SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1909  
BIGOTT bigot4 (bigå´tt Almqvist), adj. l. sbst. m.||ig.; ss. adj. -are (gradform dock mindre br.); n. o. adv. =; ss. sbst. pl. -er (Journ. f. litt. o. theat. 1811, s. 950).
Etymologi
[liksom d., holl., t. o. eng. bigot af fr. bigot af ovisst ursprung; jfr Murray]
I. [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] adj.
1) som med en öfverdrifven stränghet, ofta äfv. på ett intolerant o. vidskepligt sätt håller fast vid det egna trossamfundets föreskrifter o. yttre formväsen; trångbröstad i sin religiösa uppfattning. De ädlaste Dygder hafva sina största frestelser. En Gudfrucktig kan snart blifva Bigott. Gyllenborg Skuggan af den döda Argus 1735, maj s. 7. Bigott .. Vidskeplig, på orimligt eller öfverdrifvet sätt gudlig. Almqvist (1844; angifvet ss. på utgående ur svenskt bruk). Det finnes en politisk pöbel, en vetenskaplig pöbel, en bellettristisk pöbel, en bigott pöbel (osv.). B. E. Malmström 7: 403 (1845). Ett bigott katolskt land. M. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 136 (1881). Den katolska kyrkan (i Frankrike), som fordomdags med hjelp af bigotte konungar lyckats qväfva hvarje försök till reformation. Svensén Jorden 349 (1887). (Echegarays) höga idealism är ädelt human, ej uppskrufvadt bigott. C. D. af Wirsén i PT 1903, nr 19 A, s. 3. — förr äfv. utan direkt klandrande bibetydelse: strängt religiös, gudlig. The gemene ryttarne (hade de) indrifwit uthj rådhuuskällaren i Röne .. (för att) skiuta them ihiel. Men Jöns Kofot har warit så bijgott, at han hade sändt efter probsten her Jöns i Röne at meddela them först sacramentet. G. H. Taubenfelt (1659) i Hist. tidskr. f. Skån. 1: 217. Den bigotte hedersmannen (i motsats till hycklaren) .. är eftergifven, mild och tolerant, talar icke mycket i religieusa ämnen, utom i kretsen af sina vänner. Rademine Knigge 1: 165 (1804, 1808).
2) om handling, uppsyn osv.: som röjer l. vittnar om den i 1 nämnda egenskapen. Bigott handling, uppsyn, blick. Dalin (1850).
3) (föga br.) hycklande, skenhelig. Auerbach o. Blomqvist (1907).
II. [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (†) sbst.: skenhelig person, hycklare. (Många soldater våga ej yppa att de frukta Gud) På thet at the icke af then andra hopen skola heta kiäringachtige: qwinlige: prästlijke: en Joseph; en Bigot &c. Isogæus Segerskiöld 1207 (c. 1700). Bigot, gycklare (väl tryckfel för hycklare), skenhelig. Swedberg Schibb. 253 (1716; bland Fremmande ord och ordalag, som hos osz merendels onödigt brukas). Journ. f. litt. o. theat. 1811, s. 950.
Spoiler title