GUNGA guŋ3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er KKD 5: 55(1709)).
Ordformer
(gunga 1615 osv. gunge 1621)
Etymologi
[jfr d. gynge, sbst., ä. d. gunge, sbst.; avledn. av GUNGA, v.]
om olika slags inrättningar vari l. varpå man kan sitta (l. stå) o. gunga, t. ex. om gungbräde l. om ett i båda ändarna fäst rep i vars nedhängande bukt den gungande sitter, l. om tvenne nedhängande stänger l. rep, nedtill förenade med ett sittbräde. (Moskoviternas) Quinfolck hafwa sin lust och frögd med gungor om Sommaren, både på bräden och reep. Petreius Beskr. 5: 12(1615). (Hjärtat) henger altjd jämpt rät såsom i een Gunga. Spegel GW 254(1685). Uno betraktade huru raskt drängarne svängde gungan i höjden. Cederborgh UvT 2: 76(1809). (Vildgässen) läto sig sköljas upp på vågkammarna och ner i vågdalarna och hade lika roligt som barn i en gunga. Lagerlöf Holg. 1: 142(1906). jfr BÅT-,GIPP-,KARUSELL-, KRING-, REP-,SLÄNG-,SVÄNG-GUNGAm. fl. — särsk. bildl.; särsk.
b) [efter liknande uttr. i d.] (†) i uttr. sätta (ngn) på en gunga, narra (ngn), draga (ngn) vid näsan. Mickel .. / .. warder tig wist mz sin tungo / Smikrandes, och settiandes på en gunge. Fosz 47(1621; d. öv.: hand setter eder paa en gunge).
