SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1901  
ARGUS ar4gus, i senare tid ss. egennamn i lärd framställning äfv. ARGOS ar4gos, m.; gen. Argus', ss. egennamn äfv. Argos' l. Argi.
Etymologi
[lat. Argus, gr. Ἄργος]
namn på en i den gr.-romerska mytologien förek. jätte med hundra (enl. andra med tusen) ögon, hvilken af Hera (Juno) användes ss. väktare öfver den till en ko förvandlade Io. Argus dichtas hos Ovidium vara efter döden förvandlad vti en Påfogel, på hvilken alle ögonen synas ännu vti stierten. Wennerdahl Lex. myth. 74 (1778). V. Knös i NF (1876). jfr: Så .. at icke Argus .. thet är, en hundradögder bergwffue, medh alla sina vthspitada (dvs. utstående) ögon skal kunna honom merkia. Angermannus Förspr. t. kyrkost. B 3 b (1587); jfr 1 a. — särsk. appellativt
1) med anspelning på Argus ss. skarpsynt o. utomordentligt vaksam.
a) (föga br.) om skarpsynt person i allm. Om iag een Argus blefwe / Och med Ithundrade skarpsyynte Ögon sågo (dvs. såge). Spegel Guds verk 75 (1685).
b) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] om skarpsynt, vaksam o. sträng väktare l. uppsyningsman; stundom: spion. (Kaptenen) är .. en Argus i tjensten. Envallsson Grefven af Walltron 22 (1793). Stagnelius 2: 329 (c. 1815). Någon förundrade sig deröfver, ”att det .. gick an, att unga bättre fruntimmer och herrar fingo tillåtelse att .. utan någon Argus roa sig på landet”. Wacklin Minnen fr. Österb. 3: 89 (1845).
Anm. I bet. 1 b har Argus brukats som namn på vissa tidningar. Man har gm detta namn velat antyda, att dessa bl. a. haft till sin uppgift att skarpsynt iakttaga allt anmärkningsvärdt samt därigenom uppträda som ett slags väktare. Mest kända af så benämnda svenska tidningar äro Then Svänska Argus, utgifven 17321734 af O. v. Dalin, o. Argus, som 1820 började utgifvas af G. Scheutz o. J. Johansson.
2) med anspelning på Argus ss. försedd med många ögon, om vissa djur med ögonliknande fläckar på vingar l. hud; jfr ARGUS-FJÄRIL, -NYCKELPIGA.
a) [jfr motsv. anv. i eng. samt ex. från Wennerdahl ofvan] (föga br.) namn på en i sydöstra Asien förek. hönsfågel af påfåglarnas familj med ögonliknande fläckar på vingarna, Argus giganteus; jfr ARGUS-FASAN. Scheutz Naturh. 96 (1843). Dalin (1850).
b) [jfr eng. argus-snake] zool. namn på en australisk jätteorm med gula rutor på hufvudet: rutorm, Morelia Argus. Brehm III. 1: 81 (1876).
Ssgr: A: ARGI-ÖGA, se B.
B: ARGUS-BLICK30~2. [jfr t. argusblick] bildl. Ingen Argusblick förföljer / Våra lekar mer. Stagnelius 2: 584 (c. 1820).
-DOLGARE(N). (Argos-) (†) = -DÖDARE(N). Johansson Hom. Od. 1: 84 (1844).
-DÖDARE(N)~200. (Argos-) [ss. öfvers. af gr. Ἀργειφόντης, epitet till Hermes] jfr -DOLGARE(N), -MÖRDARE(N). V. Knös i NF 1: 1030 (1876).
(2) -FASAN~02. [jfr t. argusfasan] = ARGUS 2 a. Argus-fasanen eller Junofogeln. Funke o. Lippold 164 (1842). Brehm 2: 402 (1875). Hirn Förstud. t. konstfilos. 38 (1896).
(2) -FJÄRIL~20. [jfr t. argusfalter, argusschmetterling] om allmänna blåvingen, Lycæna Argus L., o. om Lycæna Icarus Esp. F. A. Smitt i NF (1876). Rebau Naturh. 1: 610 (1879).
-MÖRDARE(N)~200. (Argos-) = -DÖDARE(N). Wallenberg Hom. Od. 1: 6 (1819).
(2) -NYCKELPIGA~1020. Coccinella ocellata. Swahn Bruyssel Under ett päronträd 85 (1874).
-ÖGA~20. (argi- Crusenstolpe Mor. 5: 150 (1843)) [jfr t. argusaugen i motsv. anv.] bildl., med syftning på misstrogen o. spänd vaksamhet; vanl. i pl. Bevaka ngn med argusögon. Näät och snaror blifwa hoopetals vtstälte, hwilken them vndgå wil, han måste hafwa Argus ögon. Almanach 1662, s. A 10 a. Atterbom 2: 405 (1827, 1854). Blodfattiga lärarinnors pincenez-försedda Argusögon. Levertin Småmynt 131 (1883). Något för tullnärernas argusögon doldt ställe. SD(L) 1896, nr 487, s. 1. Hvarje fel, som den arma speciminanten, omgifven af minst ett dussin granskande argusögon, i sin svåra belägenhet (vid afläggande af praktiskt lärareprof inför konsistorium) möjligen kunde begå. Strömborg Runeberg IV. 1: 168 (1896).
Spoiler title
Spoiler content