SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HAGEL ha4gel, sbst.2, n. ((†) r. l. m. Peringskiöld Hkr. 1: 254 (1697; i bet. 1)); best. haglet; pl. =; pl. best. haglen.
Ordformer
(hagel (-gh-) 1526 osv. hagl 1649. hagal 1706)
Etymologi
[fsv. haghl, n. motsv. d., nor. o. isl. hagl, n., fsax. hagal, m., (m)nt. o. holl. hagel, m., fht. hagal, m., t. hagel, m., feng. haȝol, hæȝ(e)l, m., eng. hail; av ett germ. haȝla-, besläktat med gr. κάχληξ, liten sten. I bet. ’hagelskur' möjl. vbalsbst. till HAGLA, v. — Jfr HAGEL, sbst.1]
1) varje särskilt av de hårda o. kompakta, vanl. runda iskorn varav nederbörden i vissa fall består, hagelkorn; utom i fackspr. (se slutet) bl. om dylikt korn vars av vit, luftblandad, mjuk is bestående kärna är omgiven av ett tunt hölje av klar is; ofta koll.: nederbörd i form av hagel; äv. (numera bl. arkaiserande i högre stil): hagelskur, haglande. Grödan har skadats av hagel. Fleere wore the dalepijlar / än hagel faller på haaf. PolitVis. 168 (c. 1525). Ther skedde .. tordöner .. och stoort haghel. Upp. 11: 19 (NT 1526; Bib. 1917: starkt hagel). Åhrsgrödan (är) .. af ett häfftigdt owanligit hagell nederslagen och alldeles förderfwad. VDAkt. 1692, nr 249. Et hiskeligt väder med hagel så stora som valnötter. FoU 15: 223 (1785). Hagel .. förekommer vid åskväder ungefär 1 gång av 11. Flodström Naturförh. 18 (1918). När hagel klyvas, kunna vi nästan alltid se deras inre mjuka vita massa av is som samlades, medan haglen befunno sig i den överkylda regionen, omgiven av ett lager av klar is, bildad vid frysningen av det vatten som avsattes när haglen (på nedvägen) passerade den ej överkylda regionen. Simpson VattnAtmosf. 13 (1925). Vi veta att våldsamma uppströmmar förekomma under åskväder, den enda väderlekstyp, som giver hagel. Därs. — särsk. (föga br.) meteor. i förb. mjukt hagel, om dylikt korn utan det klara ishöljet: korn av trindsnö; koll.: trindsnö. Nederbörd av mjukt hagel .. är mycket vanlig under vintern i Europa och på de lägre bergen i Indien. Simpson VattnAtmosf. 14 (1925).
2) [bildl. anv. av 1] (i vitter stil) om ngt som kommer i stor mängd o. vanl. tillika häftigt l. våldsamt: ”skur”, ”rägn”; bl. i förb. med en följande bestämning med prep. av (stundom utav) l. (ngn gg) utan prep. Ehrenadler Tel. 675 (1723). Här har fallit ett hagel af admittitur. Tegnér (WB) 3: 310 (1817). Jag .. fick ett hagel ovett. Strindberg Blomst. 55 (1888). Efter ett sista hagel af orrar om öronen .. kom han ut genom dörren. Dens. Skärk. 152 (1888). (Huset) öfveröstes .. med ett hagel af kulor. Snoilsky i 3SAH 14: 43 (1899). Östergren (1926).
3) [överförd anv. av 1] liten kula (i sv. tillvärkning numera med en diameter av 1,25—5,16 mm.) av metall (oftast bly, numera vanl. med viss tillsats av antimon, tenn o. d.), avsedd att jämte ett större antal dylika ingå i laddning i (patron till) jaktgevär; jfr DUNST 3, SNÄRPA, sbst.; äv. (numera bl. om ä. förh., i ssgr) om laddning till i ä. tid brukliga kanoner: ”skrot”; äv. ss. materialnamn; förr äv.: hagelskott. Fina, grova; mjuka, hårda (dvs. gm tillsats till blyet ”härdade”); svenska, engelska hagel. Skjuta, ladda med hagel. Då grep Jon Bergh till en bössa och skiött Nils Månss(on) i låret medh ett hagell. VRP 1629, s. 337. Kolmodin QvSp. 1: 100 (1732). Fina hagel .. ligga mera compact i pipan; de gröfre drifva starkare, men slå ej så tätt. Swederus Jagt 46 (1832). Med afseende på grofleken äro haglen i Sverige numrerade från 00 till 14. 2NF (1908). Visar någon av piporna (på en dubbelbössa) .. benägenhet att slå (dvs. skjuta) haglen i klump eller i linje, bör geväret utan vidare kasseras. Högdahl Jaktb. 38 (1913). Jaktgevären äro anordnade dels för kula och dels för hagel. Kristoferson Spräng. 36 (1928). Vid större skotthåll (än 30—40 m.) blir haglens spridning så stor och genomträngningsförmågan så ringa, att villebrådet har stora chanser att undkomma. Därs. 37. Hagel tillverkas på så sätt, att man låter smält bly i droppar falla ned genom ett högt torn; dropparna antaga därvid klotform och stelna i den kalla luften. 3NF (1928). — jfr BLY-, DRUV-, DUNST-, FÅGEL-, HAR-, JÄRN-, METALL-, STÄNK-, VARG-HAGEL m. fl.
4) [bildl. anv. av 3] metall. varje särskild av de mörkare fläckar som förekomma inströdda i vitt l. grått tackjärn; numera företrädesvis i ssgn HAGEL-SATT. JernkA 1827, s. 376. När tackjernet var mera nödsatt, bildades svarta, glanslösa hagel inuti det hvita. Därs. 1873, s. 239. Odelstierna JärnM 47 (1913).
5) [överförd anv. av 1 o. 3] (utom i ssgr bl. tillf.) föremål som till storlek o. form påminner om ett hagel (i bet. 1 l. 3). En glob .. (kallas) i mindre (dvs. i mindre format) en boll och kula; i än mindre, hagel. Swedenborg Reg. 6 (1718). Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 193 (1768). Det öfversta stenlagret (i vattenfiltret), som består af fina ”hagel”, uppbär sandbädden. TT 1896, Byggn. s. 18. — jfr SOCKER-HAGEL.
Anm. Ordet ingår i det i ä. tid förekommande namnet Jan Hagel, som användes ss. benämning dels på pöbeln, dels på sjöman l. matros l. (koll.) sjömän l. matroser, o. som (gm förmedling av nt.) lånats från holl. (jfr Hjelmqvist Förnamn 74 f. (1903), ävensom Reinius TransferredAppell. 96, 261 (1903)). Rosenfeldt Nav. 76 (1693). Nu blåser vinden opp .. / Jan Hagel, kom, kik ut! Bellman 2: 126 (1783). ÖgFmT 1875, s. 106.
Ssgr: A: (1) HAGEL-BLANDAD, p. adj. Björkman (1889). Hagelblandadt skyfall. LAHT 1906, s. 95.
(1) -BY. stormby som åtföljes av hagel. Nordforss (1805). Ett häftigt åskväder med hagelby och hvirfvelstorm. SkogsvT 1908, s. 532.
(3) -BÖSSA. i sht jäg. hagelgevär. IErici Colerus 1: 117 (c. 1645). Uti allmänhet hålles de damascerade Hagelbössorne för de bästa. Brummer 42 (1789). Lönnberg Jakt 176 (1925).
(3) -FABRIK. Sundelius NorrköpMinne 102 (1798; möjl. efter handl. fr. 1757). 2NF 36: 199 (1923).
(1) -FALL. (i sht i fackspr.) haglande. Gadd Landtsk. 1: 66 (1773). Den skada, som starka hagelfall tillfoga växande gröda, närmar sig stundom till fullständig ödeläggelse. NF 6: 500 (1882). Ymer 1920, s. 63.
(3) -FLASKA. (förr) jäg. behållare av stelt läder (”juft”) vari jägare förvarade hagel, i sht under jakt. Swederus Jagt 332 (1832). Dalin (1852).
(3) -FORM, förr äv. -FORMA, r. l. f. (i fackspr., förr) för framställning av hagel använd inrättning, ofta en fyrkantig låda av järn med hål, avpassade efter den önskade hagelstorleken, gm vilka haglen götos. BtÅboH I. 4: 180 (1632). Leijonflycht (1827). Almroth Karmarsch 148 (1838). Alm VapnH 186 (1927).
(1) -FÖRSÄKRING. [elliptiskt för -SKADE-FÖRSÄKRING] (i fackspr.) hagelskadeförsäkring. Ahlström Eldsl. 443 (1879). Lille Försäkr. 66 (1882). LAHT 1911, s. 421.
(3) -GEVÄR, i sht jäg. jaktgevär avsett att laddas med hagel l. hagelpatron, hagelbössa. Ett dubbelpipigt hagelgevär. Hahr HbJäg. 143 (1865). Moderna hagelgevär äro vanligen utan synliga hanar, system hammerless. Kristoferson Spräng. 38 (1928).
(3) -HAKE. (förr) hakebössa avsedd att laddas med ”hagel”. VDAkt. 1676, nr 256. Rudbeck Samolad 74 (1701).
(3) -HÅLL. jäg. håll för hagelskott; jfr BÖSSHÅLL. Kræmer Orient. 97 (1866). (Fågel-)flocken befann sig inom godt hagelhåll. Hemberg ObanStig. 149 (1896). Johansson RödaHuv. 1: 67 (1917).
-KORN.
1) till 1. Peringskiöld Hkr. 1: 254 (1697). LfF 1914, s. 268.
2) (mera tillf.) till 3. Sahlstedt (1773). Böök ResSv. 157 (1924).
(5) -KRUT. krut för hagelgevär. BoupptSthm 20/3 1673, Bil. Alm VapnH 209 (1927).
(3) -LADDNING. i sht jäg. laddning av hagel; hagelskott. Swederus Jagt 50 (1832). Både (älg-)kon och kalfven fingo hvar sin grofva hagelladdning i skrofven. Knöppel SvRidd. 157 (1912).
(1, 3) -LIK, adj. Wikforss 1: 728 (1804).
(1, 3) -LIKNANDE, p. adj.
(5) -MALM. miner. sjömalm förekommande i form av små, runda kulor. Retzius Min. 333 (1795). 2UB 5: 116 (1902).
(1) -MOLN. (i sht i fackspr.) moln medförande hagel, moln ur vilket det faller hagel. Gadd Landtsk. 1: 66 (1773). NoK 60: 72 (1926).
(3) -MÅTT. jäg. (i sht förr) (med gradering försett) mått för uppmätande av hagelladdning. Swederus Jagt 332 (1832). Alm VapnH 187 (1927).
(3) -NUMMER. (i fackspr.) om varje särskilt av de nummer som användas att angiva de olika storlekar i vilka hagel tillvärkas; hagelstorlek angiven gm visst nummer. Svenska, engelska hagelnummer. Källström Jagt 124 (1850). Det är vanligen så att ett gevär skjuter bättre med vissa hagelnummer än med andra. Högdahl Jaktb. 54 (1913).
(3) -PATRON, r. i sht jäg. med hagel laddad patron; särsk. (förr) i fråga om vapen konstruerade för mynningsladdning: med hagel fylld papphylsa som vid laddning nedfördes i pipan. Swederus Jagt 250 (1832). Papphylsor för hagelpatroner. Högdahl Jaktb. 56 (1913).
(3) -PIPA, r. l. f. gevärspipa (i sht om dylik på dubbel- l. drillinggevär) borrad för hagel; motsatt: kulpipa. Högdahl Jaktb. 44 (1913). Kaliberbeteckningen för hagelpipor är gammal och egenartad. Kristoferson Spräng. 36 (1928).
(3) -PUNG. (hagel- c. 1700 osv. hagle- 1658) (förr) i sht jäg. påsformig pung (vanl. av läder) vari jägare förvara hagel, i sht under jakt, o. som ofta är försedd med anordning för uppmätning av hagelladdningen. Ekeblad Bref 2: 68 (1658). Hahr HbJäg. 115 (1865). Alm VapnH 187 (1927).
(3) -RÄFFLA, r. l. f. (†) rakräfflad hagelbössa. En Hagell räfla med Massbiörcks stock. ÅgerupArk. Bouppt. 1750.
(1) -RÄGN. (†) hagelfall, hagelskur, haglande. Rüdling Suppl. 467 (1740). Franzén Skald. 4: 157 (1832; bildl.).
(4) -SATT, p. adj. metall. om tackjärn: som i brottet visar insprängda, mörka ströfläckar i en övervägande vit grundmassa. Rinman Jernförädl. 21 (1772). Odelstierna JärnM 36 (1913).
(1) -SKADA, r. l. f. skada å gröda, vållad av häftigt hagelfall. Möller (1790). En Förening till ömsesidig ersättning för hagelskada. SvT 1852, nr 166, s. 2. Försäkring mot hagelskador. Ymer 1918, s. 2. —
-SKADE-FÖRSÄKRING. försäkring (se d. o. 2) mot hagelskada. Aldén Medb. 4: 138 (1885). BtRiksdP 1895, I. 1: nr 22, s. 30. Ssgr: hagelskadeförsäkrings-anstalt~02 l. ~20. -bolag~02 l. ~20.
(3) -SKOTT. skott som laddas med hagel; äv.: hagelladdning, hagelsvärm; äv. (förr) mil. laddning av kiselstenar, järnskrot, spikhuvud m. m. som användes vid eldgivning med kartescher i fästningskriget. Han fick hela hagelskottet i låret. Stycker, medt hagelskott. G1R 15: 82 (1543). Noghre iärn Stycker, som man kunde skywte hagelskått medt. Därs. 18: 233 (1547). (Några förrädare) indslog strax enn hell hop hagelskoth egenom bischopenn, så ath hann strax stalp dödh utaff hästenn. Därs. 28: 230 (1558). Grofva hagelskott. Nilsson Fauna II. 2: 410 (1858). Både kulskott och hagelskott. Sander Marmorlej. 9 (1896). Lönnberg Jakt 161 (1925).
-SKOTT-SJUKA. trädg. sjukdom på stenfruktträd förorsakad av svampen Clasterosporium carpophilum. Runda, torkande fläckar (på trädens blad), som snart falla bort, så att lövverket ser ut att vara genomskjutet med hagelskott (är tecken på) hagelskottsjuka. Lindfors SjukdOdlVäxt. 46 (1927).
(1) -SKUR, förr äv. -SKURA, r. l. f. [fsv. haghlskur] starkt o. hastigt övergående hagelfall, hagelby. Voigt Alm. 1677, s. 13. Östergren (1926).
(3) -SKYTT, sbst.1, m.||(ig.). (i sht i fackspr.) skytt som bedriver l. är skicklig i hagelskjutning; motsatt: kulskytt. Balck Idr. 2: 221 (1887).
(3) -SKYTT, sbst.2, n. (förr) koll.: kanoner för eldgivning med ”hagelskott”. G1R 14: 204 (1542). Laga skantzserne, och legge hagelskytt ther som hagelskytt tarffwes. Därs. 15: 117 (1543). Därs. 28: 474 (1558). Johansson Noraskog 2: 184 (cit. fr. 1566).
(1) -SLAG. (i fackspr.) häftig hagelskur, häftigt hagelfall. Skadegörelse å skog genom hagelslag. SkogsvT 1908, s. 532. Ahrenberg Männ. 6: 190 (1914).
(5) -SOCKER. (i fackspr.) socker i form av små, runda korn. AHB 92: 5 (1876).
(3) -SPRIDNING. På längre afstånd ökas hagelspridningen mycket hastigt. Högdahl Jaktb. 38 (1913).
(1) -STEN. [fsv. haghlsten (i bet. 1)]
1) (numera bl. arkaiserande) stort o. hårdt hagelkorn. Stora haghelstenar .. skola alt om kull slå. Hes. 13: 13 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917).
2) (†) miner. benämning på fossila sjöborrar. Brontias kallas ock Hagelsten, emedan man föregifvit at den med hagel nedkommit utur luften. Rinman 1: 309 (1788).
(3) -STORLEK~20 l. ~02.
(1) -STORM. av hagelfall åtföljd storm. Jes. 28: 2 (Bib. 1541). Simpson VattnAtmosf. 14 (1925).
(5) -SVULST. (†) med. liten, rund svulst på ögonlocket. Möller (1807).
(3) -SVÄRM. benämning på den vid sin gång gm luften mer l. mindre utbredda hagelladdningen. VRP 1705, s. 9. Han (vore) värd slå en hagelsverm i bakändan. VDAkt. 1754, nr 541. Lönnberg Jakt 159 (1925).
(3) -TORN, sbst.1, n. (i fackspr.) för hageltillvärkning avsett, (i allm. 30—35 m.) högt torn gm vilket man låter smält bly falla ned droppvis, för att det under fallet skall stelna till hagel. Källström Jagt 115 (1850). NF 6: 500 (1882).
-TORN, sbst.2, se HAGTORN.
(1) -VIND. (i vitter stil, enst.) jfr -STORM. I diket / jag dignar, piskad av en hagelvind. Karlfeldt FlBell. 89 (1918).
(1) -VÄDER. hagelfall. Freund Fredzalm. 1653, s. 13. Förebyggande af hagelväder genom skjutning. LAHT 1906, s. 334.
B (†): HAGLE-PUNG, se A.
Spoiler title