SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1899  
BANN ban4, n. ((†) m. l. f.? O. Petri Kr. 246 (c. 1540: sådan ban), möjl. pl. n.); best. -et.
Ordformer
(ban(n) G. I:s reg. 1: 29 (1521), O. Petri Kr. 315 (c. 1540) osv. band(h) G. I:s reg. 3: 163 (1526), L. Petri Kr. 144 (1559), Ling Riksd. 1527 28 (1817), Brunius Metr. 112 (1836) m. fl.; jfr: Rättare skrifver man .. bann, än band. Hof Förklar. 17 (1765). bånd Carl ix Någre bevis K 3 a (1604))
Etymologi
[fsv. ban, n., motsv. d. band, n. l. r., isl. bann, n., fsax., mnt., holl., fht. o. mht. ban (gen. bannes) m., t. bann, m.; jfr de från fht. lånade mlat. bannum, bannus, fr. ban samt eng. ban; jfr äfv. BANNA, v.; se för öfr. Tamm. Formen band(h), bånd torde bero på inflytande från d. samt på folketym. anslutning till BAND, sbst.1, gynnad af ordet BINDE-NYCKEL i bet. ”makt att lysa i bann” o. af det hvard. uttalet ban4, lan4 för BAND, LAND o. d.]
Anm. Ordets grundbet. i forntyskan är: af myndighet (under hot om straff) utfärdadt påbud l. förbud (jfr 4). Ur denna bem. utvecklades bet.: straff för brott mot dylikt påbud l. förbud (jfr 1); makt att utfärda dylika påbud o. förbud med laglig giltighet samt makt att döma för öfverträdelse af dylik lag, domsrätt (jfr Strinnholm Hist. 3: 483 (1848), S. F. Hammarstrand i NF (1876) samt BANN-RÄTT 2, GREFVE-, KONUNGS-BANN); område för hvilket en myndighet egde utfärda dylika påbud o. förbud l. öfver hvilket den hade domsrätt (jfr BANN-MIL); manskap som på en myndighets bud var skyldigt att samlas till krigstjänst (jfr 5). Bet. af kyrkligt straff (jfr 1 a) har sedan blifvit den vida öfvervägande; den är jämte den ur densamma utvecklade bet. förbannelse (jfr 2) den enda i hvilken det enkla ordet förekommer i fsv.
1) om vissa straff ådömda af myndighet för brott mot dess påbud l. förbud; äfv. oeg.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl., fht., mht., t., eng. o. mlat.] om straff som ådömes l. tuktande åtgärd som vidtages af kristen kyrklig myndighet o. består antingen i fullständigt uteslutande från kyrkans gemenskap, det s. k. större bannet, med hvilket äfv. följer förlust af vissa borgerliga rättigheter, l. i uteslutande från sakramentens bruk o. från kyrkliga ämbeten, det s. k. mindre bannet; jfr ANATEM, BANNLYSNING 1, EXKOMMUNIKATION, INTERDIKT samt KYRKO-BANN, äfvensom BANN-LÄGGA, -SÄTTA, BANNLYSA 1. (Kristiern II) achther ey gud eller kyrkionna ban. G. I:s reg. 1: 29 (1521). (Då prästerna) slaa lekmannen ære the inthit y bandh, men ner lekmen slaar them ære the strax förbannade. Därs. 3: 163 (1526). Bann eller banlysa (är) icke annat, än binda honom j syndenne, .. som brotzlig och obotferdigh är. L. Petri Kyrkoord. 32 b (1571). Alla laster som komma vnder vppenbara Scrifft, äro ock werde liggia vnder Bann. Därs. (Om) någhor lenge sitter j Bann, såsom itt heelt åår eller meer, .. han skal omsidher medh werldzlighit straff hemsökt warda. Därs. 34 a. Efter thet N. .. framhärdar i sin ondska; Ty sätter iag honom nu .. i Bann. Kyrkol. 10: 2 (1686). Belägga med bann, Upphäfva bann. Almqvist (1842). Abelard .. föll under kyrkans bann och lefde en tid förföljd och flyktig. Geijer I. 1: 215 (1845). Vara under kyrkans bann. Strinnholm Hist. 4: 31 (1852). All gudstjenst skulle upphöra, Skånes hela land vara i kyrkans bann, så länge dess inbyggare fortforo i sin vägran att erlägga tionden. Därs. 148. Från kyrkans bann lösa .. bannlysta personer. Därs. 337. (Ärkebiskopen) förkunnade kyrkans bann öfver alla .., som angrepe den .. stadfästade förordningen. Därs. 438. Domkapitlet i Lund .. förklarade riket i bann. Därs. 447. Paulus .. utesluter en grof syndare ur församlingens gemenskap .. Detta var bannet, excommunicationen. Agardh Bl. skr. 1: 221 (1854). Han / .. lyste syndaren i bann. Strandberg 4: 96 (1857). Det .. större bannet .. fick af ingen prest utan förmäns tillstånd lysas öfver någon; ifrån 1686 ej utan konungens vetskap. Anjou Kyrkohist. 74 (1867). — i numera obrukl. förb. Lysa til bann. Spegel Gl. 279 (1712). Släppa någon utur bann. Lind (1749). — i vidsträcktare anv. äfv. om fullständigt l. partiellt uteslutande ur icke-kristet religionssamfund, i sht det judiska, i hvilket det större bannet var förbundet med uttalande af förbannelser öfver den uteslutne. (En ur synagogan utesluten jude) war lyst i band, och skattad owerdig at niuta församlingennes förmoner och ährligt folcks gemenskap. Swedberg Sabb. ro 1679 (1712). Bælter Jesu hist. 5: 164 (1759). Ett förfärande och tillintetgörande bann skall (af den judiska församlingens öfverhufvud) utslungas öfver den fräcke (affällingen). Orzeszko Dal. 316 (1895).
b) [af t. bann; jfr motsv. anv. i holl., fht., eng., fr. o. mlat.] i fråga om ä. förh. i Tyskland o. Frankrike m. fl. länder, om straff ådömdt af världslig myndighet o. bestående i fredlöshet inom det område öfver hvilket myndigheten hade makt (jfr AKT, sbst.2, BANNLYSNING 2) l. i böter. Verldsligt bann. Lindfors (1815). Rikets bann. Öhrlander o. Leffler (1852). Den hos furstarne och adeln rådande jagtlusten framkallade det förfarandet att förklara vissa skogar för Bannforste, d. v. s. att de förbjödo vid straff af konungens bann hvar och en att utan egarens tillstånd jaga uti dem. Thelaus Skog. 97 (1865). NF 1: 330 (1875). — jfr GREFVE-, HÄR-, KONUNGS-, RIKS-BANN.
c) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] (företrädesvis i högre stil) oeg. o. bildl., mest i anslutning till a, i sht i förb. lysa, lägga, sätta i bann o. d., uttala förkastelsedom öfver, förkasta, fördöma; utstöta, förskjuta; jfr BANNLYSA 3. Lät alt hwad swärma wil bli ewigt lyst i bann. Brenner Dikt. 1: 2 (1703, 1713). Den som talat ärans språk i band har blifvit lyst. Liljestråle Fid. 32 (1772, 1797). Vår Gud är Kärlek. Och kan Han / Ha lagt sin skapelse i bann? Strandberg 1: 204 (1861). L. står dock långt ifrån det läger, som mot annorlunda tänkande endast har bannets stråle. Wieselgren Vår samt. 197 (1880). Men af sin fader lyst i bann, / han (dvs. den dödsdömde fången) mognade i lömska funder; / i vilda ströftåg smak han fann. Jensen Böhm. diktn. 32 (1894). Ett smutsblad .., nyss lyst i bann af hela den bildade .. allmänheten. AB(L) 1899, nr 92, s. 3.
2) [utveckladt ur 1 a; jfr motsv. anv. i fsv. o. eng.] (†) förbannelse; jfr BANNA, sbst. 1. (Kristus) borttogh synd och dödzens ban. Ps. 1586, s. 146 b. Gudh bannade Ormen i första bann: / Tigh skal hata både qwinna och man. Ps. 1695, 216: 18. Han (dvs. eremiten) öfvertänkte värre bann / Och större straffdom för den man, / Som icke flög till Rodriks stöd. Arnell Sjöfr. 86 (1829; eng. curse). Athanasii bann. Strandberg 4: 299 (1857; eng. curse). — jfr SYNDA-BANN.
3) [jfr motsv. anv. i t.] (i högre stil) magisk, tvingande makt, (oemotståndligt) tvång, trollmakt, förtrollning, magisk(t) band l. boja. Synden .. håller .. din ande i bann och träldom. Ingman Beck Kristl. tal 12 (1866). Hon skulle befria honom ur de svarta tankarnes bann. Lundegård Prins. 120 (1889). Det var eröfrarn, det var en af våra, / Som löste isens tusenåra bann / Och väg till soluppgångens rike fann. Snoilsky i 3 SAH 8: 39 (1893). — (mindre br.) (magisk) tjusning. Österrike, Tyskland, England och Frankrike lade han (dvs. Paganini) småningom under sin magiska stråkes bann. A. Lindgren i NF 12: 566 (1888). — jfr TROLLDOMS-BANN.
4) [af t. bann; jfr motsv. anv. i fht., mht. o. fr.; jfr äfv. isl. bann, förbud, samt fd. mat ban, eg. matförbud] i fråga om ä. förh. i Tyskland o. Frankrike m. fl. länder: (af myndighet utfärdadt) påbud l. förbud. Handlingen, att lägga en skog i bann, kallades (i mlat.) inforestare. Thelaus Skog. 6 (1865). Fridlysningen (af en stads l. köpings område) skedde genom ett af landsherren utfärdadt ”bann” (påbud). S. F. Hammarstrand i NF 1: 1531 (1876). jfr BANN-RÄTT, -RÄTTIGHET, -SKOG, BANNMIL.
5) [efter fr. ban; jfr motsv. anv. i holl.] mil. i fråga om franska förh.: åldersgrupp (af till krigstjänst uppbådadt manskap), uppbåd. Rappe Nordarm. 16 (1876). — jfr HÄR-BANN.
Anm. Hos Lucidor Hel. F 4 b (1672) torde bann snarast vara att betrakta ss. vbalsbst. till BANNA, v. (se d. o. I 5), med bet.: bannande, bannor.
Ssgr: A: (1 a) BANN-BREF3~2. sbst.1 [jfr d. bandsbrev, t. bannbrief] jfr följ. Fosz 220 (1621). Lika bannbref utfärdades af Biskoparne i Roskild och Odense. Strinnholm Hist. 4: 447 (1852). Luther förskräcktes icke, oaktadt han genom påfvens bannbref utstöttes från den katolska kyrkan. Läseb. f. folksk. 886 (1892). jfr B.
(1 a) -BULLA~20. [jfr d. bandbulle, t. bannbulle] bannlysningsbulla. Lindfors (1815). Lundell (1893).
-LYSA, -LYSNING, se d. o. —
(1 a) -LÄGGA, v. (†) belägga med bann, bannlysa. Schroderus Osiander 2: 777 (1635).
-MIL, se d. o. —
(1 a) -MÅL~2. jfr B. Möller (1790). jfr Girs G. I 89 (c. 1630).
(jfr 4) -RÄTT~2, sbst.
1) [efter t. bannrecht; jfr holl. banrecht] (fordom en stads l. köpings borgerskap af landsherren tilldeladt) monopol på handel o. yrken (inom staden l. köpingen o. dess bannmil); jfr BANNMILS-RÄTT. S. F. Hammarstrand i NF 1: 1531 (1876). jfr följ.
2) (enst.) (myndighets) rätt att utfärda påbud o. förbud. (Den germanske) konungens bjudande makt, den så kallade bannrätten. Boëthius Hist. läsn. 2: 10 (1898).
(jfr 4) -RÄTTIGHET~200 l. ~002. [efter t. banngerechtigkeit] (fordom ett skrå l. en näringsidkare tilldeladt) monopol på bedrifvandet af (en viss) näringsgren (inom ett visst område). A. Raphael i Ekon. samh. 2: 320 (1897). jfr BANNRÄTT 1.
(4) -SKOG~2. [jfr t. bannwald] om skog i hvilken på grund af en myndighets förbud hvarken träd fingo fällas l. jakt företagas utan egarens tillstånd. Incidua sylva .. Ther aff man intet torff (dvs. får) hugga, Bandskogh. Lex. Linc. (1640, under sylva). Thelaus Skog. 6 (1865).
(1 b) -SPRÅK~2. [jfr t. bannspruch] (enst.) aktsförklaring. Kejsarens bannspråk. Franzén Skald. 7: 245 (1833).
(1 a) -STRAFF~2. Excommunication, bannlysning, bannstraff. Swedberg Schibb. 269 (1716). Brunius Metr. 152 (1854). jfr B.
-STRÅLE, -SÄTTA, se d. o. —
(1 a) -VIGG~2 l. -VIGGE~20. bannstråle. Dähnert (1746, under bannstrahl). Almqvist (1842). Schulthess (1885).
B (till 1 a): BANNS-BREF. (†) jfr A. Sedhan begynte erchebispen läta vthgåå bans breff på her Boo Tyra och the med honom warit hade. O. Petri Kr. 246 (c. 1540).
-GÄRNING. [fsv. banz gärning; jfr ä. d. bandsgærning] (†) gärning för hvars skull gärningsmannen är värd att lysas i bann. G. I:s reg. 1: 29 (1521). Mandråpare medh theras banzgerningar. L. Petri Mandr. F 3 b (1562).
-MAN. [fsv. banz man; jfr ä. d. bandsman] (†) bannlyst man; jfr -MÄNNISKA. Han war en bansman, lyst i påwans ban. O. Petri Kr. 129 (c. 1540). At man them lika som ochristna och bansmän uthskiuter jfrå församblingen. L. Petri 2 Post. 85 b (1555). Sie(l)ffspillingar .. skola ingalund komma j kyrkiogården. .. Item icke heller Bansmän, som döö oafflöste. Dens. Kyrkoord. 61 b (1571). Excommunicatus, bansman. Swedberg Schibb. 269 (1716). Möller (1790). Ekelund Fäd. 1: 177 (1833).
-MÅL3~2. [fsv. banz mal] (numera föga br.)
1) [jfr ä. d. bandsmål] brott för hvars skull gärningsmannen kan bannlysas. Fför the peninga som plæger böthes för bandzmål göres konunge rækenskap. G. I:s reg. 4: 241 (1527). Celsius G. I 45 (1746, 1792). Bannsmål, d. ä. i allmänhet sådane, ej mindre andeliga förbrytelser, än verldsliga brott, för hvilka .. försoning till Kyrkan borde gifvas. Nordström Samh. 2: 533 (1840).
2) bannlysning. Kyrkionnes dom som .. allenast går på Bansmål .. then föra .. alle Kyrkiotienare (dvs. präster, ej bl. biskopar). L. Petri Kyrkoord. 77 a (1571). Alltid följer bansmål med helgedagsbrott. Nordström Samh. 2: 262 (1840; GotlL 8: 1: e fylgir bann helgis bruti).
-MÄNNISKA. [fsv. bandz menniska (UplL KB 16: 1); jfr ä. d. bandsmenneske] (†) bannlyst person; jfr -MAN. Man hölt thet så före, at .. (barnaföderskor) skulle wara orena, och lika som Bans menniskior. vthan Kyrkio satta. L. Petri Kyrkoord. 23 b (1571). Laurelius i KOF II. 1: 158 (1659).
-PLIKT~2. (knappast br.) = BANN-STRAFF. Påvarna (hade), vid bandsplicht, förbudit verldslig öfverhet at .. beskatta (biskopens underhafvande). Rhyzelius Episc. 1: 123 (1752); jfr Strinnholm Vas. 2: 362 (1820).
-STRAFF. (†) jfr A. (Att den bannlystes) ande må genom sådana peen (dvs. straff) och bansstraff behållen warda. L. Petri Kyrkoord. 33 a (1571).
Spoiler title