SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1906  
DALLRA dal3ra (da`llra Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); jfr DALLER, sbst.1
Etymologi
[jfr nor. daldra, svänga fram o. tillbaka, dingla, hänga o. slänga m. m. (Aasen o. Ross), d. dial. (Jutland) dalre, dingla osv. (Feilberg); sannol. en sekundär utvidgning på -r- af ett äldre dalla, jfr nor. dalla med samma bet. som nyssnämnda daldra, d. dial. (Jutland) dalle, dingla, gunga m. m. (se DALLA, v.); ytterst väl af en ieur. rot *dhel-, *dhol-, vara i svängande rörelse, skaka, bäfva, till hvilken en växelform *dher-, *dhor- föreligger i DARRA. Jfr E. Olson i Språk o. stil 4: 193 ff. samt med afvikande uppfattning Tamm]
— jfr FORT-, GENOM-, ÅTER-DALLRA m. fl.
Anm. 1:o Ehuru den allm. bet. hos de båda synonymerna dallra o. DARRA är densamma: befinna sig i små o. hastiga svängnings- l. vågrörelser, råder dock enl. nutida språkbruk en delvis ganska väl utpräglad skillnad mellan dessa ord i fråga om bet.-nyanser o. anv. Dallra torde oftare än DARRA användas om en oscillerande rörelse (om ngt som svänger kring en verklig l. tänkt upphängningspunkt), DARRA däremot oftare om en skälfvande rörelse inom en kropp. Dallra betecknar dessutom i regel rörelsen dels (jfr 2) ss. (hastigare o.) mera omärklig, dels (jfr 1) ss. ngt långsammare, dels i allm. ss. mera mild o. dämpad än DARRA, som vanl. åsyftar en mera konvulsivisk rörelse. Dallra synes vidare användas företrädesvis i fråga om en rörelse som för ifrågavarande föremål är naturlig l. tillkommer detsamma på grund af dess egen beskaffenhet (jfr särsk. 1), DARRA däremot mera beteckna en för föremålet i o. för sig främmande (med våld påtvingad) rörelse. Den sistnämnda omständigheten torde vara orsak till att dallra nästan helt o. hållet saknar anv. i fråga om människor l. djur (jfr dock under 1 a). I sammanhang med de här framhållna bet.-skillnaderna står slutligen, att dallra är jämförelsevis främmande för hvardagsspråket, men däremot mera än DARRA har fått anv. dels inom vissa fackliga områden (jfr 2), dels i den vittra stilen (jfr särsk. 4 o. 5). — I ä. tid synas dallra o. DARRA mer än nu hafva användts om hvarandra utan skillnad i bet.
2:o Med afs. på de båda ordens inbördes ålder kan nämnas, att dallra åtm. i litteraturspråket synes vara betydligt yngre än DARRA. Under det att det senare är uppvisadt redan i den y. fsv., möter det förra tidigast i senare hälften af 1600-talet, o. dess flesta betydelser hafva anträffats först under 1800-talet.
1) i allm.: röra sig hit o. dit (fram o. tillbaka l. upp o. ned osv.) i små, mer l. mindre hastiga (men för ögat urskiljbara), vanl. mer l. mindre obestämda l. oregelbundna rörelser; stundom om ngt långsammare o. större rörelser: gunga. Kring blommans styl (dvs. pistillen) sex spikar (dvs. ståndarna), / Som bära på sin topp en dallrand tväre-slå (dvs. ståndarknappen). O. Rudbeck d. y. Vitt. 134 (1711). Löfven dallra i lunden, och skördefälten gunga. Wallin Rel. 3: 37 (1831). Tyngda ögon / sökte ännu / i saltakets glugg / ditt (dvs. lindens) gungande bladverk, / där det dallrade / i däjligt solljus. Rydberg Dikt. 2: 147 (1891); jfr d. jfr: (†) Ormen som skal dalra af och an på (den lapska troll-)Trumman, af det han spelar på henne med Hammaren. Rudbeck Atl. 3: 432 (1698). — särsk.
a) om ett ämne af lös, elastisk konsistens (som vid skakning lätt råkar i rörelse), t. ex. ett gelé, en kött- l. muskelmassa o. d.: skälfva; stundom om lefvande varelse (i sin helhet). Ett dallrande gelé. Fåren .., dhe där, friske, frimodige, feete, / Sprungo medh dallrande Bogar. A. Wollimhaus Vitt. 29 (1670). Fisken (dvs. stenbiten) var mycket lös och bukig, så at han dalrade. Linné Sk. 188 (1751). Filbunke och något limacktigt dallrar af rörelse. Sahlstedt (1773). (Lösningen) stelnar .. under afsvalning till ett dallrande gelée. Berzelius Kemi 4: 259 (1827). En .. elastiskt dallrande, lös .. massa. Nyblæus Pharm. 293 (1846). Se fettet på skinkan, hur inbjudande det dallrar på fatet. Dalin (1850). Vid hvarje steg dallra deras ståtliga, silkesomslutna vador. Almkvist Turgenjeff Rök 304 (1887). Grafström Kond. 170 (1892). — opers. To quave .. vara så fet at det dalrar om en. Serenius (1734).
b) om en vätskeyta o. d.: gå i små vågor, skälfva. När man betraktar en vattenmassa, i hvars granskap något starkt buller upkommer, får man på dess yta se en dallrande rörelse. Sjöstén Hauch 373 (1807). Vattnet dallrar i sån, när man kör på gatan. Dalin (1850). Då de välbelåtna sutto med kaffet dallrande på koppens rand. Lagerlöf Länkar 221 (1894).
c) (i sht i vitter stil) om en daggdroppe, en tår o. d.: skälfva; stundom med bibet.: vara nära att falla. Daggperlor stilla / I blomkalken dallra. P. H. Ling (1839) enl. Kindblad (1868). Ljuf i sin barnslighet kom hon, den sextonåriga flickan / Rodnande blygt, med dallrande, klara tårar på kinden. Runeberg 1: 371 (1841). En droppe dagg på stjelken satt / Och dallrade i sommarnatt. Gellerstedt 2 Dikt. 85 (1881).
d) (i sht i vitter stil) om ett sken, en reflex, en spegelbild, en dager o. d.: i allm. göra ett intryck af ostadighet l. osäkerhet för ögat; hastigt röra sig af o. an med små rörelser, fladdra, gunga, hoppa; af- o. tilltaga i små växlingar, skimra, vara osäker; äfv. i fråga om de små o. hastiga vågrörelser i hvilka luften stundom synes befinna sig (särsk. då den är starkt uppvärmd) samt om därmed jämförliga företeelser; jfr motsv. anv. af DARRA. Ett svagt återsken dallrar på de mörka vågorna. A. F. Skjöldebrand (1789) hos Wieselgren De la Gard. arch. 15: 97. Solstrålarnas guld dallrade mellan det mörka eklöfvet. Kullberg Portf. 147 (1837). Ett tycke af silfver, en violett charme, dalrade öfver det hela. Almqvist Gabr. Mim. 2: 173 (1842; i beskrifning af en målning). De lummiga träden äro i ett landskap de samma antingen de skarpt afteckna sig i det starka solljuset eller månen öfver dem kastar sitt dallrande skimmer. Ljunggren i SAH 41: 38 (1866). Söderns djupblå, dallrande atmosfer. Estlander Konst. hist. 355 (1867). Norrskensstrålarnas dallrande rörelse. Hildebrandsson Buchan 221 (1874). Öfver råg- och klöfverfält stod luften och dallrade af värme. Benedictsson Folklif 166 (1887). Ingen har målat .. en så i solglans, dagrar och skuggor dallrande luft som William Turner. Rydberg 9: 340 (1894). Ett rödt sken .. dallrade i mörkret och tillkännagaf att ännu funnos lif ombord (på det aflägsna fartyget). Hillman Sp. nov. 163 (1896). Solljuset dallrar öfver fälten. PT 1905, nr 151, s. 3. jfr: Midt i den dallrande sommarvärmen borta på Glimminge mosse. Bondeson Hall. Anna 3 (1883).
e) (i vitter stil) med tanken särsk. fäst på att rörelsen sker omkring ett jämviktsläge; i sht mer l. mindre bildl.; vanl. om ngt som intager ett osäkert l. vacklande läge, stundom med bibet.: vara nära att falla (jfr c). Hvart striden lutar, det vet menskan ej, / dess lotter vägas på de gömda vigter, / som hänga dallrande emellan stjernor. Tegnér 2: 207 (1820). Många sannolikheter hafva redan förut kommit mig att förmoda något sådant; men de hängde så dallrande på vågskålen, att jag hvarken kunde tro eller tvifla. Hagberg Shaksp. 10: 21 (1850). Här ur vår ena / dallrande vågskål / plockar beständigt / moiran den grymma / fröjdernas gyllne / räknade vikter. Rydberg Dikt. 2: 126 (1891).
f) (i vitter stil, föga br.) oeg. om hjärtat: skälfva, klappa. Som vinden dallrar uti min lösta lock .. / Så dallrar hjertat. Sätherberg Dikt. 1: 133 (1839, 1862); jfr g.
g) (i vitter stil) i metonymisk anv. om en (svag) vind som sätter ngt (t. ex. trädens blad o. d.) i dallrande rörelse. Sätherberg Dikt. 1: 133 (1839, 1862; se under f). Kåre, som från Sundet kommit, / Dallrar sval i lummig skog. Bååth På gr. stigar 160 (1889).
2) i fråga om hastigare (ofta för ögat icke urskiljbara), regelbundnare o. spänstigare rörelser: vibrera, svänga, svinga, oscillera; i ngt ä. tid icke uppfattadt ss. strängt skildt från 1. I buken / satt den dallrande lansen. Johansson Hom. Il. 17: 524 (1848). Amoriner, som, från spända bågar, / Rundtom afskjuta pilar, hastigt bytta / Till dallrande kristallspjut. Atterbom 1: 129 (1854; i beskrifning på en vattenkonst); jfr 1 c. Derunder (dvs. vid sferoidala tillståndet) finner man droppen försatt i en ganska liflig dallrande rörelse. Fock 1 Fys. 451 (1854, 1861). Flyg, o, min trast och siska, / dallrande vingen spänn! Sturzen-Becker 3: 169 (1861). Om handen lägges på bröstet, medan en djup ton sjunges, kan man känna, att dess väggar kraftigt dallra. Setterblad Mackenzie 20 (1887). jfr: Så snart han (dvs. tjädern) .. börjat sisningen går halsen våglikt fram och tillbaka. .. Hela foglen har då en egen dallrande rörelse. Nilsson Fauna II. 2: 56 (1828, 1858); jfr 3. — särsk.
a) i fråga om rörelsen hos (smådelarna af) en kropp vid alstringen af ljud, särsk. en sträng o. d.: vibrera, svänga, oscillera. Då denne (dvs. trumhinnan) dallrar, sättes ock luften, som är in uti trumman, uti liudande vågor. Klingenstierna Mussch. 473 (1747). När man med en penna, pinne eller annat hårdt slår på en spänd claversträng, så dallrar och oscillerar han, samt ljuder. Duræus Naturk. 98 (1759). En spänd sträng dallrar qvickt och gifver ljud, men en slapp eller mindre spänd dallrar långsamt och gifver intet ljud. Ferrner Præs. i VetA 1780, s. 31. Det dentala r, uttalas med tungspetsen, som får dallra mot framtändernas rot eller tandkött. C. Sundevall i VetAH 1855—56, s. 56; jfr DALLER-LJUD 2. Den kropp, hvars delar .. dallra, kallas ljudväckare eller den ljudande kroppen. Berlin Schabus 15 (1860, 1868). De dallrande stämbanden. PT 1905, nr 151, s. 3. jfr: Fönsterrutorna dallrade vid (åsk-)skrällen. Lundegård F. Ulla 180 (1894); jfr 3. — (i sht i vitter stil) bildl. o. i bild, ofta närmande sig bet.: ljuda l. gifva resonnans. Nya strängar af dittills okänd klang dallrade under den vigda handen. Oscar ii 4: 106 (1870, 1890). Vid förnimmandet af höga tankar och ädla känslor dallrar alltid den bästa strängen i vårt inre. De Geer Minnen 1: 118 (1892).
b) i fråga om de för ögat osynliga vågrörelser i luften gm hvilka ljudet fortplantas: vibrera, undulera; äfv. om liknande vågrörelser som antagas äga rum i etern vid ljusets fortplantning. Hvarje rörelse i luften, som icke är dallrande eller bäfvande, kan icke eller fortplanta ljudet. Sjöstén Hauch 373 (1807). När luften skakas eller dallrar, så att den röres åt alla håll i små vågor .. då märka vi ljud. Berlin Läseb. 403 (1852, 1866). Celander Naturl. 91 (1872). jfr: Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet uppgångna ursolen. Rydberg Ath. 55 (1876; uppl. 1859, 1866: vibrerade). jfr LJUS-DALLRANDE. — (i vitter stil) utan eg. tanke på den fysikaliska företeelsen ss. sådan, bl. för att framhålla styrkan af ett ljud o. d.: skälfva. Där (Backus-)tåget yrar fram, .. dallrar luften .. af fågelsång och jubelrop. Rydberg Nakenh. 40 (1895).
Anm. I strängt fackmässigt språk användas i de under a o. b nämnda bet. numera oftare orden VIBRERA, OSCILLERA, UNDULERA.
c) (i vitter stil) oeg. (mer l. mindre klart anslutande sig till föreställningen om en vibrerande sträng; se under a), om nerv: skälfva, spritta. Där (dvs. i alltets väf) inslås mönster, växlande och bjärta, / med nervgarn dallrande af lust och smärta. Rydberg Dikt. 2: 43 (1891). — jfr NERV-DALLRANDE.
3) (numera föga br.) allmännare: darra, skälfva, skaka(s), rista(s). Hela huset dallrade af smällen. Lind (1749). Den stålta spiran stod i början orörlig, men ju närmare hugget geck in, ju mera tågnade dess kvistar, stammen skalf, dalrade. Tessin Skr. 16 (1757). Vid hårda åsk-brak gå fönster ibland sönder, och tiljorna uti golfven dalra. Bergman Intr. i VetA 1764, s. 63. (Den sårade noshörningen) hoppade nästan lodrätt upp i luften till flera fots höjd, föll sedan ned tillbaka med en duns, så att marken dallrade. Thomée Andersson Ngami 389 (1856). — särsk. i fråga om lefvande varelse. I lemmarne man tyckte / Det dallrade och skalf och ryckte. Strandberg 3: 239 (1854).
4) (i sht i vitter stil; jfr dock b) om ljud, ton o. d., eg.: hastigt af- o. tilltaga i styrka l. höjd, vibrera, tremulera; jfr motsv. anv. af DARRA; ofta användt utan särsk. tanke på ordets eg. innebörd, för att beteckna, huru ljudet liksom i vågor breder ut sig (öfver en nejd osv.): skälfva; stundom allmännare, närmande sig bet.: (sakta l. mildt) tona l. ljuda. (Man) får .. om qvällarna ibland från alla kanter höra deras (dvs. vissa insekters) tämligen starka och dallrande läten. Sparrman Resa 1: 326 (1783). De dallrande tonerna stego och dogo. Bremer Grann. 1: 249 (1837). Ljuden (af harpan) / dallrade mången qväll de lyssnande vågorna öfver. Tegnér 1: 248 (1841). Från stranden dallra böljans slag, / Hon sjöng, och trasten sjöng och jag. Björck V. dikt. 52 (1863). Nio slag / Förtonande ifrån pendylen dallrat. Snoilsky 4: 75 (1887). Och så steg sången dallrande af kölden först, sedan af rörelse. Strindberg Hems. 215 (1887). Kyrkklockornas djupa, klingande malmtoner, som dallrade från kulle till kulle. SDS 1905, nr 62, s. 4. — särsk.
a) i bild. Den musik, som genomklang hjertats alla fibrer, dallrade ännu i de ord, som uttalade hvad som låg på hjertat. Wieselgren Sv:s sk. litt. 5: 257 (1849). Uti ord burna af varm hänförelse hafva .. talare .. tolkat högtidens innebörd, och gensvaret har dallrat genom otaliga hjärtan. Snoilsky i 3 SAH 8: 7 (1893); jfr 5.
b) språkv. i p. pr. om en viss grupp af språkljud (tremulanterna) med afs. på det sätt på hvilket de bildas; jfr DALLER-LJUD. Dallrande röstljud (dvs. klingande tremulant) är det, som i skrift tecknas r. Keyser Sv. spr. 7 (1875). Dallrande hviskljud (dvs. klanglös tremulant). Därs. 8. Dallrande (dallerljud, tremulanter) äro sådana (ljud), för hvilkas frambringande talorganet genom en dallrande rörelse afbryter luftströmmen: r. Lyttkens o. Wulff Sv. språklj. o. akc. 15 (1898); jfr 2 a.
5) (i vitter stil) bildl. om ngt osinnligt (en känsla o. d.): skälfva; ofta med starkare l. svagare tankeassociation med 4; jfr motsv. anv. af DARRA. En varm känsla dallrar (i Wallins skaldebref) melodiskt till sinnen, öppna att emottaga henne. Järta V. skr. 2: 23 (1823). Den dunkla smärta, / som mystisk dallrar uti världens hjärta. V. Rydberg (c. 1860) hos Warburg Rydberg 1: 470. De sutto under några ögonblick tysta, liksom lyssnande till de nya, sällsamma känslovibrationer, som dallrade genom dem bägge två. Roos Skepp, som förgås 75 (1896). Jag skall .. låta oron dallra i tonen. Hallström Venez. kom. 50 (1901).
Särskilda förbindelser:
DALLRA FRAM10 4. särsk. till DALLRA 4. Ur den spända klingan dallrade fram en ljuf ton. Lagerlöf Kristusleg. 100 (1904).
DALLRA TILL10 4. (mindre br.) särsk. till DALLRA 1 o. 2. Strängen dallrade till. Hahnsson (1888). Asplöfven .. dallra till. Därs.
DALLRA UT10 4. särsk. till DALLRA 4.
1) om en ton o. d.: dallrande utbreda l. fortplanta sig. Den .. ärggröna bronsklockan, som .. ännu i dag låter sina mäktiga toner dallra ut öfver staden. SDS 1905, nr 76, s. 2.
2) (föga br.) med personsubj.: under tremulering sjunga en ton (osv.) till slut. När han (dvs. kantorn) dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk. Strindberg Skärk. 38 (1888).
Ssgr: A: (4 b) DALLER-LJUD30~2. språkv.
1) (föga br.) sammanfattande benämning på r- o. l-ljuden. Aurén Ljudl. 47 (1869). Stjernström Whitney 74 (1880).
2) språkljud vid hvars bildning expirationsströmmen afbrytes af (långsamma, icke till en ton sammanflytande, utan hvar för sig uppfattbara) vibrationer hos en rörlig del af talapparaten (vanl. tungan): tremulant. Det ptro! hvarmed man manar hästar att stanna är ett labialt dallerljud. Svahn Språklj. 79, 85 (1882). R-ljud, som i vissa språk och mål äro friktionsljud, i andra föreställa en egen grupp: dallerljud. Lundell Rättstafn. 22 (1886). Lyttkens o. Wulff Sv. språklj. o. akc. 15 (1898; se under DALLRA 4 b). Noreen Vårt spr. 1: 370 (1905).
(1 a) -SVAMP~2. (dallre-) [jfr d. bævresvamp; efter de nylat. (vetenskapliga) namnen på ifrågavarande svampgrupp (se nedan); jfr äfv. SKÄLFVING, hos Liljeblad Flora 443 (1798) namn på det till ifrågavarande familj hörande släktet Tremella Lin. Namnen syfta därpå, att de hithörande svamparnas blad- l. klumplika fruktkroppar i fuktigt tillstånd erbjuda en viss likhet med ett dallrande gelé] (föga br.) bot. (individ l. art l. släkte af) den till klassen Basidiomycetes De Bar. af svamparnas ordning hörande familjen Tremellaceæ Rostr. (Tremellineæ De Bar.); gelésvamp; jfr DALLRINGS- samt DARR-SVAMP. Gelé- eller dallresvamparna. NF 15: 937 (1891). Därs. 20: 382 (1896).
B: DALLRE-SVAMP, se A.
Spoiler title