BIGOTTERI bigot1eri4, n.; best. -et, hvard. äfv. -t; pl. (i bet. 1 slutet) -er.
Etymologi
[liksom d. bigotteri, holl. o. t. bigotterie, eng. bigotry af fr. bigoterie, afl. af bigot (se BIGOTT)]
1) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng. o. fr.] till BIGOTT I 1: öfverdrifvet strängt, ofta äfv. intolerant l. vidskepligt fasthållande vid det egna trossamfundets föreskrifter o. yttre formväsen; trångbröstad uppfattning i fråga om religiösa ting. Den Pohlniska Nationens bigotterie. B. Oxenstierna (1702) hos Nordberg K. XII 1: 217. I allmänhet upföra sig Negrerne under Ramadan stilla och sedigt, hvilket gör et starkt afbrott mot den intolerance och det bigotteri, som under samma tid är rådande hos Morerna. Ödmann M. Park 318 (1800). Man har kallat klyftigheten grundlighet, likasom man kallat pedanteriet lärdom, och bigotteriet gudsfruktan. Leopold 3: 7 (1802, 1816). Bigotteriets, munkväsendets och inquisitionens hemland (Spanien). Bohman Vettern 1: 25 (1834). Den för sitt bigotteri ryktbare konung Johan III (af Portugal). Svedelius Statsk. 4: 429 (1869). C. D. af Wirsén i PT 1903, nr 271 A, s. 3. — särsk. [jfr motsv. anv. i eng.] (mindre br.) konkret: yttring af bigotteri i ofvannämnd bet. Almqvist (1844). Dalin (1850). SAOL (1900).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (föga br.) till BIGOTT I 3, II: skenhelighet, hyckleri. Bigoterie, wiskepelse, skenhelighet. Swedberg Schibb. 253 (1716; bland ”Fremmande ord och ordalag, som hos osz merendels onödigt brukas”). Bigotteri, skenhelighet, skrymteri, vidskeplighet. Pfeiffer (1837). Auerbach o. Blomqvist (1907).
