SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GUNGA guŋ3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf., Juslenius 148 (1745), Meurman (1846)).
Ordformer
(gong- VDAkt. 1706, nr 183 (: gongefly). gung- 1615 osv.)
Etymologi
[jfr d. gynge, v., ä. d. gunge, v., möjl. av ljudsymboliskt urspr.; jfr GUNG, GUNGA, sbst., GUNGSA]
1) försätta sig l. försättas l. vara försatt i en (jämförelsevis långsam) svängande l. vaggande rörelse uppåt o. nedåt l. fram o. tillbaka (l. i ring); äv. i överförd anv., i p. pr., om rörelse l. färd o. d.: som sker under gungning(ar). Råka i gungning. Sitt inte och gunga på stolen! Nu bullrar Åskian så at heela Iorden rungar / Och stoora Berget som een ljten Iulle gungar. Spegel GW 78 (1685); jfr a. I Småland hänga vaggorna på en elastic stång, hvar på de gunga up och ned. Linné Skr. 5: 74 (1732). Muntert på gungande grenar / fåglarna sjöngo sin sång. Tegnér (WB) 3: 108 (1820). På aftonen .. (ankrade vi) helt nära Kalmar efter en lycklig, fast gungande färd. Beskow Res. 1 (1861). Vi gå med dig, — sade Måns samt reste sig och gungade i knäna. Heidenstam Karol. 1: 303 (1897). Båtarna, som gungade vid stranden. Lagerlöf Troll 2: 19 (1921). — särsk.
a) om (ytan av) vatten l. jord, ett golv o. d.: röra sig i böljeformiga rörelser, höjas o. sänkas i rytmiska l. svängande rörelser; bölja, vagga, svikta, ge efter. Hiärne 2Anl. 65 (1702). Vi (gingo) .. öfver ett gungande kärr. KKD 7: 285 (c. 1725). Bron gungar under oss. Schulthess (1885). Röda hafvet gungar så blått som någonsin Medelhafvet. Nyblom Österut 12 (1908). — särsk. bildl.; särsk. i uttr. på gungande mark l. grund, på osäker mark osv. Det var .. som om han bäfvat tillbaka och känt sig sjelf stå på gungande mark. Hedenstierna FruW 40 (1890). På gungande grund kom tal(aren) .. då (osv.). NDA 1913, nr 61, s. 2.
b) opers.; särsk. (ngt vard.) i fråga om gungande (i farkost) på vatten. Det gungade ohyggligt, och de flesta passagerarna blevo sjösjuka.
c) medelst gunga (se GUNGA, sbst.) l. gungbräde o. d. försätta sig l. försättas i gungande rörelse. Gunga på gungbräde, i slänggunga. The .. sättia sigh på samma reep, och gunga så thet mesta som the kunna. Petreius Beskr. 5: 13 (1615). Gunga är en god motion men försvagar hufvudet. Linné Diet. 1: 115 (c. 1750). Gunga på bock. Norman GossLek. 47 (1878). Topelius EvangBarn. 217 (1893). — särsk. (föga br.) med obj. angivande det slag av gunga som användes. Hon .. gungade .. slänggunga. Kullberg Portf. 141 (1837). (Han lät) plankan guppa upp och ned, som då man gungar bock. Bergman Mark. 11 (1919).
d) (företrädesvis i vitter stil) under gungande färdas l. föras (ngnstädes hän). Den gamle från Ulfklippan gungade straxt derefter i sin lilla snipa hem. Carlén Köpm. 2: 571 (1860). (†) Efter som camelen med sina långa ben gungar till vägs. Eneman Resa 2: 2 (1712).
e) i uttr. gunga med l. på ngt, låta (en lem o. d.) göra gungande rörelser, svänga. De .. gungade med hufvudet och mumlade. Wallenberg Gal. 223 (1771; uppl. 1921). Hon gungade litet på vänstra benet. Engström Kryss 116 (1912).
f) bildl. (jfr a slutet); särsk. i uttr. sätta (ngt) i gungning, komma (ngt) att vackla, försätta (ngt) i ett osäkerhetstillstånd. (Socialistagitatorn) predikar om det ”heliga hatet”, som skall sätta det genomruttna samhället i gungning. VL 1906, nr 231, s. 4. Måhända skulle Erland satt gården i gungning igen (gm att ådraga sig nya skulder). Lindqvist Herr. 267 (1917).
2) försätta (ngn l. ngt) i gungande rörelse, åstadkomma att (ngn l. ngt) gungar (i bet. 1); äv. refl.: försätta sig i gungning. Skeppens lätta här, blef gungat up och ned. Brenner Dikt. 1: 28 (1700, 1713). Hjelmbuskarne gungas af vädren, som blåsa mot vagnen. Adlerbeth Æn. 328 (1804). Tranér Anakr. 59 (1830, 1833; refl.). (Han hade) än längre velat gunga lilla fröken Ebba på sitt knä. Almqvist TreFr. 2: 117 (1842). Benedictsson Ber. 29 (1886). — särsk.
a) medelst gunga (se GUNGA, sbst.) l. gungbräde o. d. försätta (ngn) i gungande rörelse; jfr 1 c. Låta gunga sigh. Petreius Beskr. 5: 13 (1615). Han sätter sig (i gungan) och de börja strax at gunga honom. Envallsson Slått. 44 (1787). Att gunga andra är naturligtvis en långt bättre motion än att låta gunga sig. Uhrström Hemläk. 229 (1879).
b) (företrädesvis i vitter stil) under gungande föra (ngn l. ngt ngnstädes hän); jfr 1 d. Tegnér (WB) 1: 152 (1805). (Skeppet Ellida) gungar oss till någon vänlig strand. Tegnér (WB) 5: 55 (1825). Rydberg RomD 97 (1874, 1877).
Särsk. förb.: GUNGA BORT10 4. (företrädesvis i vitter stil) i sht i fråga om gungande på vågorna.
1) till 1 (d): gungande avlägsna sig. Almqvist Törnr. 1: 130 (1839). Det var en ståtlig flotta, som nästa dag gungade bort mot Finska viken. Heidenstam Svensk. 1: 220 (1908).
2) till 2 (b): gungande föra bort (ngn l. ngt). De vaggande vågor / Gungat hans mäktiga själ bort till den främmande kust. BEMalmström 6: 23 (1844).
GUNGA FRAM10 4. i sht i fråga om gungande på vågorna.
1) till 1 (d): gungande färdas l. komma fram. En sjöman gungar fram på ett förrädiskt svalg. Wallin Vitt. 2: 298 (c. 1808). Där han nu sakta gungade fram i sin höga vagn (osv.). Fahlcrantz Kyrkoh. 162 (1907).
2) till 2 (b): gungande föra fram (ngn l. ngt). Med fällda segel / Fiskarn sakta gungar fram sin båt. Böttiger 2: 141 (1857).
GUNGA SIG KRING. (†) till 2 (b): gungande simma omkring. Ytans spegel, / Der hundra svanor gungade sig kring. Atterbom 1: 305 (1824).
GUNGA TILLBAKA10 040. i fråga om den bakåtsvängande rörelsen vid gungande i gungstol o. d.
1) till 1. Han skrattade kort och gungade tillbaka i stolen. Benedictsson Peng. 329 (1885).
2) (föga br.) till 2. Nu gungar jag stolen tillbaka. Lindqvist Dagsl. 3: 214 (1904).
GUNGA UT10 4. (företrädesvis i vitter stil) till 1 (d): gungande färdas l. komma ut; i sht i fråga om gungande på vågorna. Då vi gungade ut mellan de sista skären. Skottsberg Båtf. 96 (1909).
GUNGA ÖVER10 40. (föga br.) till 1: (vid gungande i gungstol o. d.) slå över bakåt. Repen, som höllo gungstolen fast, brusto, så att pingstbrudgummen gungade öfver baklänges. Lund 1895, nr 65, s. 2.
Ssgr (till 1): A: (1 c) GUNG-BRÄDE, i södra Sv. äv. -BRÄDA. bräde som, placerat över en bock (vid midten av brädet), användes till gungning på så sätt att en l. flera personer sätta sig på vardera andan av brädet o. ömsevis gunga upp o. ned (o. som, lagt över tvenne bockar, en vid vardera ändan av brädet, användes ss. bänk l. säte i trädgårdar o. d.). Möller (1790). (Vi) slå .. oss .. ned på gungbrädet i den nätta trädgården .. och språka en stund. Ekström Vandr. 7 (1871). LfF 1906, s. 310.
(1 a) -DY, förr äv. -DYA. (gung- 1711 osv. gunge- 1748. -dy 17111769. -dya 1807) (numera föga br.) (dy som förekommer i) gungfly. Eneman Resa 1: 34 (1711). Hela stora fälten, bestående af gungdy och sumpig mark. BBergius PVetA 1769, s. 47. EconA 1807, april s. 89.
(1 a) -FLO, r. (i Norrl.) = FLO, sbst.2 2; jfr -FLY. En gungflo, där riktiga kor ovillkorligen skulle ha gått ned sig. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 58.
(1 a) -FLY, sbst. (gung- 1752 osv. gunge- 1706) = FLY, sbst.1 2. VDAkt. 1706, nr 183. Vattenväxter .. kring det öppna kärret gifva upphof till en kärräng, hvars gräsmatta stundom bildar ett tunt och förrädiskt täcke, gungfly, öfver den lösa dyn. Juhlin-Dannfelt 232 (1886). Norlind Hell 1: 66 (1912). särsk. bildl. Landsm. 6: clxxxvii (1888). Utan att begiva sig ut på ”hypotesernas gungfly”. Därs. 1911, s. 502.
-HÄST. (relativt stor) leksakshäst på bågformigt svängda medar, avsedd för barn att ”rida” på under gungande fram o. tillbaka. AB 1845, nr 294, s. 3.
(1 a) -JORD. (numera föga br.) jord utan fast botten. Det är allt en gungjord och dy, som intet hus har kunnat ställas på. Eneman Resa 1: 34 (1711). CFDahlgren 3: 277 (1828).
-KÄRNA, r. l. f. (i fackspr.) smörkärna som gm gungande rörelser bearbetar grädden till smör. Den .. amerikanska gungkernan. TLandtm. 1897, s. 293. 2NF 26: 90 (1917).
(1 a) -MOSSE. (i fackspr.) = -FLY. Gadd Landtsk. 2: 133 (1775). Alm(Sthm) 1785, s. 42.
-PALL. [jfr d. gyngeskammel] (förr) pall på bågformigt svängda medar; jfr -STOL. BoupptVäxjö 1869. Därs. 1893.
(1 c) -PLANKA, r. l. f. (i Finl.) gungbräde. Topelius Vint. II. 1: 131 (1850, 1881). Nordmann BorgåBarn 113 (1906).
-SOFFA. (förr) soffa på bågformigt svängda medar; jfr -STOL. DA 1808, nr 138, s. 5.
-STOL. (gung- 1808 osv. gunge- 1702) stol vari man kan gunga; särsk. om stol försedd med bågformigt svängda medar (så att den sittande kan gunga fram o. tillbaka). Amerikansk gungstol, medelst fjädrar o. d. fäst vid ett underrede. DA 1808, nr 17, s. 9. Amerikanska Gungstolar. SydsvD 1870, nr 202, s. 4. Endast sällan saknar ett studentrum gungstol. Melsted Jur. 90 (1910). jfr: Intet kan jag begripa, hwarföre han lemnadt .. sin gungestol, medelst hwilken han med trissor plägade siälf sig hissa up ifrån det ena gemaket til det andra. Hermelin BrefBarck 5 (1702). jfr TVÅMANS-GUNGSTOL. särsk. (förr) om barnstol försedd med bågformigt svängda medar, så att barnet själv kan vagga sig i sittande l. stående ställning. Erixon Möbl. 2: XLVIII (1926).
Ssgr: gungstols-dyna,
-matta, r. l. f.,
-med, r. l. m. l. f.,
-täcke,
-överdrag.
(1 a) -VÄG. (†) om väg utan fast botten. Gröper och gungwägar i kyrkiogården opfyllas med sand. Murenius AV 595 (1666).
B (†): GUNGE-DY, -FLY, -STOL, se A.
Avledn.: GUNGA, sbst., se d. o.
GUNGIG, adj. (vard., mindre br.) till 1 a, b, i fråga om gungning på sjö o. d. Det var kallt och blåsigt och gungigt (på sjön). Nordström 15År 165 (1921).
Spoiler title
Spoiler content