SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
BIBEGREPP bi3~begrep2 (b`ibegrépp Almqvist), n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr t. nebenbegriff; se BI-, prefix1 2]
begrepp af (i förh. till annat) underordnad betydenhet.
1) (mindre br.) till BEGREPP 5 a: biföreställning. Så sönderföll (hos de gamla nordborna) .. det stora begreppet om Verldsordningen uti mångfalldiga bibegrepp om Gudar, Vaner, Dvergar, Alfer, och Disor. Ling Edd. 149 (1820). Med ordförbund menas det syntaktiska samband, som är emellan vissa språkdelar, hvarigenom händer, att de, som endast uttrycka ett bibegrepp, förlora sin accent, för att så mycket närmare sluta sig till uttrycket af deras hufvudbegrepp. Boivie Sv. spr. 383 (1834); jfr 2.
2) till BEGREPP 6: bibetydelse, bibemärkelse. Man bör märka, att uti: μεριμνᾶν här ligger ett bibegrepp af misströstande bekymmer, som qväfver högre pligter. Ödmann Str. förs. 1: 179 (1799). Nænia .. kan öfversättas med klagosång eller klagolåt, med det bibegrepp, att denna klagan var berömmande för den döde. Lysander Rom. litt. hist. 142 (1858). Vid något fästa ett bibegrepp. Cavallin (1875). Bibegreppet af något opersonligt häftar vid ordet den. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 250 (1891).
Spoiler title