SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1911  
BITANKE bi3~taŋ2ke, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr holl. bijgedachte, t. beigedanke samt nebengedanke; se BI-, prefix1 2]
om tanke l. syftemål som är förknippad(t) med men afser ngt annat än det man för tillfället gör l. yttrar; särsk. om dylik tanke af egennyttigt slag, baktanke; biafsikt (se d. o. 1). Bremer Nina 300 (1835). Hur fläcka icke egennyttiga bitankar, biafsigter gerningar, som kallas goda? Dens. Hem. 1: 317 (1839). I hemlighet hyste (man) den bitanken, att Hertigen skulle efterträda Drottningen. Biogr. lex. 5: 285 (1839). Uttrycket i mannaminne gömmer ingen bitanke på ”långt hår och kort minne” såsom kännetecknande för den ena hälften af vårt släkte. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 247 (1892). Kammaren borde utan bitankar besluta hvad den ansåg rätt. VL 1893, nr 50, s. 2.
Spoiler title