SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1905  
BESKHET bes3k~he2t, äfv. (i sht i Sveal.) BÄSKHET bäs3k~, äfv. 4~1 (b`ässkhét Almqvist; bèsskhet o. bä`sskhet Dalin), r. l. f.; best. -en. (med afs. på stammens former jfr BESK, adj.)
Etymologi
[fsv. beskhet]
egenskap(en) att vara besk; beska. Lex. Linc. (1640). — särsk.
1) motsv. BESK, adj. 1. Rel. cur. 203 (1682). Frööt i Humblen måste man någa akta, ty där uthi beståår mesta Beskheten. Rålamb 13: 29 (1690). Oecon. 58 (1730). Retzius Fl. oec. 15 (1806). Dalin (1850). Cavallin (1875).
2) motsv. BESK, adj. 2. ”Min lilla, snälla .. gubbe!” sade frun med en ton, hvari den rådande sötman ej alldeles kunnat kufva besk- och syrligheten. Palmær Eldbr. 165 (1848). En viss beskhet i humöret. J. Roosval i Meddel. fr. Nord. mus. 1901, s. 221.
Spoiler title