EXALTERA äk1salte4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, EXALTATION (se d. o.).
Etymologi
[jfr t. exaltieren, fr. exalter, eng. exalt; av lat. exaltare, höja upp, av ex (se EX-), o. altus (jfr ALT), hög (adj.)]
1) (†) förhöja l. stegra (livsprocess o. d.). Den eljest långsamma inflammatoriska actionen i ledgången exalteras (vid användandet av elektricitet). VetAH 1813, s. 88.
2) försätta i hänryckning l. extas, hänföra; i pass. med intr. bet.: falla i hänryckning l. extas. Fåfängan är .. den värma som exalterar medelmåttan. Atterbom i PoetK 1818, 1: VI. Tekla drogs med (av den unge mannens hänförelse) och exalterades, öfver ett kyrktorn, en vattenqvarn, en vedjakt. Strindberg SvÖ 3: 221 (1890). — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: abnormt höjd l. lyft l. uppjagad (om stämning o. d.), överretad (om tillstånd); överspänd; äv.: hänförd, entusiasmerad; förr äv.: passionerad, fanatisk. Några få exalterade hjernors högspända nonsens. Leopold 3: 117 (1797, 1816). De illasinnade och exalterade (uppbjuda) alla krafter att utkläda .. konstitutionen uti en obehaglig drägt. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 223 (1809). Af ett svärmiskt och i hög grad exalteradt temperament. Blanche Bild. 1: 64 (1863). Exalterade tillstånd med storhetsidéer af vanvettigt barock art. Gadelius Sinnessjukd. 49 (1913).
Särskild förb.: (2) EXALTERA UPP l. OPP SIG1010 4 0. arbeta upp sig till ett exalterat tillstånd. Ansträngningar att exaltera upp sig till religiös innerlighet. SDS 1905, nr 129, s. 2.
