SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GÖTEBORGARE jöt1ebor3jare2 l. 1t-, om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =; förr äv. GÖTEBORGER, anträffat bl. i pl. göteborger.
Ordformer
(-borgare 1641 (: borgarne, pl. best.) osv. -borger, pl. 16121641 (: borgerne, pl. best.))
Etymologi
[bildat till stadsnamnet GÖTEBORG]
person som bor i l. härstammar från staden Göteborg; äv. (mera tillf.) i överförd anv. om djur l. sak. AOxenstierna 2: 90 (1612). De kräfstinna Göteborgarne. Ljunggren Minnesant. 243 (c. 1814). (Operetten) visade sig (gm sina vitsar m. m.) vara en göteborgare af renaste vatten. SD(L) 1900, nr 291, s. 1.
Spoiler title