SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DYCKERT dyk4ert, r. l. m; best. -en; pl. -ar
Ordformer
(dykert NF (1880: Dykertspik). dycket AB 1890, nr 38, s. 2 (: dycketspik))
Etymologi
[liksom d. dykker(t) af nt. dücker, t. düker, afledn. af nt. dücken, duken resp. t. ducken (se DUKA, v.2 1, DYKA)]
(i fackspr.)
1) ett slags med flat lägg o. litet aflångt hufvud försedd spik, afsedd att helt o. hållet nedsänkas under ytan af det föremål i hvilket det nedslås; vanl. koll. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 48. 240,000 st. dyckert 3,7 c/m nitbar. TLev. 1907, nr 6, s. 4.
2) ett slags med spets åt båda ändar o. med mot spikens midt riktade hullingar försedd spik. 2NF (1906).
Ssg: DYCKERT-SPIK. = DYCKERT 1. Dubbel dyckertspik = DYCKERT 2?. SFS 1847, nr 32, s. 34. 20000 st. dyckertspik. TLev. 1915, nr 2, s. 2.
Spoiler title