SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GEN- ssgr (forts.): (7) GEN-KALLA, v. [fsv. genkalla; jfr d. genkalde] (†) återkalla. Atterbom SDikt. 1: 177 (1837).
(4) -KAST. [jfr t. gegenwurf] (föga br.) invändning (mot ngt), inkast. En Hårklyfvare, som gör .. nya genkast vid hvar enda mening. Dalin Arg. 1: 227 (1733, 1754). StrenUps. 308 (1922).
(7 a) -KLANG. [jfr d. genklang, t. gegenhall] återklang, återskall, genljud; företrädesvis mer l. mindre bildl. l. i överförd anv., vanl.: anklang, gillande, tillslutning, förståelse, resonans. Väcka, finna genklang. Lind (1749; under wiederthon). Landtmarskalkens ord funno genklang hos hans åhörare. Malmström Hist. 6: 447 (1877). En vänkrets med genklang för hans själs stämningar. Rydberg i SAH 53: 128 (1878). Jublande genklang / Ljude i salen! Wennerberg 3: 16 (1883). Här (dvs. i Beskows Vasas dröm) förspörjes en genklang af Tegnérs ”Svea”. Wirsén i 3SAH 11: 143 (1896).
(7) -KOMMA, v. [jfr d. genkomme] (†) återkomma, komma igen. JTBureus (1601) i 2Saml. 4: 19. L. Paulinus Gothus Pest. 48 b (1623).
(7) -KOMST. [jfr d. genkomst] (†) återkomst. Hans genkompst ifrån Wricksta. VDAkt. 1685, nr 19. Johansson HomOd. 1: 304 (1844).
(8) -KÄNSLA. (föga br.) känsla av tacksamhet o. d. som framkallas av visad välvilja, erkänsla o. d. AChydenius (1793) i HA 9: 234. Gökungens bristande genkänsla mot sina vårdare. MinnVgl. 170 (1900). PT 1919, nr 77, s. 2.
(8) -KÄRANDE, m.||ig. jur. svarandepart som gm stämning (genstämning) å motparten (huvudkäranden) väckt talan i samma rättegång. Schrevelius CivPr. 253 (1853). Kallenberg CivPr. 1: 406 (1918).
(8) -KÄRLEK. [jfr d. genkærlighed, t. gegenliebe] kärlek varmed en annans kärlek besvaras. Väcka, vinna genkärlek. Lind (1738). Han .. älskar sin hustru och njuter hennes genkärlek. Tegnér SvBild. 191 (1896).
(8) -KÄROMÅL~002, äv. ~200. jur. genkärandes käromål, rekonventionstalan i tvistemål. Schrevelius CivPr. 253 (1853). Kallenberg CivPr. 1: 406 (1918).
(7 b) -LAGD, p. adj. (†) om åker: igenlagd. (Isl.) Linda .. (Sv.) Genlagd åker som Gräs wexer på. Verelius 160 (1681). Larsen (1865).
(3; jfr anm. sp. 199) -LED, r. l. m. (ge(e)n- 16911754. gijn- 1542) [jfr isl. gagnleið] (†) genväg. GR 14: 38 (1542). ÅgerupArk. Brev 22/7 1754.
(9) -LEVA, r. l. f. (genlefwor, pl.) (†) kvarleva. Kiöping Resa 73 (1667).
(6) -LIK, adj. (†) proportionell. Swedenborg Reg. 68 (1718).
(6) -LIKA, v. (†) proportionera. Stiernhielm Arch. I 1 a (1644).
(6) -LIKHET. (†) förhållande, proportion. Stiernhielm Arch. E 1 b (”C 1 b”) (1644). Å then tijden, hafwer Gull stådt i wärde emoot Silfwer, i genlijkheet aff 16. till 1. Dens. VgL 111 (1663). Swedenborg Reg. 7 (1718). SPorthan (1767) i UrFinlH 630.
(6) -LIKNAD. (†) = GEN-LIKHET. Stiernhielm Arch. D 2 b (1644).
(6) -LIKNING. (†) = GEN-LIKHET. Stiernhielm Arch. C 1 a (1644).
(7 a) -LJUD. (gen- 1681 osv. g(i)än- 16621689) [jfr d. genlyd, t. gegenlaut]
1) förhållande(t) att ljudet kastas tillbaka från ngt hinder (t. ex. en bärgvägg, ett skogsbryn) o. därigm utdrages l. upprepas; konkretare: tillbakakastat ljud; eko; äv. mer l. mindre bildl.: genklang, resonans. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 216. Fastän hans valdthorn tystnat har, / Är skogens genljud ändå qvar. Bellman 2: 184 (1783). (Turgots) ekonomiska reformer helsades med bifall .. af .. franska patrioter, och detta bifall fann genljud äfven i Sverige. Odhner G3 1: 356 (1885). Genljudet af fiendens eld dundrade i fjället. Heidenstam Karol. 2: 299 (1898). särsk.
a) i uttr. giva genljud l. ett (så l. så beskaffat) genljud; opers.: det ljuder l. höres (ett så l. så beskaffat) genljud (efter ngt); med sakligt subj.: åstadkomma l. framkalla (ett så l. så beskaffat) genljud (ngnstädes) l. (om lokal o. d.) vara fylld av genljud (av ngt); eka, genljuda; ofta mer l. mindre bildl. Kempe Krigzpersp. A 6 a (1664). (Calypsos) Grotta gaf icke mera genliud af des vanlige sång. Ehrenadler Tel. 2 (1723). Kanonskott och valthornsklang .. gåfvo det präktigaste genljud mot bergväggen. Törneros Brev 2: 89 (1827; uppl. 1925). Palmstjerna visste att .. skaka på riddarhusets sköldar, så att det gaf genljud i riddersmännens hjärtan. De Geer Minn. 1: 78 (1892).
b) fys. i inskränktare anv.: genljud sammansmältande med det primära ljudet, motsatt: eko. NF (1882). Moll Fys. 4: 14 (1901).
2) (†) poet. dikt med ”eko” (se d. o. 3 c). Arvidi 17 (1651).
(7 a) -LJUDA. [jfr d. genlyde] giva genljud, eka, återljuda; äv. övergående i l. närmande sig bet.: ljuda starkt, skalla; äv. (numera bl. i poesi, tillf.) med obj. betecknande ljud, rop o. d.: giva genljud åt, fortplanta gm genljud; förr äv. i pass.; ofta mer l. mindre bildl. IHolmström (c. 1685) i 2Saml. 13: 65. Körsvännens smäll genljudades genom den rena luften. Linnerhielm 1Bref 1: 3 (1787, 1797). Hela riket genljudade af hans lof. Fryxell Ber. 6: 45 (1833). Spåqvinnans ord .. genljudade .. i hennes öron. Sparre Findl. 2: 135 (1835). ”Skål! skål!” genljudade från alla håll. Bremer Grann. 1: 7 (1837). Grönskande lundar och gärden / Genljödo den älskades namn. Börjesson Brödr. 36 (1861). (Rousseaus) åsigter .. genljuda i den hithörande litteraturen. Bolin Statsl. 1: 34 (1868). Skogen genljöd af bjällerklang. Fröding Guit. 64 (1891).
(7) -LÖSA, v. [jfr fsv. genlösare, ävensom d. genløse] (†) lösa igen, återlösa. VDAkt. 1737, nr 74. Knöppel Reg. 36 (1741).
-MOT, se GENTEMOT.
(4) -MÄLA, -are (tillf. Verd. 1890, s. 12, Östergren (1924; angivet ss. sälls.)); jfr GEN-MÄLE. [jfr d. genmæle, v.]
1) rikta ett genmäle mot, svara; jfr GEN-MÄLE 1.
a) (numera bl. jur.) med (utsatt l. underförstått) obj. betecknande anklagelse, anmärkning o. d.: inlägga en gensaga emot, bemöta, (söka) vederlägga l. tillbakavisa. Schultze Ordb. 3030 (c. 1755). (I målet ha två vittnen inkallats för att) höras samt genmäla de påståenden, hvilka (osv.). SC 1: 962 (1821). Denna anmärkning genmäldes dermed, att (osv.). TT 1879, s. 44. (N. N.) varder härmed kallad och stämd att inställa sig inför Rådstufvurätten .. för att genmäla nedan framställda påstående. PT 1917, nr 72, s. 4.
b) anföra (ngt mot ngt), invända; ofta med försvagad bet.: replikera, svara; ofta i förb. med direkt l. indirekt anföring. Häremot l. härtill hade han icke något att genmäla. ”Väl är jag trött af färden,” / genmälte Frithiof vred. Tegnér (WB) 5: 80 (1825). Och så hade pojken genmält, att han (osv.). Lagerlöf Holg. 2: 197 (1907).
2) (†) göra motbeskyllning, anställa genkäromål; jfr GEN-MÄLE 2. Möller (1807). Lindfors (1815).
(4) -MÄLE. [fsv. genmäle (i bet. 1); jfr isl. gagnmæli]
1) (muntligt l. skriftligt) yttrande som bemöter l. riktar sig mot ett annat yttrande (ett påstående, en anmärkning, en beskyllning o. d.), motpåstående, invändning, vederläggande l. bemötande svar; motskrift, svarsinlaga; ofta med försvagad bet.: svar, replik; äv. (tillf.) med verbal bet.: bemötande, besvarande; äv. (i sht förr) om svaromål inför rätta. Verelius 165 (1681). På det han i det längsta måtte vara gömd för laga tilltal och genmäle. AdP 1789, s. 28. Sokrates .. ber dem (dvs. vännerna) framställa sina inkast .. och upptager dem till genmäle. Rydberg Ath. 320 (1876; uppl. 1859, 1866: besvarande). Mot de öfriga förut nämnda (skrifterna mot representationsförslaget) har jag afgifvit genmälen i min broschyr. De Geer Minn. 1: 276 (1892). Härpå (dvs. på mannens påstående) gav jätten intet genmäle. Lagerlöf Holg. 2: 458 (1907).
2) (†) motbeskyllning, genkäromål. Dähnert (1784). Kindblad (1871). Schulthess (1885).
Spoiler title