SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DREGLA dre3gla2, äfv. DRÄGLA drä3gla2, ngn gg DRÄGGLA dräg3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE.
Ordformer
(dregla Warnmark osv. drägla Mont-Louis 215 (1739), EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 376. dräggla Ahrenberg StRätt 160 (1899), Lundegård DrMarg. 1: 187 (1905))
Etymologi
[af oklart urspr.; jfr nor. dial. drøyga, dregla, blifva fuktig kring munnen (om lik), drøygla, drygle, drigle, afsöndra slem från uterus (om brunstig ko)]
ofrivilligt l. omedvetet låta spott l. saliv rinna ur mungiporna. Warnmark Epigr. L 3 a (1688). (En frisk oxe) dreglar väl. SundhetscollUnderr. 19/2 1722, § 4. När .. Fåren dregla .. en tjock och stor slem ur munnen. Hastfer Får 256 (1752). En liten, gammal man, plirande, tandlös och dräglande. Scholander 2: 290 (1880). (Gubbens) dreglande mun. Lagerlöf Juvenalis 103 (1893, 1896). SvFmT 9: 281 (1896; med anförande af folkskrock i fråga om dreglande hos barn). — särsk.
a) (mindre br.) refl.: dregla; väta l. söla ner sig med dregel. Rääf Ydre 1: 126 (1856). Man märker att tänderna vilja framkomma derpå, att barnen ständigt dregla sig. Hagdahl Fråga 228 (1883). Bergman Brothers 82 (1916).
b) bildl. Så snart denna ökning af (den till beskickning använda) graniten (vid masugnsblåsningen) nedkom, började forman att dregla och gå oren. JernkA 1849, s. 177. Mjölkhinken dräglade .. längs hans ena byxa. Topelius Sommarsjö 1: 133 (1897).
Särskild förbindelse: DREGLA NED l. NER 10 4. med dregel väta l. söla ned (sig l. ngn, sina l. ngns kläder o. d.). Dalin (1850).
Spoiler title