publicerad: 1918
DJURLIG, adj.; adv. -T.
Etymologi
[fsv. diurliker (-likin, -liken); jfr mnt. derlik, holl. dierlijk, ä. t. thierlich]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] = DJURISK 1. Medh dryckerij mister mången sitt weet, / Och warder affwändt til Diurligh sedh. Fosz 188 (1621). Adelcrantz Præs. i VetA 1757, s. 17.
2) = DJURISK 2. I alla 3 Naturens riken, så wäl det mineraliske, som det vegetabliske och diurlige. Hiärne Förb. 6 (1706). Höj till mennska min djurliga del: höj mennskan till halfgud. Tranér Anakr. 164 (1828, 1833; t. orig. Steigre zum Menschen das Thier, und adle zum Heros den Menschen).
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] = DJURISK 3. (Ett släkte, som var) Åt .. / .. djurliga begär ett öfvergifvet rof. Wallin Vitt. 1: 11 (1805). Vänskapen, troheten, tacksamheten (osv.) .. Alla dessa tänkesätt, som så omätligen upphöja menniskan öfver den djurliga sjelfnjutande egenheten. Leopold 4: 122 (c. 1820). Kindblad (1870).
Spoiler title
Spoiler content