SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FLÖJTA flöj3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. flöjte, holl. fluiten, t. flöten, eng. flute, fr. flûter; avledn. till FLÖJT]
(i sht i vitter stil, föga br.)
1) (mindre br.) i fråga om flöjt l. liknande blåsinstrument: blåsa. Knapen på oboe flöjtar, och svär. Bellman 2: 31 (1769). Heidenstam Col 244 (1888). Levertin Dikt. 69 (1901).
2) sjunga l. tala med flöjtlik (klar o. mild) ton; i sht om fåglar; stundom: vissla. Du (dvs. papegojan) var och makelöös at flöijta, hvissla, siunga. Rosenfeldt Vitt. 245 (c. 1700). En hämpling flöjtar. Rosenius Himmelstr. 143 (1900, 1903). En egendomligt mild och flöjtande röst. Lagerlöf Troll 2: 39 (1921).
3) [jfr d. fløjte for en, söka gm smicker ställa sig in hos ngn, holl. fluiten, ljuga] (i Finl.) tala osanning, narras; jfr FLÖJT, sbst.2 1 c slutet. NPress. 7/11 1893.
Avledn.: FLÖJTARE, m.||ig. (i sht i vitter stil, föga br.) till 1: flöjtblåsare. Weste (1807). Heidenstam Folkung. 2: 325 (1907).
Spoiler title
Spoiler content