SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GUNG guŋ4, interj. o. sbst. n., l. GUNGGUNG guŋ4 guŋ4 l. guŋ3~guŋ2, l. GUNGELIGUNG guŋ4eli guŋ4 l. guŋ1eliguŋ4, interj.
Etymologi
[till GUNGA, v.]
1) interj.; beteckning för gungande rörelse.
2) (†) sbst., om rytmiskt starkare o. svagare, ekande ljud? (Man) förmärker .. när lärarena bedja om landsfred, om lekamliga plågors afvändande m. m., att folket då så hårdt sucka till, att hela kyrkan med ett starkt gung och sorl varder uppfylld. Hagström Herdam. 3: 183 (i handl. fr. 1723).
Spoiler title
Spoiler content