publicerad: 1922
DRUFVA drɯ3va2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(druber, pl. BOlavi 1 b, 66 a (1578: S. Johannis druber; men s. 55 a: S. Johannis druffuor, s. 78 b: S. Johannis druffuer). druer, pl. GR 23: 312 (1552: Sancte Johannis druer))
Etymologi
[fsv. druva (i ssgn vindruva); jfr d. drue; af mnt. druve, motsv. fsax. thrūbo, fht. thrūba, drūba, trūbo, mht. trube, t. traube. Ordets eg. bet. är: klunga, klase, klump; jfr östfris. druv(e), klump. Jfr TRUBBIG]
1) (numera föga br.; jfr anm. under 3. — möjl. hör ett l. annat af de här anf. språkprofven rätteligen till 3) om den en större l. mindre, tät klunga l. klase af bär bildande fruktsamlingen hos vinrankan: drufklase; i sg. best. äfv. kollektivt l. sammanfattande. Mogna, omogna, blå, gröna, saftiga, svällande, sura, torkade drufvor. Plocka, samla, skörda, repa, pressa drufvor. Drufvors (drufvans) blod, saft, ofta (poet.) om vin. Theras druffuor äro galle, the haffua bitter bäär. 5Mos. 32: 32 (Bib. 1541). Thet liufligha Wijnbärsafftet warder aff then .. pressade Drwfwan (Wijndrwfwan) medh Wijnpressen vhrkryst. Schroderus Comenius 440 (1639). Swra drufwor giöra ömma tänder. Grubb 771 (1665). Bären på en drufva. Möller (1745; under grape). Vinrankor växte här (i Kristianstad) .., der de gåfvo sina mogna drufvor. Linné Sk. 71 (1751). Än källans vatten mystiskt Han förvandlar / I drufvors blod (dvs. vin). Stagnelius (SVS) 2: 143 (c. 1820). Vinpressarne äro i gång, drufvans safter strömma. Rydberg RomD 52 (1877). Drufvans blod och ovänsskarans / Fuktat deras brödraband. Snoilsky 2: 33 (1881). — jfr MUSKATELL-, NEKTAR-, PURPUR-, VIN-DRUFVA m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl. Skiönhet är en drufwa, / Som fäller sina bär. Spegel ÅPar. 25 (1711). Yngling! kransa dina hår, / pressa drufvan, rör din lyra. AGSilfverstolpe Skald. 1: 115 (1801). Af sjelfva ondskans törnen hämtas .., under Försynens ledning, nyttans drufvor. Wallin 2Pred. 3: 72 (1815). Sjelf du menska var, / Sjelf en trampad drufva / I Guds vredes kar. ESjöberg 124 (1820; till Kristus).
2) om växten som bär vindrufvor: vinranka. Alsköns fruchtbare Trä, Pomerantzer, och Candiske drufwor, / Alstädes, här och där wid wägen å Bäckarne finnas. Stiernhielm Herc. 263 (1648, 1668). Gut-Edel .. är en förträfflig drufva; har jemnstora .. bär, som sitta väl skilda i klasarne. Lundström Trädg. 1: 252 (1831). — jfr KÄRR-, RUSSIN-DRUFVA.
3) [jfr motsv. anv. i d.] (jfr anm.) om hvarje särskildt bär af en drufklase; jfr VINBÄR. (Fin.) vijnamarja .. (sv.) drufva. Juslenius 434 (1745). Klase (t. ex. af drufvor ..). Björkegren (1784; under grappe). Vinträdet eller vinrankan har stora bär, som kallas drufvor och smaka ganska godt. Berlin Lrb. 68 (1852). — Anm. Bet. 3 är numera vida vanligare än bet. 1, hvilken för många är alldeles främmande (så i Finl.). Personer med detta språkbruk hänföra tydligtvis de under 1 anförda språkprofven till 3, för så vidt detta öfverhufvud är möjligt. I andra fall inlägges gärna bet. 2.
4) [jfr motsv. anv. i d.] (poet. l. skämts.) i sht i sg., om den af drufvans saft framställda sprithaltiga drycken: vin; hvard. äfv. om drufkonjak. Öfverallt der drufvan sqvalar. Bellman SkrNS 1: 277 (1787). Cigarr utan drufvor är blad rätt och slätt. Sturzen-Becker 5: 140 (1862). (De) eldade under .. (kundernas) affärshåg med Tom Millners finaste drufva. Benedictsson Ber. 76 (1886). jfr: Tag ditt glas uti hand, / låt det glimma till rand / med de blödande drufvor uti. Wecksell SDikt. 93 (1859). — jfr KRISTITÅRS-DRUFVA m. fl.
5) i bildl. l. öfverförda anv.
a) (poet.) om frukt l. fruktsamling som i ett l. annat afs. erinrar om drufvor (i bet. 1 l. 3). Drufwor. Bärklasar. Linc. (1640). Knyta .. sig i drufvor. Lind (1749). Månen blickar / Mellan rönnens drufvor ner. Franzén Skald. 1: 79 (1797, 1824). Nordens drufva, hjortronen. Nordenskiöld Vega 1: 40 (1880). Sidensvansen hade kommit, plundrat rönnens drufvor. Ahrenberg Stockj. 113 (1892). — jfr LINGON-, RÖNN-DRUFVA.
b) ss. senare ssgsled, i åtskilliga namn på växter hvilkas frukter (undantagsvis blommor) i ett l. annat afseende erinra om drufvor i bet. 1; jfr (s.) JOHANNES-, PÄRL-, TROLL-, VILD~DRUFVA.
c) [ngn direkt motsvarighet i främmande spr. till denna benämning har ej anträffats] (†) anat. i best. sg.: tallkottkörteln. (Eng.) Pinekernel .. (sv.) drufvan i hiernan. Serenius (1734; under pine, sbst.). Deleen (1807; under pineal).
d) [jfr t. trauben, traubenkörner i motsv. anv.] veter. i pupillen hos hästen nedhängande bildning af några stjälkade svarta korn. Från öfre kanten af .. (pupillen hos hästen) hänger en liten flik af ögonringen som fått namn af drufvan. ARetzius hos Billing Hipp. 79 (1836).
6) [jfr nt. (Reuter): en gadlichen Druw van seidene Locken] (†) klunga, klase (af frukter l. blommor). Min wen är migh een druffua Copher, vthi the wijngårdar j Engeddj. HögaV 1: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: en klase cyperblommor). Johannesbäär-Buskan (dvs. Ribes rubrum Lin.) .. bär sin Fruckt vthi Drufwor. Mollet Lustg. D 1 a (1651). (Alkannabusken har) gulaktigt hvita i lösa drufvor på grenarnes toppar sittande blommor. Melin GrSvOrdb. (1845; under κύπρος).
7) [jfr motsv. anv. i t., äfvensom i holl., där den är en specialanv. af bet.: mer l. mindre rundad knapp. Förmodl. har folketymologisk anslutning till bet. 1 i sin mån bidragit till att ifrågavarande del af kanonen i ä. tid ofta utsirades så att den liknade en drufklase] artill. benämning på den ett handtag bildande knappen bakerst på en framladdningskanon. Grundell AnlArtill. 1: 6 (c. 1695). Drufvan bör vara så stark, att den kan bära kanonens tyngd; rymlig för slagen af taljelöparne och så konstruerad, att stroppar derjemte kunna fästas på densamma. Aschling Sjöartill. 37 (1806). LbArtill. 17 (1883).
Ssgr (i allm. till 1. — Anm. De för hvilka bet. 3 är ordets hufvudbet. inlägga tydligtvis denna bet. äfv. i ssgrna, så vidt detta är möjligt): A: DRUF-AGAT. miner. agat med drufliknande teckning. Retzius Min. 269 (1795). —
-ALM. [jfr t. traubenrüster] bot. den med hängande blommor försedda almarten Ulmus effusa W. Schulthess (1885). —
-BLOD. (drufve- Spegel. drufvo- Stagnelius) (poet.) (rödt) vin. Ach Wjn! Ach Drufwe Blood! Ach Bacchi ädla Planta! Spegel GV 123 (1685). Lesbiskt drufvoblod. Stagnelius (SVS) 3: 275 (c. 1815). —
-BÄR. (drufve- Bromelius, Lind)
-BÖRD. med. o. veter. af hafvande (i stället för fostret) framfödd massa, ngt påminnande om en stor drufklase, eg. äggets sjukligt förvandlade åderhinna. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 185 (1836). Sjöstedt Förlossn. 142 (1875). —
-EK. [jfr t. traubeneiche] benämning på den ena af de i Sverge växande ekarterna, Quercus sessiliflora Sm. (Quercus robur β Lin.), vinterek, utmärkt bland annat därigenom att ollonen sitta flera hopgyttrade (ända till 10) än hos den andra arten. Stål Byggn. 1: 10 (1834). —
(4 c) -FLÄDER. [jfr t. traubenholder] den i Sverge ofta ss. planterad (äfv. ss. förvildad) förekommande busken Sambucus racemosa Lin. med blommor i äggformiga täta klasar o. scharlakansröda bär; jfr -HYLL. Andersson ElFl. 130 (1867). —
-FORMIG. Rinman 1: 234 (1788). I vinter skola alla hufvudprydnader nedhänga druf-formigt. SthmModej. 1847, s. 7. —
-GURKA. en tidig gurksort hos hvilken gurkorna växa i ”klasar” (tre à fyra tillsammans). Lundberg Träg. 195 (1754). Gurkorna finnas i två hufvudsorter, druf- (Vesterås) och slanggurkor. Abelin MTr. 79 (1902). —
-HAGEL. [jfr d. drue, holl. druif, t. traubenhagel, fr. grappe] i sht mil. (förr) till begagnande på nära håll afsedd kanonprojektil som utgjordes af ett visst antal runda kulor (”hagel”) som inpackats i en tygpåse, skrotsäck; jfr KARTESCH; ofta om själfva kulorna (”haglen”). Drufhagel eller Skrottsäckar. Grundell AnlArtill. 2: 42 (c. 1695). Skulle han forcera linierne; så .. kan man beskiuta hela fältet .. med drufhagel. AEhrensvärd i VetAH 1743, s. 237. Till ett 24 Pundigt Drufhagel .. (fordras) 30 24 lödige Rundskrot. .. Till ett 6 Pundigt dito enkelt, .. 64 Mousquet-kulor. Törngren Artill. 2: 33 (1795). Drufhaglen från dessa tullnickor (ha) många gånger (gått mitt hufvud bra nära). Runeberg 4: 166 (1833). —
(6) -HALS. artill. smalare stycke som förenar knappen med kanonens botten(förstärkning). Törngren Artill. 2: 6 (1795). —
-HINNA(N). (drufve- Klingenstierna Musschenbroek 378 (1747)) [ytterst efter nylat. (Vesalius) (tunica) uvea, efter hinnans likhet med skinnet på en (svart) drufva] (numera knappast br.) anat. o. naturv. benämning på den mellersta af ögats tre hinnor: kärlhinna(n), åderhinna(n). Duræus Naturk. 123 (1759). Auerbach (1908). —
-HONUNG. = -SIRAP. Rhensk Drufhonung. TLandtm. 1891, Annonsbl. nr 28, s. 5. Nu lät han sätta fram drufhonung och kokt mjölk, hvilket smakade oss mycket bra. Waldenström Österl. 189 (1895). —
(jfr 5 b) -HYACINT. (drufve- Rudbeck) [jfr d. druehyacinth, t. traubenhyazinthe] den fordom till hyacinterna räknade lökväxten Muscari botryoides (Lin.) Mill. med klotformiga blommor, pärlhyacint; jfr PÄRL-DRUFVA. Rudbeck HortBot. 54 (”53”) (1685). Svensson Kulturv. 74 (1893). —
-KAKA. (drufvo- Melin HelSkr. Hos. 3: 1 (1858)) (i fråga om österländska förh.) kaka af hoppressade drufvor (russin), russinkaka. Hos. 3: 1 (Bib. 1917). —
-KLASE. (druf- Nordforss (1805) osv. drufve- Spegel, Cellarius (1729), Ekblad (1764). drufvo- Hagberg Shaksp. 11: 362 (1851). Fröding Reconval. 20 (c. 1908))
1) = DRUFVA 1; äfv. i öfverförd l. bildl. anv. (Palmens frukt) wexer fram som stoore Drufwe-Klasar. Spegel GV 124 (1685). Rönnens drufklasar. Crusenstolpe Tess. 1: 107 (1847). En bred vestibul, där det elektriska ljuset hänger i mjölkhvita drufklasar. Bergman Dröm. 184 (1904).
-KONJAK. äkta (af drufvor osv. tillverkad) konjak; jfr -BRÄNNVIN. Äkta Fransk Druf-cognac. SD 1892, nr 327, s. 8. Säg mej om det smakar druvkonjak eller inte? Dahlbäck Åbergson 282 (1914). —
-KUR. med. läkekur som består i rikligt förtärande under en längre tid af mogna, färska vindrufvor. Hygiæa 1848, s. 297. —
-KÄRNA. (drufvo- GbgMag.) Anacreon .. dog af en drufvokärne, som fastnat i halsen på honom. GbgMag. 1759, s. 152. —
-KÖRS.
1) [jfr t. traubenkirsche] ett slags körsbär med flera frukter på samma stjälk, Cerasus vulgaris var. austera Ehr., f. racemosa. Lyttkens Växtn. 749 (1910).
2) den häggen närstående växten Prunus Mahaleb Lin. med blommor i klasar, vejxel. Lilja FlOdlVext. 66 (1839). —
-KÖRSBÄR~20 l. ~02. (drufve-) = -KÖRS 1. Drufve-Kirsebär .. växa uti små klasar. Rosensten Skog. 49 (1737). —
-LIK, adj. (drufve- Lind, Rinman 1: 236 (1788)) som liknar en drufklase. Drufvelik blomma. Lind (1749; under träublich). Et .. Blende, hvilket .. brytes i ömnighet vid Schemniz i Ungern uti knottrig, eller druflik form. Rinman 1: 229 (1788). Äggstockarne (hos Batrackierna) äro alltid pariga, druf- eller säcklika. Thorell Zool. 2: 236 (1861). —
-LIKNANDE, p. adj. —
(2) -LUS. det till bladlössen hörande, förödande skadedjuret Phylloxera vastatrix Planch, hvilket (hufvudsakligen) lefver på vinrankans rötter, vinlus. LfF 1888, s. 138. —
-MOS. (drufve- Schroderus)
-MUST. (drufve- Spegel (se nedan). drufvo- Spegel GV 169 (1705), Jensen FjStig 66 (1893)) eg. om den ojästa drufsaften; ofta (poet.) om vin. (Backus) Af starke Drufwe-Musten / Heelt drukken. Spegel GV 180 (1685). Du skall pressa ut druvmust, men icke få dricka vinet. Mika 6: 15 (Bib. 1917). —
-POTATIS. om vissa potatisvarieteter som hafva rotknölarna tätt hopade (ss. en ”drufklase”) intill rothalsen. LAT 1873, s. 287. —
-RUSSIN. handel. russin med stjälkarna vidhängande, stjälkrussin, dessertrussin. SvT 1852, nr 14, s. 4. —
-RÖTA. viss sjukdom på vindrufvor hvarigenom dessa skrumpna o. blifva ytterst sura o. fullkomligt onjutbara. APihl hos Lindgren Trädg. 4: 24 (1874). —
-SAFT. (druf- Trozelius osv. drufve- Spegel, Tullberg SvSpr. 2: 91 (1836; jämte drufvo- o. druf-). drufvo- Warnmark Epigr. K 4 a (1688), Fallström VDikt. 2: 234 (1899)) eg. om saften af vindrufvor; ofta (poet.) liktydigt med: vin. O ädle Drufwe Saft! O Drufwors liufste Droppar! Spegel GV 122 (1685). Ogäsen drufsaft eller så kallad vinmust. Trozelius Rosensten 79 (1752). Syrup af inkokad drufsaft. Berzelius Kemi 4: 253 (1827). Öl fördrager .. (biskopen) ej, men gläds åt perlande drufsaft. Tegnér 1: 247 (1841). Det är .. icke troligt, att soupern kunnat försiggå alldeles utan drufsafter. Lundin (o. Strindberg) GSthm 490 (1881). —
-SIRAP l. -SIRUP. drufsaft inkokt till siraps konsistens; jfr -HONUNG, -MOS 2; äfv. om sirapslösning af drufsocker framställdt på kemisk väg (af stärkelse). Almström Tekn. 2: 678 (1845). Leufvenmark Vin. 1: 6 (1869). Runda, nygräddade bröd bestrukna med smör eller drufsirap. Heidenstam End. 46 (1889). —
-SJUKA. (förhärjande) sjukdom på drufvor; särsk. om den som förorsakas af drufsvampen; jfr -MÖGEL. Sicilien har blifvit hemsökt af drufsjukan. SvT 1852, nr 225, s. 2. —
-SKAL. om skinn på drufva (i bet. 3); äfv. kollektivt om resten efter pressade drufvor. Möller (1807). I Frankrike beredes pottaska af vindrägg och drufskal. Åkerman KemTechn. 1: 630 (1832). —
-SOCKER. i sht kem. benämning på den sockerart som finnes i mogna drufvor (liksom i många andra djur- o. växtämnen), o. som numera för tekniska behof i stor skala framställes af stärkelse; glykos; jfr DEXTROS. Berzelius Kemi 4: 242 (1827). Människans .. spott har .. egenskapen att förvandla stärkelse i drufsocker. OHammarsten i UVTF 16: 43 (1875). —
-SPRIT. jfr -BRÄNNVIN. Leufvenmark Vin. 1: 75 (1869). Fransk drufsprit eller äkta konjak. LdVBl. 1888, nr 85, s. 4. —
-STJÄLK. (drufve- Linc.) om det greniga fruktskaftet till en drufklase. Linc. (1640; under scipio: -stielke). Et magert vin som giöres af drufstielkar. Serenius (1734; under rape). —
-SVAMP. bot. parasitsvampen Oidium Tuckeri Berkl. som förorsakar drufsjukan, vinmjöldagg; jfr -MÖGEL. LAT 1864, s. 79. —
-SVULST. (mindre br.) oftalm. sjuklig utbuktning af hornhinnan hvars utseende påminner om en drufklase, äfv. om liknande utbuktning af senhinnan: stafylom. Sönnerberg Arnemann II. 1: 72 (1804). —
-TRAMPARE. person som trampar drufvor i vinkaret (vid vinberedning på urgammalt sätt); jfr VINTRAMPARE. Lind (1749; under trauben-treter). Am. 9: 13 (Bib. 1917). —
-VECKLARE, r. l. m. zool. vecklarfjärilen Tortrix ambiguella Hübn. hvars larver förtära vinrankans blommor o. bär; jfr -MASK. Rebau NatH 1: 622 (1879). —
-VIN. (drufvo- Carlstedt, Nilsson Ur. 2: 100 (1862)). vin af drufvor (i motsats till vin beredt af andra frukter osv. l. på artificiell väg). Carlstedt Her. 1: 260 (1832). Bärviner .. äro .. ej så helsosamma som drufvin. Leufvenmark Vin. 2: 66 (1870). —
-ÄPPLE. (drufve- Linné) [jfr d. drueæble, t. traubenapfel] ett slags vinteräpple (med frukterna sittande flera tillsammans i knippen). Linné Sk. 61 (1751). LAT 1866, s. 185. —
-ÖRT. (drufve- Broocman, Deleen (1836; under traubenkraut)) [jfr d. drueurt, t. traubenkraut] den fordom offlcinella örten Chenopodium Botrys Lin. med blommorna i täta klasar; jfr DRUFVE-GRÄS. Nemnich Naturg. 1: 1014 (1793). SvTyHlex. (1851). särsk. (†) i förb. mexikansk drufört, Chenopodium ambrosioides Lin. Broocman Hush. 4: 15 (1736).
B (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.): DRUFVE-BLOD, -BÄR, se A. —
-GRÄS. (drufve- Franckenius, Blom. drufvo- Linc. (1640)) (†) drufört. Franckenius Spec. B 1 a (1638). Stiernman Com. 4: 1101 (1688; i apotekartaxa). Blom Med. 19 (1801). —
-KLASE, -KÖRSBÄR, se A. — (jfr 5 b) —
-MUNKE. (†) örten Actæa spicata Lin. med glänsande svarta bär i äggformig klase; trolldrufva, trollbär. Franckenius Spec. A 2 b (1659.) jfr: (Aconitum) baccifer. Americanum fructu albo racemoso. Amerikanisk Drufwemunkar. Rudbeck HortBot. 4 (1685). —
-MUST, -STJÄLK, -ÄPPLE, se A.
C (numera bl. i poesi o. högre stil): DRUFVO-BERG. med drufvor beväxt berg, vinberg. Dionysos .. / .. mildt kring drufvobergen, lik en vårsol ler. Stagnelius (SVS) 4: 253 (1822). —
-BLOD, -KAKA, -KLASE, se A. —
-KULLE. med vinrankor beväxt kulle; jfr VINBERG. Stagnelius (SVS) 3: 19 (1812). Nordens berg och söderns drufvukullar. Cygnæus 10: 225 (1854). —
-KÄRNA, se A. —
-SLAG, se A. —
-VIN, se A.
Spoiler title
Spoiler content