SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
BJUDANDE bjɯ3dande2 (bju`dande Weste), p. adj.; adv. (föga br.) =.
Etymologi
[eg. p. pr. af BJUDA]
1) till BJUDA 2: befallande (se d. o. 1).
a) (†) i eg. mening: som (på grund af makt l. myndighet) gifver l. utdelar befallningar. Det höfves icke en Präst, at vilja agera en bjudande Herre i sin Församling. Lanærus Försök 119 (1788). — särsk. i substantivisk anv.; vanl. motsatt LYDANDE. Alla rikens styrka består i bjudandes och lydandes jämvigt. Tessin Intr. i VetA 1745, s. 7. De bjudande göra sig betalte, för Despotens tyranni, genom högdragenhet och våldsverkan; och de lydande hafva knapt frihet at andas, utan åtal eller betalning. Kryger Præs. i VetA 1767, s. 29.
b) [jfr motsv. anv. af d. bydende, holl. gebiedend; jfr äfv. t. gebieterisch] (numera nästan bl. i vitter stil) i mer l. mindre öfverförd anv.: som kan l. har makt att befalla l. som vill l. visar böjelse att befalla, myndig; om sak äfv.: som innebär l. uttrycker en befallning l. som vittnar om befogenhet l. böjelse att befalla; i sht dels om person, dels om röst, min o. d. Tala på et bjudande sätt. Lind (1749). Gud ropte bjudande: hvar är du? Adam! J. G. Oxenstierna 4: 344 (1815). (Pepita är) Det ena ögonblicket stolt, bjudande, .. nästa minut intagande, nästan inbjudande. Sturzen-Becker 2: 82 (1861). ”Cesar”, sade Paulus med bjudande röst, ”detta barn är sjukt ..”. Rydberg Sägn. 58 (1874, 1884). En hållning af majestätisk värdighet och bjudande auktoritet. Dens. Vap. 174 (1891). Sonen af väldige fäder, / hvilka med bjudande stämma / länkade ländernas öden. Runeberg Dikt. 55 (1909).
c) [efter lat. modus imperativus; jfr holl. gebiedende wijs] (†) språkv. i uttr. bjudande bestämningssätt, imperativ; jfr BJUDE-SÄTT. Försök t. sv. spr. 79 (1847).
2) [jfr d. en bydende pligt, en bydende nødvendighed] (i sht i skriftspr.) till BJUDA 3: tvingande, trängande, oafvislig, oundgänglig; om plikt, kraf, nödvändighet o. d.; jfr BEFALLANDE 1 d. En bjudande omständighet. Dalin (1850). (Accentens område är) af sådan natur, att själfständighet och personlighet i behandlingen där måst vara en bjudande plikt. Lyttkens o. Wulff Ljudl. Föret. III (1885). Det är bjudande kraf, för hvilka vi böja oss. J. Paulson i Minnestal i Gbgs VS 1893—99, s. 40. För lagens efterlefnad är (det) en bjudande nödvändighet, att kontrollen .. måste göras effektiv. Riksd. rev. ber. ang. statsv. 1905, s. 642. PT 1910, nr 6 A, s. 2.
3) (i vitter stil, numera föga br.) till BJUDA 5: som nödvändigt l. ovillkorligen ingifver vördnad, vördnadsbjudande, imponerande; jfr BEFALLANDE 3. Albions ljus! .. bjudande, kunglige Bacon. Thorild 1: 38 (1782). Främst sjung den bjudande, förfarna Veteran. Blom 40 (1808). Det var något högtidsfullt, nobelt bjudande i dessa själfulla linjer. Ekelund Syner 72 (1901).
4) (†) till BJUDA 26: inbjudande. Modren .. tecknade åt honom, med en halft bjudande halft befallande åtbörd, att sätta sig ned. Gumælius Th. Bonde 115 (1828). Bremer Nina 322 (1835).
5) (†) till BJUDA 28: inbjudande, lockande, retande. Här vexer kunskapen om allt, den frukten, / För ögat skön och bjudande för smaken. J. G. Oxenstierna 4: 320 (1815).
Spoiler title