EMPIRIKER ämpi4riker, äv. 0302, m.||(ig.); best. -n; pl. =, stundom (med lat. form) empirici ämpi4risi l. 0302.
Ordformer
(förr äv. i sg. i lat. form: empiricus Pfeiffer (1837), Dalin (1850; under empiriker))
Etymologi
[jfr t. empiriker, eng. empiric, lat. empiricus, sbst., av gr. ἐμπειρικός, adj. (se EMPIRISK)]
forskare l. vetenskapsman som tillämpar en empirisk metod l. som bl. erkänner (den sinnliga) erfarenheten l. iakttagelsen ss. källa för kunskapen om värkligheten; äv.: person som bestämmer sitt handlande bl. efter erfarenheten l. som i sin värksamhet (bl.) stöder sig på l. följer den praktiska erfarenheten; särsk. i medicinens historia: anhängare av den riktning inom läkekonsten som stöder sig helt o. hållet på praktisk erfarenhet o. rön (motsatt DOGMATIKER). Alla Doctorer (dvs. läkare) för (dvs. före) Hippokrates voro Empirici. Lagerbring Hist. lit. 339 (1748). Dalin (1850; äv. om läkare). (Montaigne) var en fullt modernt anlagd empiriker. A. Sandström i Verd. 1884, s. 167. Såsom den förste afgjorde empirikern gjorde .. (Bacon) naturforskningen till en uppgift. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 136 (1898).
