ARF, sbst.2, n.; best. arfvet; pl. =.
Etymologi
[fsv. arf, f., pil, äfv. om ss. själfskott utlagd sådan; motsv. isl. ǫr (gen. ǫrvar), f., jfr ags. earh o. arwe, f., eng. arrow samt got. arhwazna, f.; af samma stam som lat. arcus, m., båge (jfr ARK, n. samt ARCHER o. ARKAD), arquitenens, bågskytt]
(†) för fångst af större djur, särsk. björn, utlagd(t) pil l. kortare spjut (af järn) som medelst ett giller afskjutes l. slungas mot djuret, då detta berör den till gillret hörande tråden; jfr DRAG, HÄKTA, LED, SJÄLFSKJUT, SJÄLFSKOTT. När .. björnen hadhe taghit arvet af thet ena (af de tvenne utsatta gillren) och skulle .. tagha agnet vardt han af ty andro igenomskuttin. Bureus Suml. 56 (c. 1600). jfr: Sjelfskjut, arf, eller led, som detta giller på senare tider blifvit kalladt, användes (fordom) att fånga större djur, såsom björn, elg, ren m. fl. Hahr Jagt. 13 (1866).
