SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1909  
BIDA bi3da2 (bi`da Weste), v. -ar, -ade, -at, -ad; stundom bidde, sällan bidt, ngn gg bidd (pr. sg. -ar G. I:s reg. 1: 30 (1521), Job 14: 6 (Bib. 1541) osv.; (†) -er G. I:s reg. 17: 394 (1545; dock i handl. där a i ändelser öfverallt ersatts af e), Ps. 1695, 65: 1, Oecon. 5 (1730), Juslenius 44 (1745: bides) m. fl. — imper. sg. -a Jes. 28: 10 (Bib. 1541) osv.; (†) bidh Consist. Acad. Abo. ä. prot. 2: 171 (1659), Ps. 1695, 287: 2, m. fl. — ipf. -ade Fosz 413 (1621) osv.; sup. -at G. I:s reg. 4: 165 (1527) osv.; p. pf. -ad Johansson Hom. Od. 4: 109 (1844; i ssgn långbidade), Tigerschiöld Dikt. 13 (1886, 1888). — ipf. bidde Joh. 5: 3 (NT 1526) osv.; sup. bidt Ps. 1536, s. 23, osv. — (†) sup. bidit G. I:s reg. 1: 253 (1524), 8: 282 (1533; längre ned i samma handl.: bidatth). Anm. NT 1526 (med undantag af Apg. 27: 33 (: förbidhat)) o. Bib. 1541 hafva böjningen bidar, bidde, bidt, hvilken synes hafva varit den normala på 1500- o. 1600-talen. Formerna -ade, -at, som finnas uppvisade redan i fsv. (från 1300-talet), hafva under dessa årh. anträffats jämförelsevis sällan. Aurivillius Gram. 141 (1684) upptager ipf. ”bijdhadhe et bijdde”, hvilka former likställas af bl. a. Lind (1749), Almqvist (1844), Dalin (1850) o. Lundell (1893). Af Tiällmann Gram. 216 (1696), Giese 1: 280 (1730), Botin Sv. spr. 113 (1777) o. Möller (1790) angifves bl. bidde, af Sahlstedt (1773) o. SAOL (1874, 1880) bl. -ade. Weste (1807) o. SAOL (1889, 1900) angifva -ade ss. hufvudform o. bidde ss. biform. Rydqvist SSL 1: 212 (1850) lämnar uppgiften, att bruket ”stadgat sig för .. 1 konjug.”, men tillägger, att denna ”ej allestädes genomträngt våra dialekter, i hvilka böjningen ofta är efter 2 konjug.”). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (†, Lind (1738), Möller (1755)), -NING (†, Lex. Linc. (1640; under commoratio), Lind (1749)), -SEL (†, Gustafson Gotl. i Ups. stud. nat. 14 (cit. fr. c. 1700); -ARE (se d. o.).
Ordformer
(bi (inf.) Tiällmann Gram. 216 (1696). bia (inf.) Rudbeckius Starcke B 1 a (1624), (imper. sg.) Rudbeck Atl. 3: 26 (1698), Topelius Vint. II. 1: 216 (1879, 1881) m. fl. biar (pr. sg.) Carlén Ensl. 1: 21 (1846, 1870; i bygdemålsfärgadt tal). Anm. Sef. 3: 8 (Bib. 1541) har bidhia för bidha gm tryckfel, hvilket aftryckts i Bib. 1618 o. 1655, men rättats i Bib. 1703; jfr Swedberg Gram. 122 (1722))
Etymologi
[fsv. biþa, pr. -ar, -er, ipf. beedh, bidde, bidhadhe, p. pf. n. bidhit, bi(i)t, biþat; jfr sv. dial. bida (bajda, bejda), bija, bia, bi (Almqvist) (1844), Rietz, Noreen Ordb. ö. Fryksd. (1878), Ur Västm.-Dala landsm.-fören. saml. (1880)), ä. d. bi(d)e (med svag böjn. utom i enst. ex. från jutskt språkområde), d. bie, nor. bida (Aasen), isl. bíða, ipf. beið, o. (yngre) biða, ipf. biðadi, got. beidan, fsax. bīdan, mnt. beiden, mnl. biden (beet, gebeden) o. beiden, holl. beiden (beidde, gebeid), fht. bîtan, mht. bîten, ä. t. (o. t. dial.) beiten (vanl. med sv. böjning), feng. bīdan, eng. bide (abide), alla mer l. mindre likbetydande med det sv. verbet; jfr äfv. lat. fidere samt BEDAS. För det got. (o. nord.) verbet antager S. Bugge i Stud. z. griech. u. lat. gramm. 4: 339 (1871) grundbetydelsen ”låta nödga l. beveka sig”, hvarur utvecklat sig bet. ”tåligt foga sig” (hvilken förekommer hos det etymologiskt motsv. gr. πείϑεσϑαι) o. slutligen ”(med tålamod) vänta”. — Formen bia beror på bortfall af intervokaliskt ð, formen bi torde vara bildad till bidde bidt efter mönstret af tro trodde trott o. d.]
— jfr AF-, FÖR-, UPP-, UT-BIDA samt LÅNG-BIDAD.
1) (numera nästan bl. i högre stil l. bygdemålsfärgad framställning) vänta; jfr TÖFVA.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. ä. t.] gifva sig till tåls, tåligt vänta. Herr Magnus han sadla' sin gångare grå — / Under lidan — / Så rider han sig till liten Kerstins gård. / Så väl trodde han henne bida. Sv. folkv. 1: 60; jfr f. Lät oss bijdha mijn dotter, til tess tu fåår see huart vth thet wil. Rut 3: 18 (Bib. 1541; Luther: sey stille). När Gudh en gång bijdde, och tolamodh hadhe j Noe tijdh, tå Arcken bygdes. 1 Petri 3: 20 (Därs.). Alle få böör (dvs. gynnsam vind) som bijdha gitte. Sv. ords. A 2 b (1604) [jfr fsv. thæn ffaar bør thæth (för thær) bidhan gethir o. dan. biende mand fanger bør]; jfr: Den får fulle Böör som bijda gitter. Grubb 97 (1665). Gitter man bijdt, så får man smijdt. Grubb 254 (1665). Bida, bida, tils Kunga-Sonen har ätit up alla Äggen. Dalin Arg. 1: 322 (1733, 1754). Bida, bida, menskobröst, / Tro och längta och hoppas! Östergren Dikt. 14 (1871). Ragnar (trodde) .., att skatten, blott man bidade, .. skulle höja sig ur kärret. Levertin Magistr. 77 (1900). — särsk.
α) i sammanställning med verbet lida. Tijgha, lijdha och bijdha. Schroderus Hoflefv. 177 (1629). Bijda och lijda, stillar mycken qwijda. Grubb 44 (1665) [jfr d. at bie og lide stiller megen kvide]; jfr Sv. ordspråksb. (1865). Bijdh och lijdh tagh gärna emoot, / thenna Werlzens Trugh och Hoot. Ps. 1673, s. 247; jfr Ps. 1695, 287: 2. Du drar i stilhet alt, du lider, bidar, tål, / Och fäster ögat blott på evighetens mål. Nordenflycht QT 30 (1745). Carlén Köpm. 2: 77 (1860). jfr: Väl är det ljuft att lida / För den, som man har kär; / Men bittert är att bida, / Då intet hopp är när. B. E. Malmström 6: 116 (1855).
β) (†) i förb. bida med ngn, hafva tålamod l. fördrag med ngn. Wår Herre Gudh bijdhar icke så lenge medh oss som medh annor folck. 2 Mack. 6: 14 (Bib. 1541). Jagh moste haa min Betahlning jagh hafwer länge nogh bijdat medh edher. Språck- o. ordb. 141 (1703). Om hon (dvs. änkan) i några år med honom velat bida, / Kanske han blifvit nögd at giftas och at lida. Livin Kyrk. 125 (1781); jfr α.
γ) (†) i förb. bida med ngt, gifva sig till tåls med afs. på ngt, (tåligt) vänta med att fordra ngt, lämna anstånd med ngt. Wille han nu förskaffa them (dvs. krigsknektarna) tree Månader såld, så wille the bijdha medh then andra Räst, som han them skyldigh war. Petreius Beskr. 2: 257 (1614). (Akademiens nyantagne skräddare förmanades att) förferdiga Acad. betientes arbethe j rettan tijdh och framför allas andras, och der de icke ähre stadde wedh penningar, bijdha medh löhnen någhon tijdh. Consist. Acad. Abo. ä. prot. 1: 587 (1654).
b) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl. o. ä. t.] om väntan utan (tydligt) bibegrepp af tålamod; låta tiden förgå (under afvaktan på hvad som skall komma), se tiden an. Thet warder sköt (dvs. snart) nat, / och folkit går alt tilsengia, / Jach haffuer nw bijdt, / så longan tijd, / iach wil mina portar stengia. Ps. 1536, s. 23 (om den rike mannen som inbjudit till bröllop; E. Olai, 1486, i MD 168: bijdh); jfr Ps. 1695, 205: 6. (Noa) bidde än nu andra siw daghar, och lät än en tijdt (dvs. gång) flygha vth duffuona aff Arkenom. 1 Mos. 8: 10 (Bib. 1541). Haster opå, dett skiepen .. kunne i godh tidh komma hijt öfuer, så att (krigs-)folket för drögzmåhl skull och långsampt bijdande icke motte liggia landet till besvär. Oxenst. brefv. 3: 501 (1638). De bröllopsgäster bida, / Och vi ha långt att rida. A. C. af Kullberg 1: 140 (1816); jfr f. Du stod der, du, men stum, med klingan dragen, / Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen. Runeberg 2: 114 (1848). Bia lite, till dess unge kung Gösta får fred med Ryssen och Polacken, så skall han göra det samma med herrarne (dvs. låta hänga dem). Topelius Vint. II. 1: 216 (1879, 1881); jfr h α. Mine söner, hvadan ser jag / Eder dåsigt bida? / Mindre illdåd mera hurtigt / Svängt ert svärd ur skida! Bååth På gr. stig. 146 (1889). — särsk. (†) i fråga om uppskof med ngt som tillkommer ngn ss. betalning l. lön för presteradt arbete. Wij (hafva) skilt thet fremmende folk fraa oss med theris betalning, och somliga vtoff the suenske haffue wij latit bidha til nagon cort tijdh. G. I:s reg. 2: 260 (1525).
c) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl. o. ä. t.] dröja (med att göra ngt), uppskjuta det man har för sig. Han wille icke bijdha så lenge, at the föllo honom först in vthi hans land. 1 Mack. 12: 25 (Bib. 1541). (En frånskild persons inträde i nytt äktenskap skall) icke skee, för än then samma personen .. bijdt haffuer en beqwemligh tijdh. L. Petri Kyrkoord. 56 a (1571); jfr a. Gå inthet nw och bemödha Rectorem Magnificum, uthan bidh til mårgon. Consist. Acad. Abo. ä. prot. 2: 171 (1659). Älskare! se tiden, / Som til kärlek drar! / Om J längre biden, / Är han mer ej qvar. Kellgren 2: 53 (1779). Ur silfverskida / flyg, Angurvadel, du får ej bida! Tegnér 1: 26 (1825). Tag hälften utaf folket här. / Jag med den andra hälften vill ej bida / att möta fienden på denna sida. Kullberg Befr. Jer. 1: 218 (1860). — särsk.
α) [jfr motsv. uttr. i d.] (numera knappast br.) med prep. med. Therföre skulle man nw strax försee rikit med konung som thet förswara kunde, och intit länger bijdha ther med. O. Petri Kr. 210 (c. 1540). Bijdha icke medh tinne bätring, til tess tu kranck warder. Syr. 18: 22 (Bib. 1541). Prytz G. I E 4 b (1622). Då bider man med dem (dvs. skorporna) tils ugnen blir lagom sval förän de sättias in at torckas. Oecon. 5 (1730). Männen rådde att bida med öfvergången till morgonbräckningen. Strinnholm Hist. 5: 178 (1854). Topelius Vint. I. 2: 74 (1867, 1880). — särsk. [jfr motsv. anv. i d.] opers.: det dröjer. (Norrmännen) tänka .. att lägga hela flottan i station der (dvs. vid Horten) .. men det biar nog med det. Carlén Ensl. 1: 21 (1846, 1870).
β) (†) med obj.: dröja med, uppskjuta. The Prester, som mista sijn maka, skola .. biidha annat giftermåhl i en åhrs tijdh. SUFH 5: 191 (1617).
d) [jfr d. det kan bie til en anden gang] (tillfällig anv.) uppskjutas, anstå. (Konungens slutliga dom ang. Mickel blef) att hans exekution fick bida, / tills än en gång han blifvit ställd / för skranket och förhörd och fälld. Andersson Mickel räf 160 (1900).
e) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., got., mnt. o. ä. t.] vänta på (ngt som förestår), afvakta, förbida. Ath de förrädare ey många dagar bija / Däd straf, som wärden all däm ey missunna lär. Börk Darius 963 (1688). I holmen skolen i wara till morgons, och bijda min åtherkombst. Reenhielm Olof Tr. 4 (1691). Herren kommer oförtöfwad, / När man bidar stadelig / Vthi hoppet hans miskund, / Och hans rätta hielpestund. Ps. 1695, 53: 8. Stadnen här, / At de förmätnas anfall bida! Kellgren 1: 63 (1786); jfr f γ. Ture Jönsson .. såg icke ogerna det knot och missnöje som grodde i landet, bidrog hemligen till dess tillväxt och bidade med afundsfull längtan skördetiden. Strinnholm Vas. 2: 463 (1820). Med bäfvan slutet (på brottningen) bida / stålklädde män å strand. Tegnér 1: 72 (1825). Bundna stämningar och tillstånd, som bida sin förlossning i dikt och sång. Strandberg 1: 372 (1863). Låt oss med tålamod bida en bättre tid. Topelius Fält. 5: 331 (1867). Glad och god skall människan vara, medan hon bidar döden. Rydberg Vap. 343 (1891) [isl. (Havamal) glaþr oc reifr / scyli gumna hverr / vnnz sínn biþr bana; jfr 2]. Många hedningarnas kungar bida / hans (dvs. Salomos) visa domar och hans visa råd. Fröding N. dikt. 93 (1894). Stora Sundeby .. hade .. varit .. fristad för hjärtan, som bidde döden sedan de krossats af lifvet. Hedenstierna Svenssons 30 (1903). — särsk.
α) [jfr eng. to bide one's time] i uttr. bida sin tid, stundom bida tiden, afvakta rätta tid(punkt)en; vänta tills det blir ens tur. Han såg på sitt ur, han bidde sin tid, / Han satt som i djupaste frid. Runeberg 2: 80 (1848). Den unge statsman, som .. försigtigt bidade sin tid, tills den farligaste medtäflaren hunnit göra sig sjelf omöjlig. Hedin Rev. qv. 417 (1880). Stilla tiden bida, / Utan klagan lida. Wirsén Ton. o. sägn. 111 (1893); jfr a α. Frankrike bidar sin tid att .. finna något gynsamt tillfälle till att komma åt det isolerade Tyskland ett grand. GHT 1895, nr 245, s. 3.
β) [jfr d. bie efter ngt, holl. beiden naar iets o. ä. t. nach etw. beiten] (numera nästan bl. i religiös stil, mindre br.) med prep. efter. Om icke raad wore at the electj vigdes, som nu lenge nooch bidit haffua epter pawens confirmationem. G. I:s reg. 1: 253 (1524). Fäm skiwl (vid Betesda), ther vthi lågho en stoor hoop siwke, blindhe, lamme, borttörkadhe, och bijdde effter ath watneth skulle röras. Joh. 5: 3 (NT 1526). Attj endels altt förlenge haffue bidith epter szama eders betthalning. G. I:s reg. 8: 282 (1533). En wijs man tijgher til tess han seer sin tijdh, men en framfoos dåre, kan icke bijdha effter tijdhen. Syr. 20: 7 (Bib. 1541); jfr α. Iagh (tackar) tigh käre himmelske Fadher, som .. icke låtet straffet hafwa sin framgång .., vthan bitt efter min bättring. Carl IX Cat. Z 2 a (1604). Then bijdar icke länge som effter gott bidar. Sv. ords. C 5 a (1604) [jfr motsv. uttr. i d., t. o. eng.]; jfr: Man bijdar intet för länge effter dhet som gott är. Grubb 502 (1665). Isogæus Segerskiöld 1112 (c. 1700). Astrid .. ville hellre bida några år efter annat gifte, än blifva husfru till en man utan tignar-namn. Strinnholm Hist. 2: 528 (1836). — särsk. närmande sig bet.: längta efter. Gack (o Gud) jfrå honom (dvs. människan) at han må hwijlas, så lenge hans tijdh kommer, then han såsom en daghakarl bijdhar effter. Job 14: 6 (Bib. 1541; Vulg.: donec optata veniat dies ejus). Min siäl .. bijdar effter sin rette Himmelska Adelskap. Muræus Arndt 3: 37 (1648). Skapelsen trängtar och bidar efter Guds barns uppenbarelse. Rom. 8: 19 (öfv. 1907).
γ) [jfr d. bie paa nyt o. holl. beiden op iets] (mindre br.) med prep. på (uppå, å). Jag jämt bidar å börd (dvs. bör, gynnsam vind). Frese Poët. sambl. 9 (1728). På ödets domar bida. Lidner 1: 40 (1781). På slutet bidar jag. Gif mig din hand, / Förlåtelse, om jag dig sårat, broder! Almqvist Amor. 5 (1839). Deras gemensamma barn, på hvars födelse de bidade med lika stor ängslan. Malm Brytn. 246 (1901).
δ) abs. Hon låg andlös och bidade — nu voro de helt nära. Forsslund Djur 202 (1900).
f) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., got., mnt., holl. o. ä. t.] vänta på (ngn l. ngt), invänta; ofta med bibetydelse af h. Thenne foro fram före, och bidde oss j Troade. Apg. 20: 5 (NT 1526). När j tilhopa kommen til at äta, så bijdhe then ene then andra. 1 Kor. 11: 33 (Bib. 1541; NT 1526: töffue). I Salen, ther the andra alt såto, / Och bijdade honom öfwermåtto. Fosz 413 (1621). (Han) hölt .. rådeligare, at töfva något litet, och bida sitt antogande Infanterie och Canonerne. Nordberg K. XII 1: 186 (1740). Stilla må jag Herran bida, / Tyst och trogen göra väl. Ps. 1819, 275: 7. Allt för tungt det är att bida under suckan sådan gäst (som goten). Rydberg Dikt. 1: 28 (1882). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i fsv. o. d.] (†) med prep. efter. Komma the ther (dvs. dit) förra än j tå bijdha the epter idher. G. I:s reg. 8: 9 (1532). Nu vet iag en vngher suen bäter än I, / effter honom tå lÿster mig bidha. Visb. 1: 182 (c. 1620). Posternes långsamheet i reesan emillan Hamburg och Sundet, som herrörer besynnerligen deraff, att dee bijdha effter kjöpmansbreffven. RP 6: 454 (1636). Stat nu du wijd detta trädet och bijda effter mig, menn iag går ett lijtet stycke och kommer stragst tillbaka. Reenhielm Olof Tr. 166 (1691). — med saksubj. När den som rådde högst, så ganska fierran war, / At mången Sak af wigt, fick bida efter swar. Brenner Dikt. 2: 45 (1713); jfr e β.
β) [jfr motsv. anv. i d.] (numera mindre br.) med prep. på. Murenius Acta visit. 305 (1655). Den Qvinna är sin Mann ett spiut uti hans sida, / Som bäddar blött hans Säng; men vill på andra bida. Frese Sedel. 46 (1726). I Sverige måste man vid dessa och dylika halft förstulna möten bida på en dam, åtminstone en half timma. C. F. Dahlgren 4: 290 (1831).
γ) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] med obj. som betecknar fiende, ngt närmande sig bet.: hålla stånd mot (jfr h γ); i sht med negation. Vtan herren faller oss til, / när fiendanar mot oss strijdha, / så är mz oss förlorat spil, / wij kunne them ey bijdha. Ps. 1536, s. 31. Hela häären (blef) förskingrat, så at ingen wille bidha fienderna. O. Petri Kr. 318 (c. 1540). Hund 121 (c. 1605). — (†) med prep. för. Theres (dvs. fiendernas) mact honn recker så longt och vide, / Att vÿ för them icke vel kunne bide. Holof. 14 (c. 1580).
g) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt. o. holl.] förvänta, emotse, antaga skola inträffa, räkna på; stundom med prep. på, i religiös stil äfv. efter. Barclay, Kamenski, Bagration, / Dem kände hvarje Finlands son, / Och skarpa strider bidde man, / Der dessa ryckte an. Runeberg 2: 96 (1848). Sedan Hanna utkommit, bidde man i samma tidning förgäfves en ”målning” af Franzéns hand af Runebergs hela skaldeverksamhet. C. G. Estlander (1902) hos Runeberg 8: 345 (normaluppl.). — särsk.
α) med afs. på ngt godt, närmande sig bet.: hoppas på. Iagh bijdhar Herre effter tigh. Psalt. 38: 16 (Bib. 1541; öfv. 1781: på Tig, Herre, hoppas jag). Den godt wil bijda. han måste ondt lijda. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630; ordspr.); jfr 2 samt a α. Min åtrå fast til Herran står, / Hans milda hielp jagh bider. Ps. 1695, 65: 1. Bide vi förgäfves detta ljus, som vår tanke anar och söker, vårt hjerta väntar och behöfver? Wallin 1 Pred. 1: 258 (c. 1830). De under han (dvs. såningsmannen) bidar på då han strör kornen ut öfver marken. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 128. Den lön af ett yngre slägte, / Han (dvs. G. I) bidat uppå, / Kom först, då han satt der bruten / Och gammal och grå. Snoilsky 2: 4 (1881).
β) (mindre br.) med afs. på ngt ondt l. svårt, närmande sig bet.: under fruktan emotse, frukta för. Biden hämnden, ty dess stund är nära! Stagnelius 1: 155 (1812; yttradt af nornan). Vi för syndaskulden svår / Måste straffet bida. Ps. 1819, 26: 2.
h) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., holl. o. ä. t.] om väntan på ett ställe: stanna l. dröja (där man är), stanna l. dröja kvar, icke begifva sig af (från det ställe där man befinner sig); ofta med bibetydelse af e l. f. Swante (Sture) hade nu så lenge bijt och förtöffuat ther i Finland. O. Petri Kr. 287 (c. 1540). Han (dvs. den ogudaktige) bliffuer wel en tijdh long när tigh, Men om tigh begynnar misgå, så bijdhar han intet. Syr. 12: 14 (Bib. 1541). Charon bjdde / I Styx med Bååten sin. Spegel Guds verk 128 (1685). Jag kan intet bida längre, Diutius manere non possum. Sahlstedt (1773). Han befallte sina män att bida vid dörren. Strinnholm Vas. 1: 192 (1819). Skall du nu lemna mig, sköna Lucrèce? Bida än en timma. C. F. Dahlgren 3: 16 (1822). Den fallna morgonstjärnan, Lucifer, på hvilken ett sken af öfverjordisk fägring dröjer — vemodsfullt, färdigt att fly, villigt att bida. Rydberg 2: 304 (c. 1872). Den måste bida, som bunden är. Granlund Ordspr. (c. 1880) [jfr nor. han fær bida, som bunden ær]. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. ä. t.] (numera bl. starkt bygdemålsfärgadt) i imperativ, närmande sig interjektionell anv.: vänta! håll! Jes. 28: 10 (Bib. 1541). (Han) lop efter dem och ropade, Bier Bier, män de lopo sin koos. Växiö rådstur. prot. 1655, s. 955. Håll bija jag mä däg går. Tidfördrijf A 2 b (c. 1695; i bygdemålsfärgadt tal). När iag wille gåå på dören sade min Kyrckioherde Höglärde Granbeck, bija iag hafwer litet at tahla med tig. Växiö domk. akt. 1707, nr 755. Ack, bia, bia, herdinna, / Så skall du finna / Och vinna / Tröst! Bellman 6: 83 (1766). Bida litet, Mane paulisper. Sahlstedt (1773). Trollet sade: bida! här träffar du din öfverman. Sv. folks. 54 (1844).
β) stanna borta, dröja att komma. Med fåfäng suck han (dvs. odalbonden) bad ej plågan bida. Geijer I. 3: 178 (1811). (Obotligt sjuka barns) Små bleka läppar söka le, / Men darra af osägligt ve / Och hviska: hjelp, du får ej bida! Wirsén Sång. o. bild. 32 (1884). Anm. Möjl. betyda orden ”han bad ej plågan bida” i språkprofvet från Geijer: han bad ej att få behålla ett lif i plågor.
γ) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] ej vika, närmande sig bet.: hålla stånd (jfr f γ). Then ther flyr när han bijdha skulle, han är icke en rätt heerde. O. Petri 3 Förman. 68 (1535). Manligen til at bijda och Fienden i Marcken at möta. Girs E. XIV 72 (c. 1630). Twenne wilkor äro för handen, sade Oddur, att fly till skogen, eller bijda, och wäria händerna. Verelius Herv. 69 (1672). — särsk. i bygdemålsfärgadt jägarspr., om jagadt djur. (Älgar) af detta slag äro skyggare, så att de ej gärna bida för hunden. Modin Härjed. fauna 9 (1900).
i) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. holl.] med saksubj.: förestå; hota. En wakker ära nu oss bjder aldra sidst. Börk Darius 765 (1688). Högre Öden honom bida. J. G. Oxenstierna 1: 308 (1793). En stor förändring bidar din varelse. Lehnberg Pred. 1: 102 (c. 1800). Ej lifvets fröjder bida dig, olycksbarn! Stagnelius 2: 475 (c. 1815). Qvar står frågan evigt obesvarad: / Hvad bidar anden och hvad döljer grafven? Topelius Ljungbl. 240 (1842, 1860). En stor olycka, som bidade deras stad. Holmberg Bohusl. 1: 45 (1842). Hvart hon (dvs. Latona) blicken vänder, faror bida. Anderson Dikt. 116 (1889).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. isl.] (†) eg.: tåligt foga sig i; undergå, lida; få. (Kristiern II har) thetta wort rike saa grundeliga förderffuat .. at thetta wort rike bidhar thess sent eller alrig böther. G. I:s reg. 1: 30 (1521). En bland mina söner, / Bidde sin bana i Österland. Björner Lodbr. 61 (1737; isl. beid dauda).
Särskilda förbindelser:
BIDA AF. (†) till 1 e: afbida, afvakta. (Han) med förtvifladt mod en slagtning bidar af, / Der döden sluta må hans landsflykt på et haf. Gyllenborg Bält. 49 (1785, 1800). Den dagens sälla ljus .. / Med längtan bidas af. Därs. 233. Jag .. lärer resa upp till Stockholm, att bli der hela den tid, jag nu är i välsignadt tillstånd och bida af huru som den nådige Guden med mig görandes varder. Crusenstolpe Tess. 1: 125 (1847; efter handl. fr. 1680).
BIDA KVAR 10 4. (numera föga br.) till 1 h: stanna kvar. Fast han war och aldrigh så köön (dvs. modig), / Thy ther ran så strider ström, / Så moste han ther qwar bidhe. Hund 281 (c. 1605; möjl. ssg). — särsk. till 1 h γ. Den förste, som de swåra båden bar, / För hwilka Czaren sielf ei torde bida qwar. Brenner Dikt. 1: 30 (1700, 1713). Ej en enda man för Jehu bidat quar. Murberg Athalie 3 (1776).
BIDA UT 10 4. (mindre br.) till 1: vänta ut; invänta. Den, som lugn och tålig, / kan bida ut din (dvs. La France-rosens) tid. Gellerstedt Efters. 80 (1891); jfr 1 e α. Är där någon läkekonst af nöden, / Bida ut den större läkarn — Döden! Dens. G. vis. 159 (1900); jfr 1 f.
Spoiler title
Spoiler content