BITELEFON bi3~telefå2n l. -fω2n, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
(föga br.) telefon (af viss konstruktion) med två hörapparater. Tekn. tidskr. 1893, M. s. 94. Mercadiers bitelefon har i stället för ljudtratt ett rörformigt utsprång, som införes i örat. Vanligen begagnas samtidigt tvenne sådana telefoner, en vid hvardera örat (däraf namnet bitelefon). 2 Uppf. b. 3: 499 (1897).
