SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GJUSE 3se2, i ssg förr äv. -GJUS, -KJUSE, -KJUS, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(gjuse 1Brehm 2: 530 (1875) osv. -gjus (i ssg) Serenius (1741: fiskgjus). -gjusen (i ssg), sg. best. 5Mos. 14: 13 (Bib. 1541: Fiskagiusen) osv. -kjus (-tjus) l. -kjuse (i ssg) Broman HelsB 153 (1733: Fiskekiusar), Linné SystNat. 17 (1748: Fisktius), Möller (1807: Fiskkjuse). -ljuse (i ssg) Bergman GotlSkildr. 313 (1882: Bergs-ljuse))
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) gjus(o), f.; medelst det i djurnamn vanliga suffixet -se (jfr GUMSE, MÅSE) bildat till fsv. giudher, giodher (anträffat bl. i ortnamnet Giudhanæs, Giodhanæs, nuvarande Djuvanäs), sv. dial. (Finl.) gjud, -gju(de)r (i ssgn fiskgju(de)r), judar, pl. (Smål.), motsv. nor. dial. gjod, isl. gjóðr, till en ljudhärmande rot gheu, ghou, som äv. föreligger i isl. geyja, skälla, sv. dial. göla, tjuta; besläktat dels med sv. dial. (Smål.) jutar, pl., fiskgjusar, fht. (erin)geoz, dels med feng. (earn)gēat. Jfr JSahlgren i ArkNF 44: 254 ff.]
1) rovfågeln Pandion haliaëtus (Lin.), fiskgjuse; i sht i ssgn FISK-GJUSE. Sundén (1885). Så vitt som gjuse jagar gingo hans ord. Johansson RödaHuv. 1: 69 (1917). — jfr FISK(A)-GJUSE.
2) (bygdemålsfärgat i vissa trakter) om olika fåglar tillhörande måssläktet, nämligen Larus fuscus Lin., sillmås, o. Larus argentatus Brünn., gråtrut; i sht i ssgr. 1Brehm 2: 530 (1875; om sillmås). — jfr BÄRG-, SILL-, VIT-GJUSE.
Spoiler title