SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FLÅ flå4, v.; pr. ind. sg. -r; pr. ind. pl. 1 o. 3 pers. flå, 2 pers. -n; p. pr. -ende flå3ende2; ipf. ind. sg. flådde flod3e2; sup. flått flot4; p. pf. flådd flod4; pass. inf. o. pr. flås flå4s l. flos4 (sup. flått Bureus Suml. 65 (c. 1600) osv. flåt Rudbeck Atl. 3: 61 (1698). flagit (-et) GR 24: 546 (1553), VRP 1668, s. 353. — p. pf. flådd Salé 153 (1664: flådde, pl.) osv. flagen Balck Es. 188 (1603: aff flagen), IErici Colerus 1: 326 (c. 1645: flagne, pl.), VRP 1668, s. 353; fleden Linné Ungd. 2: 277 (1734: fledne, pl.)) vbalsbst. -ENDE, -NING; FLÅARE (se under avledn.); jfr FLÅTT, sbst.1, FLÄT.
Ordformer
(flåd- Linné GenMorb. 25 (1763: Flådning))
Etymologi
[fsv. fla (ipf. flog, fladhe o. fladde, p. pf. flaghin o. fladder), motsv. d. flaa, isl. flá (p. pf. fleginn), ä. holl. vlaen, feng. fléan, eng. flay; av ett germ. flahan, möjl. eg. av en indoeur. rot plēk-, riva (jfr lit. plëszti, riva), under anslutning till stammen i FLAGA, sbst.1, o. FLAGNA. — Formen fleden är eg. samma form som flagen, fastän med i-omljud (jfr isl. fleginn)]
1) draga huden av (ngn l. ngt), beröva (ngn l. ngt) dess hud; i sht med avs. på dödt djur: avtaga huden gm att kränga den av; äv., med huden l. skinnet som obj.: avdraga, avflå. Flå ett djur levande. Visb. 1: 43 (1572). Han togh en orm och flåddn (dvs. flådde honom). Bureus Suml. 65 (c. 1600; rättat efter handskr.). En koppar-knif, som brukades til at flå huden af boskap vid de Hedniska offren. Dalin Hist. 1: 178 (1747). Jag har sedt .. (hajen) lefva, sedan han blifvit flådd. Wallenberg Gal. 100 (1771; uppl. 1921). Höpken Momb. 209 (1908). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Så godh han som foten håller, som han som flåår, pläghar man säya. LPetri ChrPina Y 6 a (1572). The .. wilja flåå biörnen förr än han är slagen. Brahe Kr. 63 (c. 1585). Få först och flå sedhan. SvOrds. A 6 b (1604). Han ville gerna flå en flinta så snål är han. Serenius (1741). Han skulle gjärna flå en lus för skinnets skuld. Lind 1: 1341 (1749).
b) i kraftuttryck. Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är vackra Elsa. Björlin Elsa 3 (1879).
2) i oeg. o. bildl. anv. av 1. Verd. 1884, s. 171. Hvilken sysselsättning: att sitta och flå sina medmänniskor och sedan bjuda ut skinnen. Strindberg Fagerv. 252 (1902; om en författare). — särsk.
a) (†) hudflänga, piska. Jag (var) aldrig .. den styfmor värd, som jag hade, utan jag skulle hafva en, som flådde mig hvar dag, som fru Ebba gjorde, när jag var hos henne. Horn Lefv. 64 (c. 1657). Twå giffta kom jag nyss hwar andra til at flå. Runius Dud. 2: 71 (1713). — särsk. i uttr. flå huden l. skinnet av ngn. Män then, som hafuer rychtet för staldrängen, hafuer iagh flagit huden af för sina miszgärningars skull. ÄARäfst 145 (1596). Lundberg Paulson Erasmus 128 b (1728).
b) (vard., bygdemålsfärgat) misshandla (ngn), fara illa med (ngn); särsk.: utkräva hårdt arbete av (ngn). Ah, han kände dem nog, de där arrendatorerna! .. Kräken flådde de, skojkörde med hästarna och hade redskapen tills den föll sönder av sig själv. Sjödin StHjärt. 67 (1911).
c) göra (ngn l. en kroppsdel o. d.) hudlös; avskava huden på (ngn l. en kroppsdel o. d.); i sht i pass.: bliva (delvis) hudlös, få huden (delvis) avskavd. Han försökte att sjåa vid hamnen i går — bära hvetesäckar — men nu är han alldeles flådd upp i nacken .. och behöfver lättare arbete. Beckman Amer. 1: 20 (1883). Strupen kändes flådd efter den starka drycken. Östergren (1921).
d) [jfr motsv. bet.-utveckling hos SKINNA] (numera mindre br.) skinna l. preja (ngn), obarmhärtigt l. grundligt utplundra (ngn, i sht en gäldenär, särsk. gm att taga oskälig ränta o. d.), utpressa pänningar o. d. av (ngn), pungslå (ngn). Flå en på sina penningar. Widegren (1788). Flå en inpå bara benen. Nordforss (1805). Af rentor och af björnars påck / Är jag båd klådd och flådd. Thomander 3: 248 (1826). (Fakulteten) beklagade sig .. att Schütz vid något föregående tillfälle beskyllt henne att flå och skinna studenterna. Annerstedt Rudbeck Bref cciv (1905). — särsk. (numera knappast br.) i uttr. flå skinnet av (ngn). 200. Riksdaler, det är ju at flå skinnet af sitt Herskap. Lagerström Jeppe 45 (1735).
e) i uttr. flå katt, om en lek som tillgår så, att en person lutar sig framåt o. sticker armarna mellan benen, varefter en annan fattar i hans händer o. lyfter honom, så att han gör en volt o. kommer att stå rätt upp på benen igen; äv. om liknande rörelse som göres av en enda person mot en stege l. en stång o. d. Skrubba käring; och Flå katt. Småsaker 5: 65 (1756). En stege stod mot takets sida, / den var förträfflig såtillvida, / att man där kunde klänga och ”flå katt”. Gellerstedt Hemtr. 6 (1905).
f) draga mer l. mindre hudlikt åtsittande betäckning (bark, skal o. d.) av (ngt), skala (ngt); äv.: göra (ngt) bart l. kalt; äv. med barken l. skalet osv. ss. obj., ofta med en följande, av av l. från inledd bestämning; särsk. i fråga om avbarkning av träd. Den öfrige skogen som flagen är. VRP 1668, s. 353. (Lapparna) flåå barcken aff stora tallar. Landsm. XVII. 1: 22 (1671). Ej må .. trä fällas, eller topphuggas til löf och näfver, utan flås och qvistas. BB 10: 2 (Lag 1734). Modern satt .. och flådde skalet af nyskållade mandlar. Benedictsson FruM 1 (1887). Markerna flås, där hans sulor skrapa. Fröding Stänk 148 (1896). Flå skinnet av en korv, innan man äter den. Östergren (1921). jfr BARK-FLÅ. — särsk.
α) i numera obr. förb. Fyll (tårtan med) .. Flådde Plommon. Salé 153 (1664). Giör Haran väl ren, och flå vackert kiöttet ifrån benen. Broocman Hush. 6: 7 (1736).
β) i uttr. flå bast l. näver. En .. ved nampn Håkun i Spiutatongen, som gick och flodde sig bast här innan landamercket. GR 24: 546 (1553). I Skogen bör man .. (i juni) flå bast, och taga näfver. Broocman Hush. 1: 89 (1736). Ibland til tidsfördrif han geck och flådde näfver. Livin Kyrk. 19 (1781). jfr BAST-, NÄVER-FLÅNING.
Särsk. förb.: FLÅ AV0 4. jfr AVFLÅ.
1) till 1. The flåå aff Skinnet, och låta Kötet liggia. Schroderus Uss. E 2 b (1626).
2) till 2. särsk.
a) (†) till 2 a. Flå af huden med stryk. Lindfors (1815).
b) (föga br.) med avs. på handske l. strumpa: draga (en handske l. strumpa) avig l. vrängd av (handen l. benet). Flå af en strumpa. Nordforss (1805).
c) till 2 f β. Aspbark, hvilken flås af, då trädet begynner löfvas. Linné Ungd. 2: 31 (1732).
FLÅ BORT0 4. jfr BORTFLÅ.
1) till 1. Flå huden bort. Hahnsson (1888).
2) till 2 f. (Amrum) .. flåddes ljungen och torfven öfverallt bort, så snart den .. hunnit litet komma sig för. Bladh (o. Hornstedt) 13 (1799).
FLÅ IFRÅN1 04 l. FRÅN0 4. (numera knappast br.) till 2 d: gm skinnande l. prejande beröva (ngn ngt). Störste parten är så til sinnes, at hwad the kunna klå och flå ifrå sin nästa, medh rett eller orett, thet räkna the sigh til winning. LPetri 2Post. 329 a (1555). En trasig kåpa, som han nyss med hot till lifvet flått från en tiggarmunk. Lundegård DrMarg. 2: 57 (1906).
FLÅ ÅT SIG0 4 0. (föga br.) till 2 d: gm skinnande l. prejande skaffa sig. Nordforss (1805). Sundén (1885).
Ssgr: A: FLÅ-BUSE.
1) (numera knappast br.) till 1: person som har till yrke att avdraga huden på döda kreatur samt nedgräva deras kroppar (då dessa ej skola användas till föda); rackare, nattman. LäkNaturf. 9: 232 (1788). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 110 (1863). (Det) ålåg (i ä. tid bödeln) .. att aflifva, flå och nedgräfva smittade kreatur (hvaraf benämningarna ”flåbuse”, ”rackare”, ”nattman” tilldelades honom). 2NF 34: Suppl. 940 (1923).
2) i bildl. o. oeg. anv. särsk.
a) (bygdemålsfärgat o. vard., föga br.) person som kräver hårdt arbete av andra, särsk. av sina dragdjur; jfr FLÅ, v. 2 b.
b) (numera mindre br.) till 2 d: skinnare, prejare, utpressare. Weste (1807). Falbe-Hansen (1911).
c) (starkt vard.) grov o. rå person. (Han) lär för resten vara en flåbuse. Lindberg BarndM 88 (1915).
(2 d) -BUSERI1004, stundom 0104. (föga br.) prejeri; jfr -BUSE 2 b. Tavaststjerna Inföd. 153 (1887). jfr: Jag vill .. som exempel på Fransosernas flåbuseri-system anföra (osv.). Wingård Minn. 3: 39 (1846).
(2 f) -HACKA, r. l. f. landt. för flåhackning avsett åkerbruksredskap bestående av ett spadformigt blad med skarpa kanter, fäst vid ett i rät vinkel böjt skaft. BoupptVäxiö 1832. Swederus Hlex. (1869). LB 4: 278 (1905).
(2 f) -HACKA, v. [jfr nor. flaahakke] landt. bearbeta (mark) så, att tuvor o. ytjord upphackas från grunden. KamCollKungör. 5/7 1821, s. 1. Marken dikas och planeras, hvarefter man på sommaren flåhackar. UtsädT 1898, s. 145. 2NF (1907).
(2) -MAGAD, p. adj. [sv. dial. flåmaga(d) (Västergötl.), kräsmagad, flåmawa (Bohusl.), som lätt får kväljningar. Ordet betecknar eg.: som lätt ”flår”, dvs. ”kränger ut och in på” magen] (†) kräsen. Ullenius Ro § 294 (1730). Hof DialVg. 119 (1772).
B (knappast br.): FLÅNINGS-LÖN. till 1. Hahnsson (1888).
-STÄLLE. till 1. Meurman (1846).
Avledn.: FLÅARE, förr äv. FLAGARE, m.||ig. (flagare PErici Musæus 1: 83 a (1582; i ssgn fåreflagare))
1) (numera knappast br.) till 1: person som drager huden av döda djur; särsk. om person som har till yrke att flå döda djur; jfr FLÅ-BUSE 1; jfr äv. FLÅTT, sbst.1 2. Juslenius 241 (1745). Hahnsson (1888). jfr FÅR-, MÄRR-FLÅARE.
2) (vard., föga br.) till 2 d: prejare, skinnare; jfr FLÅ-BUSE 2 b. Weste (1807). Lindfors (1815). jfr BOND-, FOLK-FLÅARE.
Spoiler title