EMPIRISM äm1piris4m, r. (m. Dalin(1850), Lundell); best. -en.
Etymologi
[jfr t. empirismus, fr. empirisme, ävensom eng. empiricism; till EMPIRI]
i sht filos. åskådning l. riktning inom filosofien som anser (den sinnliga) erfarenheten ss. den enda källan för all kunskap om värkligheten; erfarenhetsfilosofi; motsatt RATIONALISM;stundom allmännare: empiri. B. Höijer i LittT 1796, s. 223. Lockes Empirism. Broocman Ty. underv. 2: 108(1808). Pfeiffer(1837; i fråga om läkekonst). Empirismen uppställer sin moralprincip med stöd af enskilda iakttagelser angående människonaturens känslor och drifter. Ahnfelt Etik 1: 37(1890). 2 NF 19: 549(1913).
Anm. I den sv. idealistiska filosofien användes ordet empirism äv. med metafysisk innebörd, om den riktning inom filosofien som icke erkänner tillvaron av någon annan självständig värklighet än den sinnliga. Boström 2: 201(1840). Ribbing Phil. hist. 11(1864). Nyblæus Forskn. IV. 1: 26(1895). På motsvarande sätt användes adj. EMPIRISK(om åskådning o. d.), t. ex. Nyblæus Forskn. II. 1: 172(1881).
