SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARFGODS ar3v~gωt2s (a`rfgods Weste; se för öfr. GODS) l. ARFVEGODS ar3ve~, n.; best. -et; pl. (i bet. 1 o. 3 a) =.
Ordformer
(arf- (arff- osv.) 2 Mos. 34: 9 (Bib. 1541), Lind (1738, under erb-guth), Geijer II. 3: 124 (1834), Almqvist (1842), Pred. 7: 12 (öfv. 1897) osv. arfve- (arffue- osv.) 4 Mos. 18: 23, 24 (Bib. 1541), Lex. Linc. (1640), JB 8: 1 (Lag 1734), Geijer II. 6: 509 (1846), Odhner Lärob. 119 (1870, 1886); erffue- 3 Mos. 27: 16 (Bib. 1541), RP 6: 376 (1636))
Etymologi
[fsv. arva gods; se ARF, sbst.1, särsk. anm. till ssgrna, o. GODS; jfr d. arvegods, t. erbgut]
1) (i sht i historisk framställning) ärfd l. ärftlig jordegendom, arfjord, arfgård. The 18 eller 19 wåre egne arffwegodtz, som brende äre. G. I:s reg. 16: 209 (1544). Framfarne Konungar hafva beneficerat .. oss sjelfve med store och små Län och Arfvegods. A. Oxenstierna Bref 3: 53 (1633). Min fader, Presidenten .. D. N. von Höpken född på sitt arfvegods Melau. Höpken 1: 3 (1767). De Gustavianska arfgodsen .. (utgjorde) ännu i Carl IX:s hand .. öfver tvåtusen sjuhundrade gårdar. Geijer II. 3: 124 (1834). Adeln skulle få återbörda de arfvegods, som sedan 1454 kommit under kyrkan. Odhner Lärob. 119 (1870, 1886).
2) (numera mindre br.) i allmännare bet.: ärfd l. ärftlig egendom l. förmögenhet; vanl. koll. Alt sitt effterlåtne arfvegodz i löst och fast, honum effter fader och moder medt arflig rättighet tillfallit. RA 1: 473 (1546). Hustruns faste Arfwegodz. Schmedeman Just. 758 (1682); jfr 1. Thet man äger, är antingen ärft eller förvärfvat, thet förra kallas Arfvegodz. Nehrman Inl. t. jur. civ. 108 (1729). — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråkslika talesätt (jfr b). Herre gunst är icke arffue godz (dvs. ingen stadig besittning l. ingenting att lita på). Sv. ords. B 2 b (1604) [jfr ä. t. herren huld erbet nicht]; jfr Grubb 320 (1665). Een godh näring och bärning (dvs. bärgning), är intet Arfwegodz. Schroderus Uss. G 4 b (1626). Gott Rychte är bästa arfwegodz. Grubb 273 (1665) [jfr lat. honestus rumor alterum patrimonium]; jfr under ARF, sbst.1 I 2 a. Jämngod med arfgods är vishet. Pred. 7: 12 (öfv. 1897).
b) (i sht i vitter stil) oeg. o. bildl. Ärorika minnen äro för den nation, som äger dem, ett oskattbart arfvegods. Strinnholm i SAH 19: 147 (1838). Nybom 2: 474 (1849). (Holberg) ansåg religionen icke vara ett arfvegods utan af en hvar böra förvärfvas. Wieselgren Bild. 266 (1884, 1889).
3) relig.
a) (föga br.) = ARF, sbst.1 I 6 a; jfr ARFSLOTT 2 a. Tu (dvs. Moses) skalt ock giffua them (dvs. döttrarna till en man som dött utan att efterlämna söner) arffuegodz medh theras fadhers brödher. 4 Mos. 27: 7 (Bib. 1541; öfv. 1893: en arfsbesittning). The (dvs. leviterna) skola intet arffuegodz besittia ibland Israels barn. 4 Mos. 18: 23 (Bib. 1541; öfv. 1893: arfvedel).
b) (numera knappast br.) = ARF, sbst.1 I 6 c. At tu (dvs. Gud) warder worom misgerningom och syndom nådheligh, och låter oss wara titt arffgodz. 2 Mos. 34: 9 (Bib. 1541; öfv. 1893: din arfvedel).
Ssgr: (1) ARFGODS-30~ l. ARFVEGODS-BONDE300~20. Forssell Hist. 1: 73 (1869). jfr ARF, sbst.1 I 7 anm. b β. —
-RÄNTA~20. Forssell Hist. 1: 87 (1869).
Spoiler title