SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GRYN gry4n, n. ((†) m. Broman Glys. 3: 106 (c. 1720), Lind (1749)); best. -et; pl. = l. (i bet.: grynsort) -er32.
Ordformer
(grynn 1556 (: Grynnmalninghenn) 1638 (: grynn korn))
Etymologi
[fsv. gryn, motsv. d. gryn, isl. grjón, mnt. grēn, mht. grien, sand, grus, rotbesläktat med GRYT o. med grundbet.: ngt söndermalt l. krossat]
1) om sädeskorn o. d. (i sht av havre, korn, vete, ris) på vilket skalet (gm maskin) borttagits (o. hörnen avrundats) l. om var o. en av delarna av ett sädeskorn o. d. som gm krossning beredts till näringsämne; äv. om dylikt gryn som framställts på artificiell väg, t. ex. av vissa stärkelsemjölsorter, potatis, palmmärg, sockermassa; ofta koll. Gryn vpburit viij (dvs. åtta) tynner. GR 11: 335 (1537). Af två tunnor Bohvete ärhållas nästan lika mycket gryn, som af 3 tunnor ren hafra. Fischerström 2: 271 (1780). Tag i botten (på vällingen), får du gryn. Landsm. XI. 2: 31 (1896; ordstäv). Walin Födoämn. 85 (1906). Den något har, han något spiller, sa gumman, hade tre gryn i vanten och tappade bort två. Grip Folkhumor 245 (1916). jfr APARTO-, BEN-, BOVETE-, HAVRE-, HEL-, HIRS-, KORN-, KROSS-, MAKARONI-, MANNA-, POTATIS-, PÄRL-, RIS-, SAGO-, SOCKER-, SOPP-, VETE-GRYN m. fl. — särsk. (†) i vissa bildligt använda uttr.
a) mala onda gryn åt ngn, stämpla mot ngn l. förtala ngn. Denne mylonius Biörnclov var en mjölnareson malde onda gryn åt motpartiet i Rådet. HSH 9: 142 (c. 1750). BL 15: 101 (1848).
b) [jfr d. tælle grynene i gryden] räkna grynen i grytan, för att beteckna ngn ss. snål o. gnidig; jfr GRYN-TÄLJARE. I mitt tycke ser det icke särdeles väl ut, när Mannen springer i köket, och räknar grynen i grytan. Stagnell JHjernlös 2 (1756).
2) i överförd l. oeg. anv., om små, mer l. mindre runda partiklar l. delar av ngt l. på ytan av ngt. Aspelin Fl. 43 (1749; på en växt). (Klorofyllets) vanliga och normala form är sferiska gryn af en ofantlig litenhet. Agardh Bot. 1: 89 (1830). — jfr GIPS-, JORD-GRYN. — särsk.
a) (numera föga br.) miner. o. metall. om grynformiga l. grynstora partiklar i ett mineral l. en metall: korn. Hiärne 2Anl. 330 (1706). Ju mörkare dess (dvs. det grå tackjärnets) färg är, desto gröfre och mera glänsande är brottytornas gryn. Almroth Karmarsch 7 (1838). — jfr KVARTS-, STEN-, STÅL-GRYN.
b) (†) om dynt. Broman Glys. 3: 191 (c. 1720). HushBibl. 1757, s. 9. Björkman (1889; med hänv. till dynt).
c) (†) om ojämnhet i huden. Gryn och finnar samt annat fnasel i ansigtet. Westerdahl Häls. 302 (1768).
3) (vard.) om ngt mycket litet: grand, smul(a); i sht bildl. Sahlstedt (1773). Samvete har hon, kanske bara ett litet gryn samvete, men det är nog. Wetterbergh Altart. 436 (1848). Det lilla gryn vetande man hade. Verd. 1891, s. 194.
4) [jfr motsv. anv. av HAVRE-, SOCKER-GRYN] ss. smeknamn på kvinna l. barn. Mit lilla gryn, min söta flicka. Creutz Vitt. 74 (1759). ”Vill inte grynet komma till tant?” frågar denna (en liten pys). Nordensvan Skuggsp. 2 (1884). Så du pratar, mitt lilla gryn! afbröt Danjel (sin hustru). LD 1907, nr 32, s. 3. — jfr HJÄRTE-, LILL-GRYN.
Ssgr (i allm. till 1): A: GRYN-BEREDNING.
(2) -BÄRANDE, p. adj. bot. om växt: bärande små upphöjda ansvällningar; särsk. om kalkbladen hos släktet Rumex Lin. Hartman Bot. XCVI (1839). NF 14: 24 (1890).
-DOKTOR. (skämts. l. ironiskt) om homeopatisk läkare. Öman Ungd. 218 (1889).
(2 a) -FLINTA. (†) miner. Grynflinta kallas en sandgrytig qvarts, af löst ihopgyttrade korn. Rinman (1788).
-FORMIG. VetAH 1810, s. 180. —
-GRÖT. gröt som är kokad av gryn. Gryngröt med en bit smör uti. Roland Minn. 49 (c. 1748).
(2) -HACKA, r. l. f. (i fackspr.) värktyg varmed man hackar en stens yta för att den skall bli grynig l. kornig. Stål Byggn. 1: 150 (1834). ArbB 113 (1887).
(2) -HUVUD. (†) (art l. individ av) mögelsvampsläktet Aspergillus Mich. Liljeblad Fl. 678 (1816). Fries Ordb. 34 (c. 1870).
-KAKA. kok. pudding vari gryn är en huvudbeståndsdel. Hagdahl Kok. 885 (1879). Lagerlöf Troll 1: 44 (1915).
-KORN. korn avsett att förmalas till gryn; nästan bl. koll.; förr äv. om enstaka korn användt ss. viktsenhet. KyrkohÅ 1906, s. 225 (1613). Safran om 20. grynkorns vigt. Roberg Beynon 23 (1727).
-KORT, n. ransoneringskort för gryn (i Sv. i bruk, i olika utsträckning, 19171919). DN 1917, nr 281, s. 1. —
-KORV. kok. korv vari gryn är en huvudbeståndsdel; motsatt: köttkorv, blodkorv osv. Stiernman Com. 1: 882 (1623). Till den bästa grynkorfven förväller man korngryn i mjölk, hvarmed sedan uppblandas finrifven, rå lefver (osv.). AHB 34: 49 (1869).
-KROSS. maskin för tillvärkning av krossgryn. NWexjöBl. 1859, nr 6, s. 3. —
-KVARN. [fsv. grynkvarn] kvarninrättning vari l. handkvarn varpå gryn framställas. BoupptSthm 16/12 1667.
-LIK, adj. Retzius Djurr. 164 (1772).
-LIKNANDE, p. adj. —
-MALARE. (i sht förr) person med yrke l. uppgift att framställa gryn. KrigVAH 1842, s. 219. Gynther Förf. 4: 87 (1854; möjl. efter handl. fr. 1826).
-MALERSKA. (i sht förr) jfr -MALARE. BoupptSthm 1681, s. 728 b Bil. (1677). DA 1808, nr 61, Bih. s. 3. —
-MALNING. jfr -MALARE. GR 26: 24 (1556).
-MASKIN. tekn. maskin för framställning av gryn. JernkA 1833, s. 621. —
-MAT. mat vari gryn är en huvudbeståndsdel. Han grinade och lipade åt gröt, grynmat och andra stadiga rätter. Tessin Bref 1: 38 (1751).
-MJÖL. (gryn- 15581891. gryns- 1639) (numera föga br.) (grovt) mjöl som uppstår vid grynberedning. HFinlH 4: 362 (1558). WoJ (1891).
(2) -OST. (i folkligt spr. i vissa trakter) visst slags lös ost av grynig konsistens. Fischerström 2: 491 (1780). Möller (1790). Stiernstolpe Arndt 3: 195 (1808).
-PIPIG. (i fackspr.) om ost: med grynformiga pipor; motsatt: rundpipig. Upsala 1923, nr 206, s. 7. —
-PÅSE.
1) (förr) sjöt. konformig, med gryn (l. ärter) fylld påse som medelst en vid dess spets fäst lina kunde halas in i ett gm grundskott uppkommet hål i ett fartygs sida o. som tilltäppte hålet mer o. mer, allteftersom det inträngande vattnet utvidgade grynen i påsen. ReglFl. 1834, 1: 143. Ekbohrn NautOrdb. (1840). NF (1882).
2) (på Öland) viss maträtt bestående av korngryn med fläsktärningar som i linnepåse kokas i fläskspad. Keyland Allmogekost 1: 23 (1919).
-RÄTT, r. l. m. maträtt vari gryn är en huvudbeståndsdel. SvMerc. 2: 220 (1756).
(2) -SMÖR. (förr) riven o. med grädde l. smör blandad ost som ströks på bröd i stället för smör. Möller (1790, 1807).
-SOPPA. soppa tillredd av l. kokad på gryn. Lind (1749; under gersten-suppe). GHT 1905, nr 197 B, s. 3. —
-SORTERARE, r. l. m. tekn. maskin som sorterar gryn. SDS 1896, nr 123, s. 4. —
-STAMP l. -STAMPA. (förr) stor trämortel vari sädeskorn krossades till gryn (l. grovt mjöl). Wikforss 1: 706 (1804). Rig 1918, s. 23. —
-SÅLL. (gryn- c. 1720 osv. gryna- 17821845. gryne- c. 16451782) såll varigm gryn sållas. IErici Colerus 1: 251 (c. 1645). 4GbgVSH V—VI. 4: 72 (1903).
(2) -TICKA, r. l. f. (†) svampen Boletus granulatus Lin., grynig rörsopp. Fischerström 2: 300 (1780).
-TÄLJARE. [jfr GRYN 1 b] (†) om snål o. gnidig person. Verelius 95 (1681).
-VATTEN. (†) vatten vari gryn kokats, användt ss. dryck för sjuka, tunn vattensoppa. Haartman Sjukd. 181 (1765). Möller (1807).
-VÄLLING. välling kokad av gryn. Tå gaff Iacob honom brödh och then grynwellingen. 1Mos. 25: 34 (Bib. 1541; Bib. 1917: linssoppa). Sjöberg Singstock 15 (1832). särsk. i mer l. mindre bildl. anv.
a) [i anslutning till berättelsen i 1Mos. 25] i uttr. sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling o. d., avhända sig ngt värdefullt i utbyte mot ngt av jämförelsevis ringa värde. PErici Musæus 5: 274 b (1582). Vi känna .. den grynvälling, för hvilken ofrälse stånden .. sålde förstfödslorätten af Sverges frihet. Fryxell Arist. 1: 22 (1845).
b) [jfr a] ss. beteckning för ngt av jämförelsevis ringa värde. Var och en håller på sin grynvälling. Ett så lumpet söd, som den allmänna valrättighetens grynvälling. Askelöf EoA 35 (1834). En och annan af motionärerna gick emellertid friskt på med att rosa hvar sin grynvälling. ESvensén i GHT 1898, nr 73 B, s. 1. —
-VÄRK, n. maskineri vari gryn framställas; grynkvarn. Svärta qvarn med 2 par stenar och grynverk. SvT 1852, nr 152, s. 1. Örslöfs grynverks utmärkta ångtorkade Hafregryn. TLev. 1899, nr 52, s. 2.
(2) -ÄMNE. (†) bot. benämning på klorofyllet. Agardh Bot. 1: 89 (1830). Hartman Fl. cix (1832).
B (†): GRYNA-SÅLL, se A.
C (†): GRYNE-SÅLL, se A.
D (†): GRYNS-MJÖL, se A.
Avledn.: GRYNA, v.1 -ing. jfr FÖR-, SÖNDER-GRYNA.
1) tr.
a) (i sht i fackspr.) till 1: bereda (ngt) till gryn. Mala, mälta och gryna. Roberg Tal 18 (1739). SFS 1918, s. 1753.
b) till 2: söndersmula till ”gryn”. SvTyHlex. (1851, 1872).
2) till 2, refl. o. dep.: smula sig till ”gryn”; äv.: bliva grynig. Ångermandlandssten .. Är lösare och grynar sig lätt nog. Wallerius Min. 148 (1747). Den tidigare utflutna tjäran har stundom benägenhet att gryna sig. JernkA 1905, s. 602. —
GRYNAKTIG, adj. till 1: grynliknande; grynig. HdlCollMed. 6/2 1694. Kis af ett egendomligt grynaktigt utseende. TT 1878, s. 15. —
GRYNIG, förr äv. GRYNOT, adj. (grynig 1734 osv. grynot 17341743) till 1, 2: grynliknande; som innehåller l. ser ut att innehålla små ”gryn”, kornig; äv.: knottrig. Serenius L 4 a (1734). JGOxenstierna 2: 102 (1796, 1806). Ans(iktet) livl(igt) målat, näst(an) ”grynigt” i färgen. Kjellin Troili 2: 231 (1917). Ofta är den dalbrända tjäran .. grynig af utkristalliserade hartssyror. 2NF 30: 195 (1919). jfr FIN-, GROV-, SMÅ-GRYNIG m. fl. särsk.
a) (numera mindre br.) miner. o. metall. till 2 a, om mineral, metall o. d.: som i brottet uppvisar kornighet. En grann, grynig silfvermalm. Linné Ungd. 2: 361 (1734). Lindström Lyell 236 (1857).
b) (†) till 2 b, om svin: som har dynt. Lind (1738, 1749). Avledn.: grynighet, r. l. f.
Spoiler title