publicerad: 2014
VARG var4j, om djur m. l. r., om person m.//ig., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar (VaruhusR 1540 osv.) ((†) -er Bureus Suml. 42 (c. 1600), Verelius 284 (1681)).
Ordformer
(varg (w-, -gh, -j) 1521 osv. werga- i ssg 1594 (: werga-nett). wärg 1675–1759)
Etymologi
[fsv. vargher, varg, äv.: våldsverkare, förstörare; motsv. fd., d. varg, fvn. vargr (nor. varg, nyisl. vargur), varg, äv.: ogärningsman l. fredlös o. d., fsax. warag, ogärningsman, fht. warc(h), warg, fiende, djävul, mht. warc (t. warg), ogärningsman, feng. wearg, förbrytare l. fredlös; jfr got. launawargs, adj., otacksam; sannol. eg.: strypare, till den rot som äv. föreligger i got. ga-wargjan, döma för brott, o. med annat avljudsstadium bl. a. i dels isl. virgill, snara, ögla, o. lit. ver̃žti, snöra ihop, strypa, dels fvn. yrgja, strypa, o. fht. wurgen (t. würgen), dets. — Jfr VAJ, sbst.2]
1) våldsverkare l. förbrytare l. tjuv o. d.; särsk. (o. numera bl.) [litterärt lån av fisl. vargr í véum] i uttr. varg i veum, urspr. om person som vanhelgar tempel o. d.; laglös brottsling, fredlös; äv. allmännare, om person som är oönskad l. utstött ur gemenskap l. samhälle o. d.; äv. bildl., om ngt sakligt. Verelius 284 (1681). Ty månd jag warger i weom (fogelfri) / Weta mig warda kallad. Björner Fridth. 31 (1737). Ja, jag stack i brand hans tempel; Varg i Veum heter jag. Tegnér (WB) 5: 131 (1820). (Somliga ord) gälla i samtalsspråket som godt mynt .. men icke dess mindre äro de ett slags vargar i veum, blott derför att ingen kommit sig för att gifva dem laga försvar. SvTidskr. 1872, s. 118. Han blev varg i veum i alla välsinnade kretsar. Höglund Branting 1: 48 (1928). Hellbergs öde att bli varg i veum i den allmänna sedlighetsopinionen. Olsson Fröding 224 (1950). — jfr MORD-VARG.
2) (individ av den till hunddjuren hörande) arten Canis lupus Lin.; äv. mer l. mindre bildl. (se särsk. b); i sht ss. senare led i ssgr äv. om andra till hunddjuren hörande arter; jfr GRÅ-BEN, GUL-FOT, TASSE, sbst.3, ULV. Varg är ett noaord för ulv. SthmSkotteb. 3: 168 (1521; ss. tillnamn). Leghodrenge(n) .. seer warghen kommande, och öffuergiffuer fåren och flyr, och warghen bortrycker och förskingrar fåre(n). Joh. 10: 12 (NT 1526). Igenom desze medel war Herr Öfwersten öfwertygad, at alla wargar kunde utrotas i Swerige, inom et år. Linné Sk. 375 (1751). Thet odjuret, som plägar föröda våra hjordar, och våre förfäder kallade ulf, nämnes nu oftare warg. Ihre Föret. IX (1779). Wargen, ett glupskt djur, af en slagtarhunds storlek, har stort gap, som räcker nästan ifrån ena örat till det andra. Holmström Ström NatLb. 1: 45 (1851). Det duger icke sätta vargen till fåravaktare. Granlund Ordspr. (c. 1880). Vargens antal i Västerbotten överstiger inte femton djur. Selander MarkMänn. 90 (1937). Tvärt emot den vanliga uppfattningen är vargar – en extremt utrotningshotad och skygg art – inte farliga för människor. Staffansson Berger Hiking 216 (2006). — jfr ALP-, POLAR-, PRÄRIE-, SJAKAL-, SKOGS-VARG m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr.
β) vargen kommer (förr äv. [jfr lat. lupus in fabula] (komma som) vargen i fabeln l. sagan (jfr FABEL 5 slutet)). Nå, min kära nalle, du kom just som vargen i fabeln. Börjesson C12 8 (1858). Vargen i sagan (som kommer när man talar om honom). Holm BevO (1939).
γ) gå l. löpa varg (jfr LÖPA, v.1 I 8 h). Den gamla sagan .. att menniskorna fordom här i Swerige hafwa luppit Varg. Rudbeck d. ä. Atl. 1: 519 (1679).
b) i jämförelser l. mer l. mindre bildl. anv., i sht med särskild tanke på de egenskaper som anses känneteckna vargen (ss. hunger, glupskhet, farlighet, vildhet o. d.); särsk. i uttr. stora stygga vargen (jfr STYGG, adj. 6). Hungrig som en varg. Aschaneus HwsRegl. 16 (1614). Halt vp tin Skälm, tu dricker som een Warg. Chronander Surge B 1 b (1647). Hur är det med din passion för harstek, du gamla varg? Jolin Kom. 60 (1845). Det var ett kringströfvande utan ände, ofta dagen lång; man slet skor och kläder som en varg. Öman Ungd. 131 (1889). Tårdrypande artiklar som pekar ut socialen som Stora stygga vargen. SDS 18/12 1994, s. B2. Skulderna är som hungriga vargar som väntar vid min säng när jag vaknar. Lundberg Yarden 89 (2009). — jfr BIT-, GRIN-, MAT-, SKRIK-, SLIT-, SMUTS-, SNÅL-, TOM-, TRAS-VARG m. fl.
c) i utvidgad anv., om djur l. insekt som i ngt avseende erinrar om en varg, särsk. gm att på ngt sätt uppträda glupskt l. farligt o. d., dels ss. förled i vissa ssgr, dels ss. senare led i ssgrna BI-, HONUNGS-, JORD-, SJÖ-, STRAND-, TIGER-VARG; äv. ss. förled i ssgr utgörande benämning på växt l. svamp som kännetecknas av giftighet l. farlighet o. d.
3) (†) skinn l. pälsverk av varg. 1. Swart Råck medh warg halff fodrat. BoupptSthm 1670, s. 1143. Prisen på ekorre, räv och varg .. stiga och falla som på en börs. Böök ResSv. 218 (1924). — jfr LAPPE-VARG.
4) [efter motsv. anv. av lat. lupus, varg] astron. i sg. best., benämning på stjärnbild på södra stjärnhimlen. Rålamb 4: 7 (1690). Vargen innehåller o(mkring) 70 för blotta ögat synliga stjärnor. SvUppslB (1936).
5) om föremål l. redskap o. d. som gm form l. utseende l. styrka o. d. erinrar om en varg; äv. om ngt avvikande l. felaktigt o. d. — särsk.
a) (†) på plog: framståndare. VetAH 1759, s. 215. Stället utgjordes hos de gamla träplogarne af .. ett bakom .. (bröstpelaren) fäst stycke, vargen, som förenade åsen med ett vågrätt liggande stycke, hunden. Juhlin-Dannfelt 307 (1886).
b) (†) om stelnad slaggklump som sätter sig på ugnens väggar l. botten i samband med vissa metallurgiska (smältnings)processer, ugnsbrott; äv. om massa av järnblandad koppar erhållen efter smältning av sådan slaggklump; särsk. i uttr. löpa i l. till varg (jfr LÖPA, v.1 VIII 2). Det som intet utkommer utan sig i Härdbotnen setter, kallas Krütz, men i Kopparsmeltningen Dalkarar och Wargar, hwilka uthtagas då Smeltningen är tillända. UHiärne Berghl. 456 (1687). I Steyermarck drifs hyttan inom hwar 24. timor och låter härden löpa i warg man kallar. Polhem Bet. 1: 5 (1721). Wargstål, bör det kallas .. då man låter jernet uti ugnen färska til smälta eller löpa til warg, och hwaraf stundom blifwer rent stål. Rinman Jernförädl. 244 (1772). JernkA 1825, 1: 222.
c) felaktigt l. misslyckat arbetsstycke l. gjutstycke o. d.; äv. (tillf.) allmännare: fel l. defekt l. krångel o. d.; jfr VAJ, sbst.2, VAJSING. Varg .. kallas .. af smeder de blåsor, som under smidningen på järn och stål slå sig up på ytan. Rinman (1789). De kamrater han fått på bygget .. gingo där och plockade i grejorna och gjorde vargar, deras fuskverk måste oupphörligt huggas ner och vrakas. Koch Arb. 264 (1912). Varg .. är en sedan länge i verkstäder begagnad benämning på ett misslyckat arbetsstycke. SvD 12/10 1974, s. 10.
d) skogsv. om förvuxet yngre träd som vid röjning av skog gallras bort. EkonT 1900, s. 73. Gallringen (inriktas) huvudsakligen på borttagandet av .. s. k. vargar, vilka senare genom sin kraftiga grenbildning upptaga alltför stor plats i (skogs)beståndet. Geete o. Grinndal 104 (1923).
e) (förr) apparat avsedd för uppluckring (o. sönderdelning) av ull; jfr ULL-VULF, VULF. Nyrén KlädFabr. 63 (1783). Ullen piskades med käppar på galler och lades sedan in i den s.k. vargen eller vulfen, en skåpformig maskin. Kjellberg Ull 540 (1943).
Ssgr (i allm. till 2): A: VARG-ANSIKTE~020. särsk. i bild. När hon får weta detta, / Skall hon med sina naglar klösa sönder / Ditt warg-ansigte. Hagberg Shaksp. 11: 39 (1851). —
(2 b) -APTIT. (varg- 1887 osv. varga- 1926–1966) glupande aptit; jfr -hunger o. rovdjurs-aptit. Smörstrufvor, hvilka .. slukades med riktig vargaptit i trefligt kamratsällskap på de mörka höstqvällarne. Svedelius Lif 70 (1887). —
-BETE. (numera bl. tillf.) bete (se bete, sbst.2 1) använt vid vargfångst. (I december) lagar man til räfsaxer, gropar och warg-bete. Broocman Hush. 1: 99 (1736). —
-BITEN, p. adj. biten av varg. Om Cronones stånde Reenar .. woro blefne döda och wargbetne. Norrl. 10: 21 (1615). —
-BLICK. (varg- 1845 osv. varga- 1906–1915) jfr blick, sbst.1 3. Emedlertid fästade grefven alltid sina grymma vargblickar på mig. Blanche Tafl. 1: 309 (1845, 1856). —
-BLOD. (varg- 1911 osv. varga- 1908) om vargs blod; särsk. om blod ss. bärare av vargs egenskaper. Här har jag nu brynt ett varghjärta åt dig. Ät det, så får du vargablod i ådrorna! Heidenstam Svensk. 1: 54 (1908). Cattle-hundar, samtliga med mera eller mindre vargblod i. Schulze Emigr. 56 (1930). —
-BÅS. (†) ett slags gillrad fälla använd för fångst av varg; jfr bås, sbst.1 3 a γ. Som vargfångstmedel tyckas flakarna numera vara okända öfverallt med undantag af Vemdalen i Härjedalen, där .. vargbås ha begagnats, och dessa voro väl i likhet med järfbåsen kringbyggda flakar. Ekman NorrlJakt. 106 (1910). Levander DalBondek. 1: 44 (1943). —
-BÖNA. [jfr t. wolfsbohne] (numera mindre br.) växt av släktet Lupinus Lin., lupiner; jfr bitter-böna, bärskböna, ulv-böna. Franckenius Spec. D 1 b (1638). För Maskar i magen .. Tag Warg-bönor, Lagerbär och Galläplen .. stöt det til pulfwer och blanda det med Oxgalla til plåster, som lägges öfwer naflan. Bruno Gumm. 77 (1762). VåraKulturvN 285 (1977). —
-DÖD. (varg- 1824 osv. varga- 1640) särsk. (†) växten Aconitum lycoctonum Lin., nordisk stormhatt; jfr död, sbst. 6 c β, o. -döda. Linc. B 1 a (1640). Bland lappska och nordsvenska namn (på nordisk stormhatt) märkas .. ”vargdöd” .. ”lusgräs” m. fl. Lindman NordFl. 3: 126 (1902). —
-DÖDA. (†) = -död. Högberg Fl. 2: 140 (1843). Vargdöda .. (dvs.) Nordisk Stormhatt .. Namnet är en öfversättning från Lycoctonum och har aldrig vunnit burskap i språket. Fries Ordb. 137 (c. 1870). —
-FLOCK. (varg- 1897 osv. varga- 1918–1966) jfr flock, sbst.1 2, o. -hop, -skock o. ulv-flock. Den ströfvande vargflocken, som spår i spår trafvar öfver steppens hvita snötäcke. Hemberg NJagtsk. 95 (1897). —
-FOT. (varg- 1673 osv. varge- 1694–1744) fot på l. från varg; förr äv. till varg 3, om skinn från nedre delen av en vargs ben. BoupptSthm 1673, s. 1310 a. Grenspetsen (på lummer) liknar en vargfot. Gentz Lindgren 123 (1930). —
-FÅNGST. fångst av varg; jfr -fänge. Önskar man att samtidigt med vargfångsten äfven fånga räf, bör man använda en lefvande anka till bete. Hahr HbJäg. 256 (1866). —
-FÄLL. särsk. om avdraget (berett) vargskinn; jfr fäll, sbst.1 2. BoupptSthm 1671, s. 271. Af den stora hvita vargen i arktiska Nord-Amerika erhållas endast ett ringa antal fällar .. Men omkring 5,000 andra vargfällar sägas årligen komma från Nord-Amerika. FoFl. 1913, s. 69. —
-FÄNGE. (varg- 1750–1855. varga- c. 1730) (†) vargfångst (jfr fänge 3); äv. om redskap för vargfångst (jfr fänge 4). In wid thenna byn, har warit rikt Wargafänge uti Warg-gropar. Broman Glys. 1: 310 (c. 1730). Brand .. (dvs.) Ett vargfänge, gjordt såsom en fogelstock. Swederus Jagt 324 (1831). Dalin (1855). —
-GAP. [gommen är kluven på sådant sätt att munnen liknar en vargs gap] särsk. (†) benämning på kluven gom, gomspalt. UpsLäkF 1868–69, s. 460. Fortsätter klyftan även genom benet och bakåt, uppstå sprickbildningar av växlande utbredning i hårda och mjuka gommen, ”kluven gom”, ”varg-gap”. Hylin Munn. 2: 8 (1933). —
-GARN. (varg- 1839 osv. varga- 1789. varge- 1575–1721) (förr) (jakt)nät för fångst av varg; jfr garn 2 b o. -nät. Schmedeman Just. 66 (1575). —
-GROP. (varg- 1681 osv. varga- 1734–1756. varge- 1691–1755) (förr) fångstgrop för varg; jfr grop 1 a o. -kula. Verelius 284 (1681). Ofta grävdes ett antal varggropar i rak linje och på korta avstånd från varandra. Levander DalBondek. 1: 44 (1943). särsk. (förr) oeg., om ss. stormhinder grävd grop; jfr skans-grop. Sturtzenbecher (1805). Framför de tyska linjerna vid Monchy löpa .. taggtrådsnät, omväxlande med djupa varggropar med spetsade pålar i botten. Hedin Front. 667 (1915). —
-GÅRD. [fsv. vargha garþer] (varg- 1681 osv. varga- 1641–1793. varge- 1691–1734) (förr) inhägnad för fångst av varg; jfr gård, sbst.1 3 a, o. -hag, -hage, -kula, -stuga o. ulve-gård. RARP 3: 175 (1641). Varggård, är en inhägnad, hvarinom vargen lockas utaf lefvande eller dött bete, och hvarutur han ej kan utgå. Källström Jagt 209 (1850). —
-HAG. (†) varggård; jfr hag 1 a o. -hage. TJäg. 1833, s. 482. Det är .. icke uteslutet att de i början av 1800-talet nykonstruerade jaktplatserna, kombinerade med varggård eller varghag .. hade en äldre tradition att bygga på. Fatab. 1940, s. 114. —
-HAGE. särsk. (förr) varggård; jfr hage 1 slutet. Samma utbredning som groparna .. hade i Norrland de i södra Sverige förr ganska allmänna varggårdarna eller varghagarna. Ekman NorrlJakt 105 (1910). —
-HAGEL. om ett slags grovt hagel (i sht avsett att skjuta varg med); i sht koll.; jfr hagel, sbst.2 3, o. -snärpa. KrigVAH 1805, s. 139. De gröfsta slagen af hagel kallas snärpor, varghagel och rännkulor. Bergström HbJagtv. 91 (1872). —
-HAMN. (varg- 1915 osv. varga- 1899) om vargs skepnad l. gestalt; jfr hamn, sbst.1 3 b, o. ulv-hamn. Att några af vargarna efter en allmän folktro voro varulfvar, förhäxade människor i vargahamn. Quennerstedt OMagnus 15 (1899). —
-HANNE l. -HANE. Man beslöt att förföljelsen af den undkomne varghannen skulle med all ifver drifvas. Wetterhoff Skog 1: 77 (1883). —
-HJÄRTA. (varg- 1759 osv. varga- 1913. varge- c. 1645–1755) hjärta hos l. från varg; särsk. till varg 2 b, om grymt l. fientligt l. girigt sinnelag (jfr ulva-hjärta). IErici Colerus 2: 161 (c. 1645). Han finner .. at under denna fårepäls ligger ett wargehierta förborgadt. Oelreich 36 (1755). Här har jag nu brynt ett varghjärta åt dig. Ät det, så får du vargablod i ådrorna. Heidenstam Svensk. 54 (1908). —
-HONA. jfr -hynda, -mor, -tik o. varginna. Lind 1: 1836 (1749). Märker nu varghonan att en fara nalkas, så söker hon att sätta sina ungar i säkerhet genom att föra dem till en annan plats. Boberg Varg. 162 (1934). —
-HOP. (varg- 1650 osv. varga- 1664) [fsv. vargha hoper] jfr hop, sbst.3 2, o. -flock. Hildebrand MagNat. 148 (1650). Man ser .. varghopar jagande flyende förfärade resande. JernkA 1895, s. 309. —
-HUD. (varg- 1762 osv. varga- 1603–c. 1645) hud (se hud, sbst.1 2) från varg; jfr -fäll, -skinn. Balck Es. 107 (1603). Warghuden eller Skinnet beredes til allehanda slags pälswärk. Rothof 593 (1762). (Jag var klädd i) varghuden, härdad i så många grymma vargaväder. Törneros (SVS) 3: 133 (1833). —
-HUND. (hund av) vinthundsras, urspr. använd vid vargjakt, särsk. i uttr. irländsk varghund. Gravander Buffon 1: 175 (1806). Först då de ilskna varghundarna voro omsorgsfullt bundna, kunde jag komma närmare. PT 1897, nr 194, s. 3. En tik som var en korsning mellan irländsk varghund och schäfer. TioHundar 153 (2009). —
(2 b) -HUNGER. (varg- 1818 osv. varga- 1927 osv.) glupande hunger; jfr -aptit o. hund-hunger. Stiernstolpe DQ 3: 229 (1818). Att tillfredsställa sin glupska dotters varghunger. Selander Keller Seldw. 2: 152 (1913). —
-JAKT. jakt på varg. Lind 1: 1837 (1749). Naturvårdsverket har bestämt att 16 vargar får fällas i den pågående vargjakten. UNT 6/2 2013, s. 10. —
-JÄGARE. jfr -rännare. Möller 2: 1415 (1785). Bråket mellan vargjägarna och motståndarna är mer infekterat än någonsin. Expressen 3/10 2010, s. 12. —
-KASSA. särsk. (förr) kassa (se kassa, sbst.1 3) avsedd för utgifter för vargs utrotande; jfr jakt-kassa. (Han hittade) en varg liggande halfdöd .. hvilken han klubbade ihjel, och för hvilken han uppbar faststälda skottpenningar ur kommunens s. k. ”vargkassa”. Strömborg Runebg IV. 1: 255 (1896). —
-KULA. (varg- 1664 osv. varge- c. 1650–1727) kula (se kula, sbst.4 1 a γ) där varg håller till (jfr -lya); äv. mer l. mindre bildl.; förr äv.: varggrop l. varggård (jfr kula, sbst.4 1 c). G1R 28: 619 (c. 1650). (Vargen lät) se sig, och det med den glupskhet, at han tyktes willa angripa en af karlarna, som stod wid wargkulan. GT 1788, nr 117, s. 2. Det ansågs .. väl dumdristigt av den 63-åriga skådespelerskan att kliva rakt in i de parisiska litterära vargkulorna med en diger roman på över 560 sidor. DN 17/3 1985, s. 33. —
-LAPP. (förr) jaktlapp använd l. avsedd att användas vid vargjakt; jfr lapp, sbst.3 1 c. GHT 10/11 1898, s. 3. Hjälp (under vargjakt på 1600-talet) fick man av varglappar som hängdes på rep i terrängen med tyg med anskrämliga ansikten. Detta vågade inte vargarna passera. DN 13/6 2010, s. A19. —
-LEM. (varga-) (tillf.) jfr lem 1 b. Om .. (fåren) skälfwa af Rädsla .. och intet willia äta. Tå hafwer någon Skalk någorstädes under Syllorna eller i Stallen annorstädes nedergrafwit någon Wargalem. IErici Colerus 2: 142 (c. 1645). —
-LEVER. (varg- 1698 osv. varga- c. 1645. varge- 1690) jfr lever, sbst.2 1 d. Om man stekte en Wargalefwer uthi Komiölk, och struke ther med Fähuusdören, tå skal man icke kunna komma een Koo ther in ehuru mycket man wille slå henne. IErici Colerus 2: 30 (c. 1645). —
-LIK. (varg- 1749 osv. varge- 1673) som liknar l. påminner om en varg(s); jfr vargaktig. Lucidor (SVS) 312 (1673; uppl. 1997). Din begärelse / Är warglik, blodig, wild och glupande. Hagberg Shaksp. 12: 366 (1851). (Hundarna) äro varglika, högbenta, långhåriga och raggiga. Nordenskiöld Vega 2: 100 (1881). —
-LINA. särsk. (†) om ett slags kraftig lina varmed vargnät tillverkas. 800 Warglinor (åtgår) till 7 alnars höga och 240 famnar långa nät. Greiff Jagt 26 (1821). Rig 1941, s. 14. —
(2 c) -LO. (varg- 1552 osv. varge- 1546–1745) [fsv. varghlo] (numera bl. i skildring av ä. förh.) gråaktig färgvarietet av lodjuret (Lynx lynx Lin.) med otydliga bruna l. svartaktiga fläckar o. två mörka streck längs ryggen (förr ibland betraktad ss. en särskild art o. benämnd Felis virgata Nilss.); äv. om skinn av detta djur. SjötågR 1546 (om skinn). Varg-loar och Katt-loar äro icke rarare, än at Allmogen väl vet hvad skinnen duga til. VetAH 1755, s. 202. Till färgen är .. (lodjuret) gråbrunt med olika mörka fläckar eller streck, och kallas derefter räflo, kattlo eller warglo. Berlin Lrb. 62 (1852).
Ssg (†): varglo-skinn. [fsv. vargsloskin] (†) GripshInvent. 1555. Ett vackert Warglo-skinn kostar hos oss ända till 10 R:dlr B:co och deröfver. Nilsson Fauna 1: 14 (1820). —
-MAGE. vargs mage; förr särsk. till varg 2 b, i fråga om att ha glupande l. onaturlig hunger, särsk. i uttr. ha en vargmage (jfr mage 2 a). Een Pilt, om hwilken man sagdt at han hade een Wargmaga, medan han stadigt ååt Steenar. RelCur. 204 (1682). Rödluvan som hamnar i vargmagen. Expressen 23/12 2012, s. 6. —
-MJÖLK. (varg- 1765 osv. (: Wargmjölksgräset). varga- c. 1645–1929. vargs- 1797)
1) (numera mindre br.) till 2 c, om (individ l. art av) växtsläktet Euphorbia Lin., törlar; särsk. dels om arten E. palustris Lin., kärrtörel, dels om arten E. esula Lin., vargtörel; jfr mjölk, sbst.1 2 a, o. räv-mjölk, ulvs-mjölk. Esula som kallas Wargamiölck ty aff hennes root vthgår Wätska, Maganom, Leffren och Hiertat mycket skadelig. IErici Colerus 1: 166 (c. 1645). VetAH 1776, s. 230 (om E. palustris). Bladlösa buskar av släktet Euphorbia, kallade vargmjölk. Mörne FörtrollÖn 90 (1945). VåraKulturvN 285 (1977).
2) till 2: slemsvampen Lycogala epidendrum (Lin.) Fr. Liljeblad Fl. 674 (1816). Vargmjölk har skära plasmodier som ligger som droppar på mossiga stubbar eller stammar. GbgP 17/10 1989, s. 52. —
-MOR. (varg- c. 1710 osv. varga- 1840–1931) varghona (med ungar); förr äv. bildl., om trollkunnig kvinna. Hesselius Fruentsp. 99 (c. 1710). Gamla, inne i skogarna boende qwinnor, som ock sjelfwa ofta utgifwit sig såsom trollkunniga, hafwa fått namn af Wargamor och troddes hafwa skogarnas wargar under sitt skydd och befäl. Afzelius Sag. 2: 171 (1840). Vargmor var .. inte så långt i väg. Högberg Utböl. 1: 25 (1912). —
-NÄT. (varg- 1667 osv. varga- 1594–1832. varge- 1599–1739. vargo- 1610) [fsv. vargha nät] (förr) jaktnät använt l. avsett att användas vid vargjakt; jfr -garn. AntT XVI. 1: 149 (1594). Varggårdar till vargars infångande voro redan under medeltiden vanliga och hvarje bonde skulle enligt lag äga ett vargnät. Uppl. 2: 128 (1903). —
-PACK. (tillf.) jfr pack, sbst.1 3 b α. Rövarmor och hennes ungar voro värre än vargpack. Lagerlöf Saga 135 (1908). —
-PIK. (förr) jfr pik, sbst.1 I 2 b, o. -spjut. Bönder .. försedde med Löfskäror på Stänger, Vargpikar, Bössor och Pistoler. Sundelius NorrköpMinne 151 (1798). —
-PREMIE. (†) premie (se d. o. 1 a) som utgår för dödande av varg; jfr skott-premie. Falsarier från fångstmännens sida ha .. ofta förekommit, i det de lurat vederbörande tjänstemän att utbetala vargpremier för fjällräfskinn, hundskinn o. d. Ekman NorrlJakt 89 (1910). —
-PÄLS. (varg- 1813 osv. varge- 1640) jfr päls 1 a o. -fäll. Linc. (1640). Bonden .. satt i vargpäls och mårdmössa. Ahlin Kvinna 101 (1955). —
-RAGG. jfr ragg, sbst.1 1. (Rökelsen) var sammansatt af .. ammoniak, magnetsten, svafvel, vargragg .. och blodet af en svart katt. Rydberg Vap. 367 (1891). —
-RUMPA. (varg- 1654 osv. varga- c. 1645. varge- 1654) (numera bl. vard. l. bygdemålsfärgat) vargsvans. At man skal nedergräfwa en obett (dvs. oberedd) Wargarumpa uthi Fägården, och sammaledes hängia en sådana Rumpa uti Fähusen så komma ther inga Wargar. IErici Colerus 2: 66 (c. 1645). —
-RÄNNARE. (förr) om person som bedrev (hets)jakt på varg gm skidlöpning; jfr rännare 3 b o. -jägare. I Västerbottens lappmarker har man inom hvarje lappby bildat vargkassor, från hvilka understöd utbetalas åt goda vargrännare. Ekman NorrlJakt 110 (1910). —
-SAX. (varg- 1746 osv. varga- 1943. varge- c. 1606) (förr) sax (se sax, sbst.1 II 2 c α) använd l. avsedd att användas vid vargjakt. Lagförsl. 510 (c. 1606). Tjenlig plats för utläggandet af Vargsax bör man söka i en trakt, der vargarne pläga framstryka .. såsom kring luderplatser m. m. TJäg. 1833, s. 533. —
-SKALL. (varg- 1658 (: Wargskalls mönstringen) osv. varga- c. 1635–1970. varge- 1538–1743) [fsv. vargha skal] (förr) om typ av drevjakt efter varg; jfr skall, sbst.3 5 a, o. -drev. G1R 7: 224 (1538). I södra och mellersta delarne af landet torde de årligen återkommande vargskallen .. i hufvudsaklig mån hafva bidragit till vargarnes utrotande. TIdr. 1881, s. 50. —
-SKINN. (varg- 1523 osv. varge- 1655 (: Wargeskinsfäll)–1686 (: Wargeskins handskar)) [fsv. vargha skin, varghskin] (berett) skinn hos l. från varg; jfr -hud. G1R 1: 152 (1523). Om alla wargar utrotades, hwar skulle man då få wargskin? Hiorter Alm. 1748, s. 38. I början hade han på sig en wacker päls, fordrad med wargskinn, men afkastade den för tyngdens skull. Fryxell Ber. 4: 240 (1830).
Ssgr (i sht förr): vargskinns-fäll. jfr fäll, sbst.1 1, o. -skinns-slädfäll o. varg-fäll. SkinnkamRSthm 1552 B, s. 10.
-päls. Linc. (1640). Under vinterresorna kröp han in i en gammal vargskinnspels med svart sammetskrage. Adelsköld Dagsv. 1: 93 (1899).
-slädfäll. jfr -skinns-fäll o. varg-fäll. SkinnkamRSthm 1552 B, s. 10. Vargskinsslädfäll med rödt klädesofvantyg. Quennerstedt Torneå 2: 96 (cit. fr. 1809).
-SKOCK. jfr -flock. At vargskockar begifva sig fram till byar natte-tid, tå starckt uhrväder är. Hillerström Biörnf. 35 (1750). —
-SKRÄCK. skräck l. rädsla för varg(ar). Visserligen var vargplågan vid denna tid så gott som övervunnen, men vargskräcken satt kvar i alla. Ginman Träsköfjärd. 38 (1944). —
-SNÄRPA. (†) varghagel; jfr snärpa, sbst.2 Wetterhoff Skog 2: 142 (1887). Vid jagt på den stora trappen, hvilken är klädd i en mycket tät fjäderskrud, som är svår att genomtränga, begagnas grofva vargsnärpor. Wetterhoff Skog 2: 178 (1887). —
(2 c) -SOPP. (numera bl. ngn gg) ss. benämning på vissa (mycket giftiga) svampar av familjen Boletaceae, rörsoppar, särsk. om Boletus satanas Lenz, djävulssopp; jfr satans-svamp. Vargsopp .. (har) röda eller brunröda rörmynningar, som blåna vid beröring, men hatten är ljusare, gulgrönaktig. Romell Lindblad 77 (1901). TySvOrdb. 403 (1932; om B. satanas Lenz). Andersson Svampar 38 (1994). —
(2 c) -SPINDEL. entomol. spindel tillhörande familjen Lycosidae, vars arter jagar sitt byte; äv. i pl., om familjen; jfr jakt-spindel. 1Brehm III. 2: 196 (1876; i pl.). Vid infångandet av den stora vargspindeln .. fick jag ett kraftigt nyp i ett finger. FoFl. 1951, s. 147. —
-SPJUT. (förr) spjut använt l. avsett att användas vid vargjakt; jfr -pik. Hofberg Skogsbyggarl. 18 (1881). Ett respektingivande vargspjut, vars i skaftet infällda spets är lång och försedd med tre eggar. Fatab. 1933, s. 296. —
-SPÅR. spår efter varg. Hillerström Biörnf. 38 (1750). Jag var ute och promenerade när jag fick se vargspår, det såg ut som om det var två vargar som hade gått bredvid varandra. GT 5/1 2013, s. 11. —
-STAM. bestånd av vargar; jfr stam, sbst.3 II 10. Man skulle kunna tänka sig, att under tidigare decennier den svenska vargstammen blifvit förstärkt genom invandring öster ifrån. Jäg. 1897, 2: 184. —
-STOCK. [fsv. vargha stokker] (förr) jfr stock, sbst.1 2 i, o. fall-stock. Dylika wargstockar .. bestå af ett pålwerk, på hwilket är en öppning, der en tung stock är uppgillrad, som nedfaller och kroszar det djur, som frestar på lockbetan. Holmberg Bohusl. 2: 27 (1843). —
-STRUPE. (varg- 1748 osv. varga- c. 1600. varge- 1593) särsk. (förr) om strupe från varg använd ss. hjälpmedel vid utövande av trolldom l. magi o. d. Ittem frågades h(ustru) Anna .. huar hon hafuer bekommet thenn wargestrupe, som samme spåmand hoos henne optagit hafuer .. hann är godh för små barn, som kikehosta hafua. VadstÄTb. 178 (1593). —
-STUGA. (varg- 1790 osv. varga- 1943. varge- c. 1609–1664) [fsv. vargha stova] (förr) om slag av gillrad fälla för varg; jfr stuga 4 α o. -gård o. ulv-stuga. Lagförsl. 201 (c. 1609). (Överjägmästaren) skulle tillhålla Allmogen att anställa skallgång efter vargar och andra skadedjur; samt låta uppbygga vargstugor. Hallenberg Hist. 1: 786 (1790). —
(5 b) -STÅL. [jfr t. wolfsstahl] (†) stål erhållet gm ofullständig färskning i härd, råstål; jfr lupp-stål. Rinman Jernförädl. 244 (1772). SamlBergsvet. 3: 13 (1808). —
-SVANS. svans på l. från varg; jfr -rumpa. Om han dertill kunde sätta en vargsvans på hatten. Nordstj. 1891, s. 245. —
-TAND. (varg- 1673 osv. varga- c. 1645)
1) tand hos l. från varg; jfr ulvs-tand. Barn skiuta sina Tänder vthan Wärck, om en Wargatand bindes om Halsen. IErici Colerus 1: 17 (c. 1645). särsk. (i sht i fackspr.) oeg., om rudimentär tand framför kindtänderna hos häst. Hwilken Häst som hafwer Warg-Tänderne, de synes framman för Bak-Tänderne, och äre ram-swarte. Rålamb 13: 150 (1690).
2) (†) om triangelformad sågtand (som till formen liknar en vargtand i bet. 1); jfr tand, sbst.1 2 a α. Rothstein Byggn. 330 (1857). Tänderna hafva alltid symmetrisk form och bilda antingen likbenta trianglar, s. k. ”vargtänder” (enkel tandgång) .. eller ock s. k. M-tänder. Haller o. Julius 222 (1908). Jung Maskinelem. 18 (1916). —
-TID, se B. —
-TIK. varghona. När en varg tik vil walpa, så gräfver hon sig et hål under någon stor sten på ett tyst och skogit ställe. Hillerström Biörnf. 37 (1750). —
-TIMME. [ordet bildat 1968 av filmregissören I. Bergman ss. titel på filmen ”Vargtimmen”] i sht i sg. best. ”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast” .. skriver Ingmar Bergman. DN 18/2 1968, Söndagsbil. s. 8. —
-TJUT. (varg- 1836 osv. varga- 1913) vargs ylande; jfr ulv-tjut. Ling Tirf. 2: 3 (1836). Samerna har åter kommit till sina sommarvisten, där under vintern blott snöstorm och vargtjut låtit sig höras. TurÅ 1952, s. 238. —
-TYP. särsk. till 5 d: typ l. slag av varg. SkogsvT 1905, s. 293. Kvaliteten (på skogsbeståndet) påverkas bäst genom att stammar med tekniska felaktigheter samt sådana av vargtyp – grovgreniga och spärrvuxna – avlägsnas. ÖgCorr. 14/3 1968, s. 10. —
-UNGE. (varg- 1664 osv. varga- 1603)
1) vargs unge; förr äv. bildl., om (vanartigt l. olydigt) barn. Balck Es. 224 (1603). Bits du, din lilla vargunge! Blanche Band. 44 (1848). Trots att vi .. håller på att plantera ut vargungar från djurparker, så anser man att det fortfarande behövs flera hundra vargar till för att garantera ett livskraftigt bestånd. NorrkpgT 20/9 2011, s. 26.
2) [efter eng. wolf cub] (numera bl. i skildring av ä. l. utländska förh.) benämning på yngre pojke inom scoutrörelsen. BonnierKL 10: 319 (1927). När en pojke är för ung för att få vara med scouterna, kallas han vargunge. SvScoutförbBibl. 4: 13 (1931). —
-VINTER, -VÄDER, se B. —
-ÅR. år som kännetecknas av riklig förekomst av vargar; äv. bildl., om hårt l. bistert år (jfr varga-vinter). Ett verkligt ”vargår” var i norra Uppland 1865. Då grasserade vargarne illa bland fåren i Tierp. Uppl. 1: 126 (1901). 1830: svårt ’vargår’. Det året var det ännu i februari så litet snö, att den ej täckte foten. Modin GTåsjö 93 (1916). —
-ÖGA. (varg- c. 1750 osv. varga- c. 1645. varge- c. 1645) [fsv. vargha ögha]
2) (förr) om ett slags liten ljussvag oljelykta använd ss. gatubelysning; jfr katt-öga 3. Två smärre lyktor af den gamla numera aflagda sorten och som på sin tid kallades ”vargögonen”. Blanche Bild. 4: 37 (1865).
B: VARGA-APTIT, -BLICK, -BLOD, -DÖD, -FLOCK, -FÄNGE, -GARN, -GROP, -GÅRD, -HAMN, -HJÄRTA, -HOP, -HUD, -HUNGER, -LEM, -LEVER, se A. —
-LÅT. (tillf.) vargs ylande; äv. bildl., om (uttryck för) klagan l. missnöje o. d.; jfr låt, sbst.3 3, o. varg-tjut. Det var bara ropet af en vaktpost, hvars röst i kylan påminde om vargalåt, där han gick .. fram och åter. Quennerstedt Torneå 1: 84 (1901). Om man på den gamla goda tiden .. tagit sig för att stänga Folkets hus, då skulle man fått höra en vargalåt! LD 1908, nr 166, s. 2. —
-MJÖLK, -MOR, -NÄT, -RUMPA, -SAX, -SKALL, -STRUPE, -STUGA, -TAND, se A. —
-TID. (varg- 1910 osv. varga- 1882 osv.) tid (se tid, sbst. 5) som kännetecknas av (riklig) förekomst av vargar (inom visst område); äv. (o. numera i sht) bildl., om svår tid präglad av krig l. kris l. svält l. strängt väder o. d. (jfr -vinter); i sht i pl. Strindberg Brev 2: 358 (1882). Af denna orsak (dvs. att vargen ogärna lämnar fjälltrakterna) är det .. som fjällapparna under vargtider undvika att stanna länge i de öfversta skogarne närmast fjällen. Ekman NorrlJakt 95 (1910). Det är vargatider för vår pappersindustri. SvD(A) 1930, nr 192, s. 13. —
-TJUT, -UNGE, se A. —
-VINTER. (varg- 1901 osv. varga- 1909 osv.) särsk.: sträng o. kall vinter; jfr -tid o. varg-år. Ahlgren Papir. 33 (1901). En vargavinter, som gör att Öresund fryser till. NTeknik 1998, nr 50, s. 9. —
-VÄDER. (varg- 1779–1916. varga- 1794 osv.) hårt o. kallt väder, sträng kyla (med mycket snö); jfr hund-väder. Björnståhl Resa 3: 240 (1779). I dag är det ett vargaväder, det är kallt och mörkt, så att man ej kan draga andan, och snön yr, så att man ej kan se tummen framför ögat. Wetterhoff Skog 2: 230 (1887). —
-ÖGA, se A.
C (†): VARGE-FOT, -GARN, -GROP, -GÅRD, -HJÄRTA, -KULA, -LEVER, -LIK, -LO, -NÄT, -PÄLS, -RUMPA, -SAX, -SKALL, -SKINN, -STRUPE, -STUGA, -ÖGA, se A.
D (†): VARGO-NÄT, se A.
E (†): VARGS-MJÖLK, se A.
Avledn.: VARGAKTIG, adj. som liknar l. påminner om en varg, varglik. En wargachtig menniskia. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 447 (1689). Han hade blivit bister och uppspelt och vargaktig i ögonen. Arnér Finnas 197 (1961). —
VARGINNA, f. l. r. (numera bl. tillf.) varghona. Romulus .. lutandes sigh in til Warginnans spänar. Schroderus Sleid. 53 (1610). Der sprang en Warginna, och såg tilbaka til det rum, der hon lämnat sina Ungar. Mörk Ad. 1: 136 (1743).
Spoiler title
Spoiler content