SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DREJA dräj3a2, v. -ade l. (numera bl. bygdemålsfärgadt på västkusten) -er, -de, -d, -t (Rosenfeldt Vitt. 181 (1672: drägde), Dens. Tourville 9 (1698: dräger), Berg Uleskär 29, 171 (1915: drejde). vbalsbst. -ANDE, -ERI (i ssgn KORDREJERI), -NING; -ARE (se afledn.).
Ordformer
(dre(i)ja (drä(i)ja) GR 25: 563 (1555: dreijere) osv. dräga (stundom kanske representerande ett uttal med j) Rosenfeldt Vitt. 181 (1672), CGripenhielm Vitt. 304 (c. 1690: drägar, rimmande med vägar), BoupptVäxiö 1742. dra(i)ja (draya) Rajalin Skiepzb. 214, 239 (1730), Hauswolff Nav. 102 (1756))
Etymologi
[liksom d. dreje af (m)nt. dreien, dreigen, draien, motsv. holl. draaien, t. drehen, eng. throw (af feng. þrāwan, vrida, sno); besläktadt med TRÅD, TARM o. DRILLA, v.2; af en ieur. rot med grundbet. ”vrida”, ”borra” (jfr lat. terere, skafva, nöta, gr. τερεῖν, borra, svarfva m. fl.); jfr DREJ, äfvensom LURENDREJARE]
1) (numera föga br. utom i fackspr., särsk. sjöt.; jfr a, b o. c) vrida, vända; vrida rundt; sno; stundom: vefva; äfv. abs. Rajalin Skiepzb. 239 (1730). Jernet .. var mjukt som en välling, och kunde drejas och formas huru som helst. SvLitT 1817, sp. 375. (Sättaren bör) så gripa Bokstäfverna efter deras signaturläge, att han icke behöfver att dräja, vända och ställa dem i vinkelhaken. Täubel Boktr. 1: 81 (1823). Tvättas, / Glättas, / Bonas och fejas, / Vändas och drejas / Allt skall i huset från fotpall till säng. CFDahlgren 2: 65 (1829). Han .. drejar det snurrande hjulet. Snoilsky 3: 21 (1883; om M. Stenbock vid svarfstolen). Genom drejning av rodret tvinga ett fartyg att avvika från den styrda kursen. Stenfelt 135 (1920). — särsk.
a) (numera mindre br.) svarfva. Lind (1749). 2 NF 27: 842 (1918).
b) (fullt br.) keram. på drejskifva tillforma (lera till kärl) l. grofforma (ler- l. porslinskärl o. d. af cirkelrund horisontalgenomskärning). Rothof Hush. 289 (1762). Tallrikar, fat och krukor tillverkas genom ’drejning'. Hector Husg. 22 (1904).
c) (numera mindre br.) sno, tvinna (garn, tråd, särsk. silke, frans o. d.); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. 11 ℔ Dräijat camelgarn. BoupptVäxiö 1736. Hårdt drejade scharlakansröda yllefranser. NJournD 1859, s. 22. (Den nya varpen förenas med ändstycket af den gamla) genom anknytning eller på silke genom drejning (snoning mellan fingren). UB 6: 432 (1874). Freja 1880, s. 118.
d) bildl. Läsaren bör sättas i stånd att pröfva, huruvida Författaren misstydt eller drejat (dvs. tummat pål. lagt till rättaför sig) de intyg han åberopar. Ödmann StrSaml. 3: Föret. 2 (1788). Åsnors natur kan ej drejas (dvs. ändras). Scholander 3: 191 (1879).
2) (numera föga br. utom i fackspr. särsk. sjöt.) refl. o. intr.: vrida sig, vända sig (i sht kring sin axel). Triewald Konst. 30 (1734). Nytt under solen jag sett ingenting. / I hundrade former är allt likadant: / Sin yta det fejar, / Men troget sig drejar / Kring samma sin axel, som det varit vandt. Wallin Vitt. 2: 107 (1821). Vinden drejade medsols. TIdr. 1883, s. 7. NordBoktrK 1908, s. 30. Vinden tog till och lät en sekund / i gränden flöjlarna dreja. Karlfeldt FlBell. 27 (1918).
3) (numera bl. bygdemålsfärgadt på västkusten) sjöt. falla, falla af; falla undan. HSH 12: 274 (c. 1580). Rosenfeldt Tourville 97 (1698). Några (af båtarna) satte sig att söcka lofvart, sombl(ig)a drägade. UrFinlH 257 (1716). Carlén Ensl. 1: 74 (1846). Berg Uleskär 173 (1915).
Särskilda förbindelser: DREJA AF. (†) sjöt. till 3: falla af. Rosenfeldt Tourville 83 (1698). HSH 10: 202 (1715).
DREJA AN10 4. (numera knappast br.) sjöt. till 1: dreja åt; jfr ANDREJA.
DREJA BACK10 4. (numera knappast br.) sjöt. Dreja back, att brassa seglen så, att de motverka hvarandra och farten derigenom hämmas samt fartyget ligger bidevind. Ekbohrn NautOrdb. (1840).
DREJA BI10 4. sjöt. med afs. på segelfartyg: minska l. stoppa fartygets fart gm att lofva till vinden o. ställa seglen så att de motverka hvarandra, lägga fartyget upp mot vind o. sjö, lägga bi; jfr BIDREJA. Dreja bi för att taga lots ombord. SP 1779, s. 269.
DREJA I SIG10 4 0. (hvard., föga br.) till 1; bildl.: ”svepa i sig” (en dryck, en sup). Bellman 3: 263 (1790).
DREJA IHOP10 04 l. HOP4. till 1: vrida l. sno ihop (ngt). (Man kan) knyta eller dreja ihop ändarne i nya och gamla varpen. Ekenmark Dräll. 75 (1828).
DREJA IN10 4. (hvard., föga br.) till 1; bildl.: ”taga in” (så l. så mycket i arbetsförtjänst). Då farleden är öppen, kan man dreja in cirka två r:dr på dan. Blanche Jernbär. 20 (1847).
DREJA OMKRING10 04.
1) (numera mindre br.) till 1: vrida l. vända (ngt) omkring. VetAH 1817, s. 48. Tegnér (WB) 5: 532 (1826). bildl. Jagh låter ingelunda dreija migh med näsan omkring (dvs. behandla mig hur som helst). VgFmT II. 6—7: 117 (i handl. fr. 1587).
2) (föga br.) till 2: vrida l. vända sig omkring. J bugterne dräyar Floden och Ebben omkring. Montan Segl. 27 (1787).
DREJA SIG TILL10 0 4. (hvard., mindre br.) bildl.: ”sno sig till” (en fördel l. förmån o. d.). En inbilsk och näsvis snapphane, som .. söker dreja sig til en dylik heders-plats (som en rådmansbeställning). SP 1780, s. 624.
DREJA UPP l. OPP10 4. sjöt. i förb. dreja upp i vinden, med afs. på segelfartyg: med tillhjälp af rodret köra upp fartyget i vinden så att seglen slå l. ”lefva”. DSjöbohm Sjöm. 36 (1787).
DREJA ÅT10 4. sjöt. till 1: medelst drejare hårdt åtdraga (surrning, bändsel o. d.); jfr ÅTDREJA. NF 3: 1440 (1880). Ekelöf Ordl. (1898).
Ssgr: A: DREJ-BLOCK. (numera föga br.) sjöt. lekarblock. Jungberg (1873). Uggla Sjölex. (1878; under swivel).
-BOM. (dreje- Röding 1: 474 (1794: Draye-)) (numera föga br.) sjöt. spelbom, gångspelsspak. Jungberg (1873).
-HJUL. (föga br.) (stort) drifhjul (å spinnrock, svarfstol o. d.) som medelst snöre l. rem sätter ett föremål i en roterande rörelse. Dalin FrSvLex. (1842; under corde).
-HOLT l. -HOLTS. repsl. käpp som i ena ändan har ett hål l. en ögla hvarigm garnet ledes på rullen vid tillverkningen (snoendet) af rep. Dalin (1850).
(1 a) -JÄRN. (knappast br.) svarfjärn. BoupptVäxiö 1778.
-KORS. (föga br.) vändkors, korsbom. Björkman (1889).
-PÅLE. repsl. om hvarje särskild af de pålar hvilka uppbära det vågräta tvärträ hvari hålen för de vefvar (”drejare”) befinna sig medelst hvilka dukterna l. strängarna i ett rep l. tåg sammansnos. Deleen (1814; under chantier).
-REP. sjöt. tåg l. kätting hvari en rörlig rå (numera bl. märsrå) hänger; äfv. om den del af ett fall som sitter omedelbart intill rån. Pihlström SkeppsAfl. 1: 282 (1796). Märsrår, bramrår och öfverbramrår hänga i drejrep. Witt Skeppsb. 256 (1863). UB 7: 336 (1875).
-REPS-SLAGEN, p. adj. (numera föga br.) sjöt. om tåg l. tross: som förfärdigats af fyra dukter l. parter lagda omkring en midteldukt (”kalf”), fyrslagen. Ekbohrn NautOrdb. (1840). 2NF 30: 713 (1920).
-ROCK. (†) (repslagar)hjul hvarmed sjömansgarn snos. Drejrock, tvinnhjul. Holmberg (1795; under retorsoir). Dalin FrSvLex. (1843; under retorsoir).
-RULLE. repsl. om hvarje särskild af de (utåt hakformigt böjda) rullar eller spindlar hvilka sättas i kringsvängning af repslagarhjulet. WoL (1889; under cording tool).
-SKIFVA. keram. roterande vågrät cirkelrund skifva på hvilken krukmakare l. porslinsarbetare (”drejare”) tillformar godset, krukmakarskifva. Åkerman KemTechn. 1: 661 (1832).
-STICKA. keram. (liten trä)skifva hvilken användes ss. schablon vid profilering af krukmakargods (o. som är försedd med utskärningar i den kant som hålles mot det på drejskifvan roterande godset). LdVBl. 1890, nr 134, s. 3.
(1 a) -STOL. (knappast br.) svarfstol. BoupptVäxiö 1768.
-TÅG. (mindre br.) sjöt. drejrep. Rajalin Skiepzb. 239 (1730). WoJ (1891).
-VÄNDA. sjöt. lofva upp med förskeppet rätt mot vinden hvarefter förseglen brassas back o. skeppet tvingas tillbaka samma väg med akterskeppet upp mot vinden. Rosvall Skeppsm. 1: 116 (1803).
Afledn.: DREJARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 o. 3 r. l. m.
1) om person.
a) (numera knappast br.) till 1 a: svarfvare. Jacop Vindebruge dreijere. GR 25: 563 (1555). Nills Dräijare (borgare i Lund). KKD 8: 314 (1717). Lind (1749). jfr ROCK(A)-DREJARE.
b) keram. till 1 b: arbetare som på drejskifva tillformar ler- l. porslinsgods. Stråle RörstrH 88 (efter handl. fr. 1743), PT 1919, nr 202 A, s. 2.
2) om redskap l. maskindel o. d.
a) (numera knappast br.) krokigt handtag hvarmed ngt kringvrides, vef. Deleen (1819; under manivelle). Björkman (1889).
b) sjöt. (c. en half meter lång) mot ändarna afspetsad träspak hvilken användes ss. häfstång vid surrningars åtdragande, ankartågs fästande m. m. (äfvensom att sitta på, då en man skall hissas upp på masten). Rajalin Skiepzb. 214 (1730).
3) (hvard., föga br.) sup, ”dragnagel”. Högberg Baggb. 2: 170 (1911).
Spoiler title