publicerad: 1925
BÖJLIG böj3lig2, adj. -are. adv. -T (föga br., Rutström Schiller 4 (1799; bildl. i bet. 1), Högberg Frib. 358 (1910; i bet. 3)).
Ordformer
(bög(h)- 1628—1785. böy- 1587—1689; böij- 1709—1734. böj- 1640 osv. — -elig(h) Helsingius G 1 a (1587), Schartau UtkPred. 284 (1823). -lig Spegel GV 188 (1685) osv. -ligit (n. sg.) Ehrenadler Tel. 712 (1723))
Etymologi
1) motsv. BÖJA, v. I 1: som kan böjas l. låter böja sig; ofta: som icke lätt brytes, seg, smidig, elastisk; (i fackspr.) stundom (motsatt: elastisk): som vid böjning ej återtager sin urspr. form; om lem l. om person stundom: rörlig, vig; äfv. mer l. mindre oeg. o. bildl. (jfr 3, 4). Smala, böjliga kvistar. En böjlig metallstång, kabel. En spänstig och böjlig kropp. Helsingius G 1 a (1587). Tessin Bref 1: 56 (1751). Det svärd som biter skarpast är böjligast. Tegnér (WB) 5: 14 (1825). ASjögren Min. 47 (1865; motsatt elastisk).
2) språkv. motsv. BÖJA, v. I 4: som kan böjas, flexibel. Orden .. äre antingen böjelige eller och oböielige. Salberg Gr. 20 (1696). Cederschiöld o. Olander SvSpr. 6 (1904).
3) [bildl. anv. af 1; jfr BÖJA, v. I 3] som har förmåga att lätt (låta) omforma sig l. förändra sig l. anpassa sig l. rätta sig (efter olika förh. l. omständigheter l. syften o. d.), smidig, mäktig af nyanseringar, elastisk, skiftande; om röst o. d. äfv.: mjuk; vanl. om sak, i sht förr ngn gg om person. Lätt, böyelig röst. Linc. Zz 3 b (1640). Et rikt, ljudande och böjeligt språk. Ferrner PVetA 1780, s. 39. J. G. von Carlson, i hvilken man väntade en raskare och böjligare expeditionschef. Odhner G3 2: 234 (1896). Om .. (grundlagarna) själfva stadga försvårande former för sin ändring, säges författningen vara oböjlig, annars böjlig. 2NF 26: 1081 (1917).
4) [jfr BÖJA, v. I 5 (o. 7)] (i sht i skriftspr., numera mindre br.) om person l. om sinnelag o. d.: som (lätt) låter påverka sig l. leda sig (af ngn l. ngt), som (lätt) gifver efter (för ngn l. ngt), foglig, eftergifven, vek, lättledd; förr äfv. i fråga om intellektuella förh.: bildbar; numera bl. abs. l. (mindre br.) med bestämning inledd af prep. för, förr äfv. med bestämning inledd af prep. af. Hon har alltid haft ett mjukt och böjligt sinne (l. lynne). I ämbetet myndige, af skäl böjlige. Hagström Herdam. 1: 88 (cit. fr. 1637). Huru bögeligit et vngt förstånd är. Rydelius Förn. Föret. § 19 (1718, 1737). Barnahjertat .. är så böjligt och varmt. Hagberg Pred. 4: 143 (1818). Hon (är) fromsint, stilla och böjlig. Runeberg 1: 15 (1832). Rosenblad, en skicklig ämbetsman men osjälfständig och böjlig för makten. LStavenow i SvH 8: 188 (1905).
5) [jfr motsv. anv. i ä. d., äfvensom d. tilbøjelig] (†) = BÖJD 4, p. adj.; vanl. med bestämning inledd af prep. till l. för; äfv. abs. L. Paulinus Gothus Stiernsköld H 4 b (1628). Någon skickelig och böyeligh Perssohn, som H Johans ställe förträda kunde. VDAkt. 1689, nr 102. Skarpt och til förrutnelse bögeligit blod. Linder SuurbrKrafft 26 (1718). Min Son som till Studier böjelig ock Jnclinerad är. VDAkt. 1731, nr 677. För vitter läsning böjlig. Lenngren (SVS) 1: 353 (1783).
3) till 3: smidighet, anpassningsförmåga; elasticitet; skiftningsförmåga, nyansrikedom; om röst o. d. äfv.: mjukhet. Uppodlandet af språkets böjlighet. SP 1779, s. 26 (om röst). (†) (Pilsläktets stora utbredning) förutsätter en stor böjlighet i arternas bildning. Fries BotUtfl. 3: 259 (1864).
4) (i sht i skriftspr., numera mindre br.) till 4: eftergifvenhet, foglighet, undergifvenhet; vekhet, lättleddhet. Så litet motstånd man fann uti Kamtschadalernes förstånd, så stor böjelighet träffades äfven i deras vilja. Ödmann Kamtsch. 31 (1787). Agardh Bot. 2: 358 (1832).
5) (†) till 5: böjelse, benägenhet; fallenhet, anlag. Böijelighet och lust at fara til siös. Swedberg Cat. c 4 a (1709). jfr: Svenska språket har .. en böjlighet för (dvs. lätt för att bilda) sammansättningar. Enberg SvSpr. 220 (1836).
Spoiler title
Spoiler content