SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KROSSA kros3a2, v.1 -ade ((†) p. pf. kråst Börk Darius 311 (1688)). vbalsbst. -AN (se under FÖRKROSSA), -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 1865 (1749); se för övr. under FÖRKROSSA), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr KROSS, sbst.1
Ordformer
(kros- 1528c. 1755. kross- (kråss-, kråsz-) 1526 osv. krås- 1555c. 1755)
Etymologi
[fsv. krossa, krosa, krusa. Fsv. krossa är sannol. lånat av mnt. krossen, av ljudhärmande urspr. o. besläktat med fsv. krosa, krusa samt med KRYSTA. — Jfr KROSSA, v.2]
1) gm slag l. stöt l. tryckning dela (ngt) i flera små (icke sammanhängande) delar; särsk., i sht med avs. på hårdare föremål: gm slag osv. splittra (ngt) i mindre, från varandra helt skilda delar; äv., i sht med avs. på mjukare föremål: gm slag osv. slå l. trycka l. spränga l. klämma (ngt) sönder (utan att dess delar helt skiljas från varandra); äv. med sakligt subj. Then röö som krossat är, skal han ey bryta sönder. Mat. 12: 20 (NT 1526). The been som brächte eller kråsade äre. BOlavi 124 a (1578). Krossa hufvudskålen emot en sten. Weste FörslSAOB (1823). (Thomas) Krossade hans (dvs. fiendens) bröst och rygg tillika, / Att han dubbel-viken föll på stället. Runeberg (SVS) 1: 188 (1831). Som .. hans (dvs. Leopolds) adliga ätt med honom utslocknade, blef hans vapen krossadt. LMEnberg (1831) hos Leopold 4: xx. Krossa glaset mot väggen. Hellström RedKav. 204 (1933). Motorvagnen krossade bilen. JönkP 1934, nr 93, s. 5. — jfr FÖRKROSSA, IN-KROSSA. — särsk.
a) (i fackspr.) i fråga om planmässigt l. regelbundet sönderdelande gm slag osv. av ngt ämne till en mer l. mindre finkornig (l. degartad) massa. Det grofva (saltet bör) .. något kråssas. PH 6: 3871 (1755). Koka .. litet kråssad Anis .. uti vatten. Warg 43 (1755). I hvarje qvarn finnas ett par eller flera par qvarnstenar, emellan hvilka säden krossas. Berlin Lrb. 138 (1852). Huru fint en malm behöfver krossas, beror väsentligt på dess beskaffenhet. JernkA 1887, s. 223. Krossad koks. SvD(A) 1923, nr 129, s. 1. — jfr FIN-, GROV-, REN-KROSSA, SVÅR-KROSSAD. — särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret, övergående i bet.: storleksgrad till vilken ett material krossats, sönderdelningsgrad. Antracitkol af olika krossningar. TLev. 1900, nr 22, s. 1. Upsala(A) 1920, nr 25, s. 2.
b) (i vitter stil) oeg., med avs. på blank vattenyta o. d. Thomander 3: 73 (1826). Af åror krossas vattnets spegel. Jensen BöhmDiktn. 27 (1894). När den första havsvågen krossades till skum mot stranden (av Kullen). Lagerlöf Holg. 1: 81 (1906).
c) (tillf.) med avs. på växtlighet: nedtrampa. Runeberg (SVS) 2: 220 (1846).
d) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: trasig (som om föremålet i fråga utsatts för krossning). Hela then södre wäggen (i kyrkan är) så krosat och vtfallen at (osv.). Murenius AV 42 (1640).
e) med avs. på person; äv. övergående i bet.: svårt misshandla l. lemlästa (ngn). Hwar och en som faller vthöffuer then steenen, han wardher crossat, Men then han vppå faller, then slåår han all sönder j stycker. Luk. 20: 18 (NT 1526). Varder någor så stungen, sårad .. eller krossad, at han dör inom natt och åhr (så osv.). MB 39: 2 (Lag 1734). Thors största id är att förfölja och med sin hammare krossa jättar och troll. Fryxell Ber. 1: 3 (1823). Krossad till döds mellan buffertar. SvD(A) 1934, nr 177, s. 5.
f) (mindre br.) med. ss. vbalsbst. -ning, konkret: vävnads- l. organskada som uppstått gm stöt l. slag av l. mot icke vasst föremål, kontusion. Acrel Sår 44 (1745). SFS 1914, s. 1254.
g) (†) med. i uttr. krossat sår, gm krossning (i bet. f) uppkommet sår, krossår, krosskada. Alm(Sthm) 1819, s. 44. TjReglArm. 1858, 1: 182. Tholander Ordl. (c. 1875).
2) i bildl. anv. av 1. Dig skådar tron, då gömd i moln Du står, / .. / Dig hoppet, då hvar jordisk fröjd Du krossar. Fahlcrantz 3: 15 (1832, 1864). De förhoppningar, som Peter III hade gifvit det Svenska hofvet om understöd .. hade krossats genom hans fall. Malmström Hist. 5: 251 (1877). Flickan sitter där med tömd kraft, med krossad motståndslust. Moberg Rosell 299 (1932). (†) De, som väldet äga, om dem behagar missbruka det samma, förmå kråssa Lagar och rättvisa i utöfningen. Schönberg Bref 3: 35 (1778). — särsk.
a) (i sht i vitter stil) göra (ngn) djupt nedslagen l. bedrövad, helt beröva (ngn) hans mod l. tillförsikt o. d., göra (ngn) förkrossad; äv. med avs. på ngns sinne o. d.; särsk. i p. pf.: tillintetgjord, tröstlös; ångerfull, förkrossad. Itt krossat och nidher trycht hierta forsmår tu icke gudh. Mess. 1531, s. C 2 a. Öfver alt thet är mitt samvete så krosadt vordet, att (osv.). VDAkt. 1693, nr 101. Jag såg, hur krossad stackars pappa var. OoB 1892, s. 52. (Olyckan) krossade den gamle. 3SAH 37: 27 (1926). (†) Lefve(r) Jesu minne .. i välsignelse, så blifver det ock en välsignelse för vår synda-ånger. Der finner det väckta hjertat sin rätta krossning. Ödmann PredUtk. 74 (1808). — särsk.
α) i p. pr. i adjektivisk anv.: tillintetgörande, förintande, förkrossande. De .. fingo höra många krossande sanningar. Dalin Hist. III. 1: 162 (1761). Stjernornas krossande spådom. Heidenstam Vallf. 41 (1888).
β) i uttr. krossa (ngns) hjärta, i fråga om förhållandet mellan man o. kvinna: göra (ngn) olycklig gm att övergiva honom l. svika honom i kärlek. Ack! mannen är dock hård, och för sin ära / .. räknar han / ej just så noga om han skulle krossa / ett troget hjerta mera eller mindre. Tegnér (WB) 5: 48 (1824). (Hon) hade till käresta en sergeant, som krossade hennes hjärta. Geijerstam LycklMänn. 86 (1899).
b) (i Finl., i folkligt spr.) i p. pf.: som råkat ut för trolldom, förtrollad, förhäxad, ”gastkramad”. Topelius Planet. 2: 30 (1889). (Om modern lägger ett visst plagg) över barnet i vaggan, så blir det icke ”krossat” av onda makter. FolklEtnSt. 2: 7 (1917).
c) i grund nedslå (ngn l. ngt), tillintetgöra (ngn l. ngt), i grund besegra (ngn l. ngt), kuva. Nordenflycht (SVS) 3: 4 (1754). (Sverges konung bör) om nöden det fordrar, hellre angripa med fördel än afvakta ett krossande anfall. Järta 1: 49 (1809). Konungen ville krossa sina motståndare. Därs. 42: 303 (1867). Den järnhårda lönelagens krossande genom afskaffande af lönearbetssystemet. EkonS 1: 422 (1894). Han, som mörkrets välde krossat. NPs. 1921, 662: 2. Mötte .. (Diokletianus) motstånd, krossades utan förbarmande den motspänstige. SvHumFörbSkr. 33: 101 (1923).
d) (numera föga br.) göra att (ngt) förefaller vara litet l. obetydligt, nedtrycka; äv., med avs. på person: stuka, övertrumfa, ”bräcka”. Det lilla Rosendal, krossadt mellan tvänne stora, sällsynt vackra porfyrurnor. Crusenstolpe Mor. 2: 90 (1840). Fru Falk .. öfversåg de arrangementer inne i rummen, hvarmed hon skulle ”krossa” sina gäster. Strindberg RödaR 161 (1879). Dens. SvÖ 2: 128 (1883).
Särsk. förb.: KROSSA BORT. (†) till 1: gm krossning förstöra (ngt). En bjälke (faller) neder och .. krossar axeln bort på honom. Kurck Lefn. 10 (1705).
KROSSA IHJÄL. (†) till 1: krossa (ngn kroppsdel) så att döden följer. Min Säd skal krossa tig titt hufvudben ihiäl. Kolmodin QvSp. 1: 5 (1732). jfr IHJÄLKROSSA.
KROSSA IHOP10 04. (föga br.) till 1: klämma l. trycka (ngt) ihop. Juslenius 241 (1745). TurÅ 1913, s. 249.
KROSSA NED l. NER l. NEDER. jfr NEDKROSSA. (†)
1) till 1: slå ned. (Guds) vigge bränner och krossar neder, / den djerfve, som trotsar hans bud. Ling BlotSven 74 (1824). Dens. Tirf. 2: 7 (1836).
2) bildl.; jfr KROSSA, v.1 2. Och dig jag följa skall till Herrans domstol / och krossa ned ditt högmod. Ling Riksd. 110 (1817).
KROSSA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. jfr SAMMANKROSSA.
1) (†) till 1: hopklämma l. hopskrynkla (ngt). Han krossade .. (omslagspapper m. m.) ovårdsamt tillsammans. Almqvist Smar. 122 (1845).
2) (föga br.) till 2: sönderslita, sönderslå. Hvar länk utaf din boja / Vill jag slita, krossa samman. Börjesson E14Son 118 (1847). Hvad ett (ondt) förskonat krossar ett annat samman. Topelius NBlad 60 (1870).
KROSSA SÖNDER10 40. [fsv. krosa sunder] till 1. OPetri 1Post. 12 b (1528). Desse Kryddor krossas groft sönder, uti en mortel. Warg Bih. 109 (1765). Grafström Kond. 10 (1892). jfr SÖNDERKROSSA.
KROSSA TILLSAMMAN(S), se KROSSA SAMMAN.
Ssgr (till 1; i fackspr.): A: KROSS-APPARAT. = KROSSNINGS-APPARAT 1. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 365.
-BÄRGART~02 l. ~20. geol. bärgart uppkommen gm krossning av bärg. HimHavJord 1: 52 (1925).
-FENOMEN. geol. i fråga om bärgart; jfr FENOMEN I 1. Ramsay GeolGr. 372 (1909).
-GLAS. krossat l. sönderslaget glas. LdVBl. 1837, nr 26, s. 4. ”Krossglaset” .. tillsättes glasmassan för att inleda smältningen. SvGeogrÅb. 1931, s. 67.
(1 a) -GODS. i sht bärgv. jfr GODS 3 a β. JernkA 1903, Bih. s. 25.
-GRUS.
1) geol. till 1: (äldre benämning på) morängrus. UpplysnLandthVestmL 6: 161 (1855). Cannelin (1921).
2) tekn. till 1 a: med konst krossat bärgartsmaterial vars huvudmassa utgöres av korn med en storlek av från 2 till 20 mm.; jfr -SAND. TeknVet. VoV. 2: 300 (1928).
Ssgr (till -GRUS 1; i sht i äldre fackspr.): krossgrus-backe.
-kulle.
-mark.
(1 a) -GRYN. benämning på krossade gryn (i allm. korngryn); motsatt: helgryn. EP 1792, nr 20, s. 4.
Ssgr: krossgryns-gröt.
-korv. med inblandade krossgryn. Lundell (1893).
-välling.
(1 a) -KVARN. JournManuf. 2: 68 (1826).
(1 a) -MALM. (numera knappast br.) krossad malm. Hasselblad BergslVärml. 49 (1929).
(1 a) -MASKIN. Weste FörslSAOB (1823). Ullberg ByggnVäg. 78 (1918).
-MINA. (i sht förr) mil. i fästningskrig använd mina avsedd att förstöra ett närliggande fientligt mingalleri, utan att åstadkomma ngn förändring å den överliggande jordytan. Tigerhielm 49 (1867). 2NF 18: 605 (1912).
-RADIE. mil. krossningsradie. Tigerhielm 49 (1867).
(1 a) -SAND. särsk. tekn. om med konst krossat bärgartsmaterial vars huvudmassa utgöres av korn med en storlek av högst 2 mm.; jfr -GRUS 2. TeknVet. VoV. 2: 300 (1928).
-SKADA, r. l. f. med. skada gm krossning; jfr KROSSA, v.1 1 f. DuodSanal. (1885). Ett fall på nacken (kan) leda till en krosskada i hjärnans panndel. Nyström Kir. 2: 22 (1929).
-SOCKER. krossat socker. DA 1824, nr 4, s. 3. Pulveriseradt raffinadsocker eller melissocker går i handeln under namn af kross-socker. PrHb. 1: 916 (1885). jfr BIT-KROSSOCKER. Anm. Stundom förekommer den elliptiska formen kross. Östergren (1931). jfr BIT-KROSS.
-STEN.
1) (i sht i äldre fackspr.) till 1: i naturen förekommande, krossad sten; särsk. om sådan som gm glaciärers värksamhet lösryckts från bärggrunden o. krossats i större l. mindre stycken; äv. koll.; numera nästan bl. i ssgr. JernkA 1832, Bih. s. 70. Auerbach (1911).
2) med konst krossad sten; särsk. koll.; jfr KROSSA, v.1 1 a. TT 1893, Allm. nr 10, s. 3.
3) (tillf.) till 1 a: sten varmed ngt krossas. Hildebrand FörhistF 563 (1880).
Ssgr (till -STEN 1; i sht i äldre fackspr.): krosstens-avlagring. konkret. Höjer Sv. 1: 199 (1873).
-bädd. (mindre br.) jfr BÄDD 6 a. UpplysnLandthVestmL 6: 162 (1855). De bergens sidor omgifvande, ofta med god skog bevuxna krosstensbäddarne. Höjer Sv. 1: 218 (1873).
-grus. gm glaciärers värksamhet bildat grus, morängrus. UpplysnLandthVestmL 6: 159 (1855).
-jord. jordart som till väsentlig del består av krosstensgrus. UpplysnLandthVestmL 6: 163 (1855).
-lera. gm glaciärers invärkan bildad lera, moränlera. Bergstrand Geol. 370 (1868).
-mark. moränmark. Höjer Sv. 1: 337 (1873).
-SÅR. med. sår uppkommet gm krossning; jfr KROSSA, v.1 1 f. FörhLäkS 1868, s. 19. SvD(A) 1934, nr 237, s.28.
(1 a) -VALS; pl. -ar. tekn. vals utgörande krossande del i krossmaskin av visst slag. JernkA 1842, s. 233. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 156.
(1 a) -VALSVÄRK~02 l. ~20. tekn. för krossning av sten, malm o. d. Wetterdal Grufbr. 332 (1878). SvRike I. 1: 111 (1899).
-VÄLT. (mindre br.) landt. för krossning av jordkokor avsedd vält bestående av ett antal i periferien tandade järnringar som rotera kring en gemensam axel. Arrhenius Jordbr. 3: 372 (1861). Klint (1906).
(1 a) -VÄRK, n. tekn. maskin för krossning av olika slags material, t. ex. malm, sten o. d.; anläggning bestående av en l. flera dylika maskiner. Bæckström Rörstr. 35 (cit. fr. 1807). Krossverk för jernmalmer. JernkA 1842, s. 231. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 158. jfr VALS-KROSSVÄRK.
-ZON. geol. i fråga om bärgart som utsatts för krossning, t. ex. vid förkastning. Ramsay GeolGr. 2: 213 (1913). Globen 1931, s. 43.
B: KROSSNINGS-APPARAT.
1) till 1, om organ hos djur; jfr APPARAT 3 b. Den fulländade krossningsapparat, som kindtänderna bilda (hos elefanten). FoFl. 1907, s. 61.
2) till 1 a; jfr APPARAT 3 a. Holmberg Artill. 2: 73 (1882).
-BELASTNING. tekn. (måttet på) den minsta belastning för vilken ngt måste utsättas, för att det skall krossas. Rothstein Byggn. 259 (1857). JernkA 1889, s. 63.
-FENOMEN. geol. krossfenomen. Flodström Naturförh. 38 (1918).
-FÖRSÖK. tekn. försök (se d. o. 1) som värkställes för utrönande av ett materials motståndsförmåga mot krossning. TT 1883, s. 61.
-MASKIN. krossmaskin; ofta om dylik för finkrossning av ngt ämne. Berndtson (1880). JernkA 1904, s. 62. jfr BEN-KROSSNINGS-MASKIN.
-RADIE. mil. om det längsta avstånd inom vilket en i jord nedgrävd mina l. över huvud taget fördämd sprängladdning förmår krossa l. rubba det avsedda föremålet. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 388 (1886).
(1 a) -VÄRK, n. tekn. krossvärk. TT 1899, Byggn. s. 133. SFS 1916, s. 1038.
-ZON. geol. krosszon. (Koppar-)Malmen består av svavelkis, kopparkis och magnetkis, som avsatt sig i en krossningszon i kvartsiten. Ramsay GeolGr. 2: 145 (1913). Globen 1934, s. 20.
Avledn.: KROSSARE, i bet 1, 3 m., i bet. 2 r. l. m. jfr FÖRKROSSARE.
1) (numera bl. tillf.; se dock a) till 1: person som krossar ngt. Conall! du den förste bland män! / Sköldars väldige krossare, du! Arfwidsson Oisian 2: 8 (1846). särsk.
a) (i fackspr., fullt br.) till 1 a: person som har till uppgift att krossa ngt material. JernkA 1876, s. 333. SLorS 17: 19 (1899; om arbetare vid glasbruk). UNT 1930, nr 10574, s. 4 (om arbetare vid järnbruk).
b) till 1 e. Du bergfolkets krossare. Brate Edda 63 (1913; om den nordiska guden Tor).
2) om sakligt föremål.
a) till 1: föremål avsett att krossa ngt; i ssgn HJÄLM-KROSSARE.
b) (i fackspr.) till 1 a: apparat l. maskin för krossning av ngt material. Patent nr 30914, s. 1 (1911). Roterande krossare för fodervarors sönderdelning. VaruförtTulltaxa 1: 332 (1912). SFS 1917, s. 1607. jfr DIAMANT-, KOK-, PEPPAR-KROSSARE.
3) (tillf.) till 2 a β. En förslagen krossare av många kvinnohjärtan. Hemmer Fantast. 36 (1915). Ackté Minn. 96 (1925). jfr HJÄRTE-KROSSARE.
Ssg (till KROSSARE 1 a): krossar(e)-förman. PT 1909, nr 124 A, s. 3.
KROSSERSKA, f. i ssgrna HJÄRTE-, PORSLINS-KROSSERSKA.
KROSSNAD, r. l. m. (†) till 1: skada gm krossning, krossår; jfr KROSSA, v.1 1 f. VRP 1715, s. 110.
Spoiler title
Spoiler content