SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
BEHÖRIG behö4rig l. -hœ4rig, i Sveal. äfv. 032 (behö´rig Weste; beh`örig Almqvist), adj. -are (gradf. dock mindre br.). adv. -EN (se d. o.), -T.
Etymologi
[af t. behörig; jfr d. behørig, mnt. behorich, holl. behoorig samt t. gehörig; se BE- o. HÖRIG]
(numera i sht i skriftspr.) — jfr BEHÖRLIG.
1) [jfr motsv. anv. i ä. d. o. mnt.] (†) som ingår (i ngt) l. tillhör (ngt) som medlem l. del l. moment o. d.; tillhörande, hörande (till); vanl. med prep. till. Assessorerne och andre till dedt collegium behörige. RP 6: 67 (1636). Dhe .. til Ofwerste Wulffens Regimente behörige 2. Compagnier. N. Av. 17 Jan. 1656, nr 2, s. 3. Den provinsen, som kompanierna äro behöriga uti. Spak Fanor 13 (cit. fr. 1683). Adelig Öfnings Fierde Tom, Medh behörige Kopparstycken. Rålamb 4: titelblad (1690). Allehanda til byggekonsten behörige stycken. Tiselius Vätter 23 (1723).
2) (†) som (med rätta) tillhör l. tillkommer (ngn l. ngt). En Riksens Ständer behörig rätt. Ad. prot. 1789, s. 916.
3) [jfr motsv. anv. i ä. d. o. ä. t.] som vederbör l. erfordras l. öfverensstämmer med det rätta o. brukliga l. som är lämpad efter behofvet; vederbörlig, tillbörlig; lämplig, passande; erforderlig, nödig; ofta närmande sig bet. tillräcklig. I behörig form, ordning. Han höll sig på behörigt afstånd. Anställa förfrågningar å l. på behörig ort, behörigt ställe [jfr t. am gehörigen ort]. The som Christeligen lefwat hafwa, skola, när the döö .., ährligen, och på behörigt sätt, til Grafwen befordrade warda. Kyrkol. 18: 1 (1686). Så snart jag får .. behörig ro. Swedberg Påminn. § 1 (1712). Om medlens anordnande drager Krigs-Collegium al behörig försorg. 2 RARP I. 1: 60 (1719). Legitimera deras (dvs. sina) Personer med behörige Fullmachter. Därs. 2: 283 (1720). Förlag til Brukens behöriga drifvande. Dalin Arg. 1: 107 (1733, 1754). En sjöman som med behöriga insigter i sysslan förenar ett godt umgänge. J. Wallenberg 270 (1771). Utan behörigt tilstånd. Krigsart. 1798, 4: 6. En stor del af R:s analyser sakna behörig noggrannhet. Berzelius Kemi 3: 4 (1818). Denna rättighet bör utöfvas med behörig inskränkning. Hagberg Pred. 6: 120 (1820). (påfågels-)ungarna äro utkläckta, låter man dem ännu en half dag sitta under den fogel, som utkläckt dem, för att bli behörigt torra. Nilsson Fauna II. 2: 9 (1828, 1858). Insigter uti .. Vaccinations behöriga verkställande. N. H. Lovén Anvisn. Föret. (1838). Den Katholska Kyrkan .. uppgifver såsom grund (för sin ogenhet mot läsningen af bibeln) .., att Bibelläsning utan behörig underbyggnad skulle ofta missleda den okunnige. Agardh Teol. skr. 3: 1 (1840). Tillgångarne (måste) klassificeras under sina behöriga titlar eller rubriker. Smedman Kont. 3: 5 (1872). I behörig tid. De Geer Minnen 2: 2 (1892). (†) Her Landzhöfdingen behagade .. denna .. Nicandrum igenom der till behörige (dvs. tjänliga) medell hijt hempta låtha. Växiö domk. akt. 1681, nr 271. Vppehåll them wid hälsa och sundhet, samt annor behörig (dvs. önsklig) wälmågo. Handb. 1693, s. 222.
4) som har erforderlig kompetens l. erforderliga kvalifikationer l. nödig auktoritet l. befogenhet. — jfr OBEHÖRIG.
a) berättigad, befogad; kvalificerad; om person. Till borgmästaretjenster föreslå trenne behörige män. RF 1809, § 31. Den närmaste vederbörande .. var (icke) behörig att blanda sig uti landets civilstyrelse. Wingård Minnen 2: 37 (1846). Jag (är) inte .. behörig att inneha några prebenden. Lidforss DQ 2: 133 (1892). jfr: Till fjerde profpredikant kalla hvilken prest som helst som är till pastoratet behörig. Thomander Skr. 2: 334 (1853).
b) [jfr t. gesetzmässige und behörige richter] om domare l. domstol: rätt, rättmätig, enl. lag berättigad att döma, kompetent, laggill. Serenius (1741; om domare). Behörig domare, der gehörige oder rechtmässige Richter, unter den eine Sache gehört. Lind (1749). Sahlstedt (1773; om domstol). Rätten förklarade sig behörig. Fryxell Ber. 4: 346 (1830). Stå till rätta inför en domstol, som hvarken är ojäfvig eller behörig. Tegnér 4: 226 (1835). Claës Rålamb gaf .. tillkänna, att han såsom riksråd icke erkände annan domstol behörig att döma öfver sig än hofrätten. Carlson Hist. 3: 213 (1874). — i utvidgad anv.: omdömesgill. Det, hvarom jag sjelf ensam är behörig domare, är afsigtens rättsinnighet. Leopold (1829) enl. Kindblad (1867). En i alla afseenden behörig konstdomare. Crusenstolpe Mor. 2: 367 (1840). Att fälla en dom i de många och svåra frågor, hvilka Förf. i sitt arbete behandlat, dertill äro vi icke behörige. Claëson 2: 63 (1859).
c) (föga br.) i annan anv.: befogad, berättigad. (De lägre folkklassernas) ganska behöriga knot öfver sitt elände bemötes som uppstudsighet. Crusenstolpe Mor. 1: 88 (1840). Denna (Stagnelii) afvikelse (från Eddatexten) kan ej annat än prisas lika lycklig som behörig. Böttiger 5: 238 (1871).
Spoiler title