publicerad: 1925
FLÖJT flöj4t, sbst.2, r. l. m. (f. Dähnert 1784, Berndtson (1880)); best. -en; pl. -er32, ngn gg -ar (Möller (1790), Rydberg Nakenh. 39 (1895)) ((†) = GR 25: 394 (1555: siöflött)).
Ordformer
(flöjt (-öi-, -öy-) 1680 osv. flaut 1834. floit (vl-) 1675—1680 (: Floitwärck). fleut (vl-) 1695—1844. flöt c. 1710—1755 (: rör-flöter). flyt 1639 (: flyter). — flött 1555 (: siöflött). flöckt 1762 (: Flöcktduser). flaute 1848. fleute 1742 (: Fleuteglas)—1837. — flöta 1538—1695. flöte 1682. flauto 1808)
Etymologi
[liksom d. fløjte av mnt. vloite (vlote, vleute), nt. fleute, flaut, flöt, liksom holl. fluit, t. flöte, av ffr. flaüte, varav fr. flûte, eng. flute; jfr it. flauto; av okänt ursprung. Formen flauto utgår direkt från it.]
1) benämning på olika slag av rörliknande, oftast med ett system av tonhål försedda, vanl. av trä (buxbom) l. elfenben förfärdigade blåsinstrument i vilka tonen frambringas därigm att luftströmmen brytes mot en skarp kant; i ä. tid med hål för blåsningen i ena ändan o. urspr. bestående av ett enda stycke, numera i allm. med blåshål på sidan o. sammansatta av tre delar (huvudstycke, mellanstycke, fot); ngn gg äv. om visselpipa l. dyl. Spela flöjt, vard. äv. på flöjt. Blåsa flöjt. Spela l. blåsa ett stycke på flöjt. Ett stycke satt för flöjt. VarR 47 (1538). Oxar, Hästar .. etc. med och utan fleuter i ändan. SP 1780, s. 60 (om leksaker på julmarknaden). Krigssången (av Atterbom) är vacker, dock snarare en ton ur flöjten än Trumpetten. Tegnér (WB) 2: 437 (1813); jfr c. En röst med flöjtens renhet och behag. Därs. 3: 102 (1820). I Europa har man bland vapen från stenåldern funnit flöjter af ben. NF (1881). jfr ALT-, BAMBU-, BARK-, BAS-, BLÄCK-, C-, D-, DUBBEL-, EBENHOLTS-, HERDE-, KÄPP-, ORKESTER-, PAN-, PICKOLA-, RÖR-, TRAVÄR-FLÖJT m. fl. — särsk.
a) (föga br.) i uttr. blåsa på (förr äv. uppå) flöjt, blåsa flöjt. Fånge 2 (c. 1710). Heinrich (1814).
b) (†) i uttr. dubbel l. dubbelblåst flöjt, dubbelflöjt. Nordforss (1805). Tranér Anakr. 81 (1830, 1833).
c) bildl. (Vi) lyss till trastens flöjt i sommarkväll. Melin i 3SAH 16: 77 (1901). särsk. [jfr d. skære en en fløjte, narra ngn, holl. fluit i bet. osann berättelse, prat] (†) i uttr. driva flöjt med ngn, driva gäck med ngn; jfr FLÖJTA 3. Jag skulle stå så flat, så tyst, så tålmodig / Och låta pojkarne fritt drifva flöjt med mig? Polyfem I. 42: 3 (1810). Hagberg Shaksp. 7: 296 (1849).
2) mus. i orgel: flöjtstämma, labialstämma; särsk. numera vanl. om öppen, vidt mensurerad, 8 l. 4 fots flöjtstämma; förr äv.: flöjtpipa. Orgor (eller Orgewärcket) beståå aff pijpor och flyter. Schroderus Comenius 775 (1639). Hennerberg (o. Norlind) 1: 117 (1912). jfr HÅL-, PRINCIPAL-, RÖR-, SPETS-FLÖJT m. fl. — särsk. i uttr. öppen flöjt, inuti orgelvärket stående principalstämma av trä. Drake Töpfer 119 (1850).
Ssgr (i allm. till 1): FLÖJT-AKACIA. bot. den i Centralafrika växande akacian Acacia fistula Schweinfurth i vars gm vissa myrors värksamhet uppsvällda o. ihåliga törnen vinden alstrar flöjtlika toner. Kruhs Jordkl. 2: 314 (1882). —
-BLÅSARE, m.||ig. —
-BLÅSERSKA. —
-DUS04, r. l. m., pl. -er, förr ngn gg äv. =. [efter fr. flûte douce; jfr it. flauto dolce] (förr, i sht mus.) benämning på flöjt av den förr vanliga, med munstycke blåsta o. av en mild ton utmärkta flöjttyp som mot slutet av 1700-talet undanträngdes av den nu brukliga flöjttypen (flöjttravären). VRP 4/8 1730. JGCarlén (1861) hos Bellman SSkr. 1: 40. —
-GLAS. [jfr d. flöjte(glas), holl. fluit med samma bet.] (förr) högt, smalt, nära foten i en spets utlöpande dricksglas. BoupptVäxiö 1742. Bergman GotlSkildr. 139 (1882). —
-INSTRUMENT. mus. sammanfattande benämning på blåsinstrument i vilka tonen frambringas därigm att luftströmmen brytes mot en skarp kant. —
(2) -KÖR. (mindre br.) mus. sammanfattningen av flöjtstämmorna i en orgel, labialvärk. Hennerberg (o. Norlind) 1: 111 (1912). —
-LIK, adj. särsk. om ton l. röst vars klang erinrar om en flöjtton. Hennes röst var .. af en flöjtlik skärhet. NF 11: 1137 (1887). —
-NOS, m. l. r. zool. benämning på fiskar av familjen Fistularidæ, vilka utmärkas bl. a. därav att de främre benen i huvudet äro utdragna till ett långt rör i vars ända munnen sitter. NF 1: 28 (1875). —
(2) -PIPA, r. l. f. mus. orgelpipa vari tonen frambringas därigm att luftströmmen brytes mot en skarp kant, labialpipa. Drake Töpfer 115 (1850). —
-STÄMMA, r. l. f.
2) mus. till 1: stämma (i ett flerstämmigt musikstycke) som utföres av flöjten, flöjtparti. Nordforss (1805).
3) mus. till 2: varje särskild av de serier orgelpipor som tillsammans utgöra labialvärket. Nordforss (1805). Hennerberg (o. Norlind) 1: 111 (1912). —
-TON. ofta om flöjtlik ton; förr särsk.: flageoletton. Weste (1807). Nötväckans fina flöjttoner ifrån ekarne. Rosenius Naturst. 24 (1897). —
-TRAVÄR104, äv. 3~02, förr äv. -TRAVERS, r. l. m., förr ngn gg äv. n.; pl. -er. (-vär 1791 osv. -ver 1773—1871. -vairs 1773) [efter it. flauto traverso]
1) (numera bl. i fackspr.) benämning på den vanliga orkesterflöjten, i motsats till FLÖJT-DUS. Sahlstedt (1773). Wingmark med sin flöjtraver / Han stod och smålog och riste peruken. Bellman 3: 179 (1790).
-VÄRK, n.
1) (†) till 1: flöjtinstrument. Bassuner, Pijpor och allehanda Floitwärck. RelUlrEleonIntågh 1680, s. A 4 a.
2) (mindre br.) mus. till 2: sammanfattande benämning på flöjtstämmorna i en orgel, labialvärk; förr äv. om positiv med idel flöjtstämmor. Möller 196 (1745). Dalin (1851). 2NF (1907).
Avledn.: FLÖJTA, v., se d. o. —
Spoiler title
Spoiler content