SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1918  
BOFAST 3~fas2t, adj.; n. =.
Ordformer
(bodfast Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 69 (1597))
Etymologi
[fsv. bofaster, motsv. d. bofast; af BO, sbst.1, o. FAST, adj. Med afs. på formen bod- jfr BO, sbst.1, etym. afd.]
som besitter fast egendom; som har fast bostad l. stadigvarande hemvist (ngnstädes). Tolff besworne (dvs. edsvurna) bofaste män. G. I:s reg. 15: 216 (1543). Besittne och bofaste män. RF 1634, § 31. Jon Andersson war ingen bofast man vthan lösker drengh. Växiö rådstur. prot. 1664, s. 203. Han var bofast i Finland. Tegnér Armfelt 1: 2 (1883). De bofasta klaga på lapparna. Sandström Natur o. arbetsliv 2: 173 (1910). — särsk.
a) bildl. Dessa seder och kunskaper (voro) blefne bofaste (i Sv.). HSH 9: 90 (c. 1740). Är Dygden bofast i Hjertat, så lyser den allestädes både Hemma och borta. Lanærus Försök 119 (1788). Menniskans sanna jordiska lycka finnes bofast i familjlifvet. Wisén Tal 5 (1881).
b) oeg., om djur l. växt: som lefver l. förekommer (ngnstädes) för beständigt. Elgen börjar bli bofast i Halland. GHT 1896, nr 169, s. 3. Flera .. ruderatväxter och ogräs trifvas .. förträffligt och komma efter allt att döma att bli bofasta (i Pajala). S. Birger i Bot. notiser 1907, s. 70.
c) (föga br.) i utvidgad o. oeg. anv., om bostad l. vistelse: fast, stadigvarande. Städernas barn .. uppväxa utan denna (af landtlifvet alstrade) uppfostrande kärlek till ett bofast hem. Topelius Tänkeb. 104 (1895). (Petrarcas) bofasta vistelser i Vaucluse. Wulff Petrarcabok 144 (1905).
Spoiler title