SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1905  
DABBA dab3a2, v. -ade. jfr DABB, sbst.1, DABBERI, DABST.
Etymologi
[i fråga om ordets anv. i sv. dial. se Rietz samt Vendell i Nyland l. Ordet är måhända en afl. af ett sbst. dabb med bet. klump; jfr sv. dial. dabb, seg klump af slem l. dylikt, nor. dabb, liten tjock, tung figur, särsk. liten knubbig gosse. Till samma stam hör sv. dial. dabbe, klumpig, slamsig, hållningslös, tölpaktig person (Rietz). Jfr i fråga om ordets bet. förh. mellan KLUMP o. KLUMPA i förb. klumpa sig, dumma sig. Till samma stam som dabba höra väl t. dial. tappen, bära sig klumpigt l. tölpigt åt, samt mht. tappe, oskicklig, tafatt människa. Ordstammens ursprung är ovisst; måhända tillhör den barnspråket. Eng. dab, slå med korta, afbrutna slag, slå sakta med handen l. med ngt mjukt l. fuktigt (hvaraf eng. sbst. dab; se DABB, sbst.2) osv. (se Murray), står sannol. ej i direkt etymologiskt samband med dabba. Jfr Friesen Germ. mediagem. 27-30 (med annan uppfattning af ordets ursprung) samt E. Hellquist i Nord. tidsskr. f. filol. 3 R. 12: 56]
(hvard.) refl.: bära sig fumligt l. drumligt åt; dumma sig; begå ett (dumt) misstag, ”hugga i sten”, förplumpa sig. Den, som .. icke träffade bollen rigtigt, anses hafva dabbat sig. Törngren Lek. 50 (1880). Det ”uppskjuta vi till en annan gång, af brist på utrymme”, kan du sätta, så går du inte och dabbar dig, efter som du inte sett eländet. Strindberg Röda r. 319 (1880; i fråga om anmälan af en teaterföreställning). Att denne major oupphörligt »dabbade» sig vid hvarje möjligt tillfälle (under manövern). Pereswetoff-Morath Kadettm. 235 (1889). ”Skref du kokadt med t eller dt?” .. (Svar:) ”Jag skref med t”. .. (Svar:) ”Då har du dabbat dig”. Bondeson Chronsch. 1: 111 (1897). Se så der ja! — utropade apotekaren — nu dabbade jag mig och gaf budet morfin i stället för kinin. SD(L) 1901, nr 145, s. 2.
Spoiler title