SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HOR 4r, n. ((†) m. Dähnert (1784), Lindfors (1815)); best. (numera föga br.) -et (OPetri MenFall M 8 a (1526), BtÅboH I. 7: 1 (1635)); pl. (†) = (SkrGbgJub. 6: 78 (1587: horin, best.), ÄARäfst 10 (1596), VRP 1633, s. 507).
Ordformer
(ho(o)r 1525 osv. hoord 1538. horr- 1695 (: Horrwijsor). hör- 1547 (: hörssack)1650 (: hörebarn))
Etymologi
[fsv. hor, motsv. d. hor, isl. hór, fsax. hōr, fht. huor, feng. hōr; av ett ieur. kāro-, som föreligger äv. i lat. cārus, kär, lett. kārs, lysten, fir. cara, vän, samt med avljud i sanskr. cāru-, kär, älsklig. Beträffande formen hör- jfr HORA, sbst.]
könsligt umgänge utanför äktenskapet, otukt, boleri, skörlevnad; i sht: begående av äktenskapsbrott; förr äv. om vart o. ett särskilt tillfälle då otukt osv. bedrives; horsbrott; numera nästan bl. i bibliskt spr. o. jur. (i bet.: äktenskapsbrott) samt ngn gg ss. ett särskilt starkt o. fördömande synonym för: otukt l. äktenskapsbrott. Bedriva (förr äv. driva), begå hor, äv. göra hor. Item Mons Olsson iiii (dvs. fyra) march for hoor hans hustrv clagade til honom. JönkTb. 112 (1525). Then ther öffuergeffuer sin hustrw, och tagher ena andra, han bedriffwer hoor. Luk. 16: 18 (NT 1526). Tu skalt icke göra hoor. 2Mos. 20: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: begå äktenskapsbrott). Leo IX .. bannlyste Gregorium, Biskopen i Vercell, för itt Hoor skull, som han hade bedrifwit medh een Enkia. Schroderus Os. 2: 585 (1635). The som hor med hvarannan giordt hafva, måge ej ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige maken död är. GB 2: 11 (Lag 1734). Han säljer för francs sin heder. / Han säljer sin hustru till hor. Heidenstam Vallf. 117 (1888). Inom statskyrkan får man också lefva precis som man vill, supa och spela kort, lefva i hor, m. a. o. man får vandra efter köttet, huru man vill. PWaldenström i AllmKyrkomP 1909, nr 8, s. 54. SFS 1920, s. 980. — särsk.
a) jur. i uttr. enkelt, förr äv. enfaldt hor, om hor, då bl. en av de brottsliga är gift, o. dubbelt, förr äv. tvefalt hor, då båda de brottsliga äro gifta. Schmedeman Just. 67 (1577). Then som enckelt Hoor bedrifwer, skal stå, tre Söndagar .., på Plichtebäncken. Kyrkol. 9: 4 (1686). Nehrman JurCr. 404 (1756).
b) [efter motsv. uttr. i hebr.; jfr BOLA, v. 1 a slutet] (†) bildl., om judarnas avfall till främmande gudar. The .. bedriffuo hoor medh andra gudhar, och bådho til them. Dom. 2: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: lupo i trolös avfällighet efter andra gudar). Psalt. 73: 27 (Bib. 1541). — i överförd anv. i uttr. andligt hor, om avfall påminnande om judarnas. At the icke skole falla ifrån Christo, och råka vthi itt Andeligit Hoor, thet är, vthi Affgudadyrkan. Schroderus Os. 1: 323 (1635). Kolmodin QvSp. 1: 508 (1732).
Sammansättningar.
Anm. Vissa ssgr äro samtidigt äv. ssgr till HORA, sbst. l. till HORA, v., såsom äv. framgår av ssgstyperna hora-, hore-, horen-, horo-, ehuru i vissa fall endast formell anslutning till HORA, sbst., föreligger. Nedan äro sammanförda alla ssgr som kunna hänföra sig till HOR, oavsett om de i viss bet. l. under viss tidsperiod företrädesvis äro att betrakta ss. ssgr till ngt av de andra orden.
A: HOR-BARN. (hor- c. 16061884. hore- 15551749. horo- 15281742). [fsv. horbarn] (numera knappast br.) = -UNGE 1. Monge (präster) som sielffue haffua stughuna fulla medh horo barn. OPetri Echt. C 5 a (1528). Kono- eller Horebarn må icke döpas på samma rum och tidh, som the ächta, uthan långdt baak i Kyrkian. KOF II. 2: 44 (c. 1655). Dalin (1852; med hänv. till horunge).
-BJÖRK. [trädet betecknas gm förleden ss. bastard; jfr -UNGE 2] namn på Betula nana Lin., dvärgbjörk. Fries BotUtfl. 3: 210 (1864; fr. västra Smål.).
-BOCK, m. (hor- 18071906. hore- 1732c. 1750) [jfr BOCK, sbst.1 1 i α] (vulgärt) om liderlig o. otuktig manlig person; jfr -HUND, -HÄST. Kolmodin QvSp. 1: 81 (1732). Murbeck CatArb. 1: 821 (c. 1750). Klint (1906).
-HUND. (hor- 17351912. hore- 17121789. horo- 1737) (vulgärt, numera föga br.) om liderlig o. otuktig manlig person; jfr -BOCK, -HÄST. Runius Dud. 2: 30 (1712). Högberg Utböl. 2: 104 (1912). Östergren (1927).
-HUS. (hor- 1652 osv. hora- 1695. hore- 15821890. horo- 15381742) hus l. inrättning där otukt yrkesmässigt bedrives, skökohus; bordell; numera bl. ss. skymflig benämning. VarRerV 11 (1538). Asteropherus 16 (1609). Ni bygger herren ett hus till horehus för att offra åt en sköka! Strindberg Hafsb. 193 (1890).
-HYNDA, f. (†) om liderlig kvinna. Lind (1749; under betze).
-HÄST. (hor- 17491814. hore- 15961652) [jfr t. hurenhengst] (†) eg.: ”horhingst”; om liderlig o. otuktig man; jfr -KAMP samt HINGST b, ävensom -BOCK. ÄARäfst 137 (1596). Linc. (1640; under semitarius). Heinrich (1814).
-KAMP, m. (hor- 16621749. hore- 16781754) (†) = -HÄST. HärnösDP 1662, s. 14. VDAkt. 1754, nr 452.
-KARL. (hor- 1526 osv. hore- 1682) [fsv. horkarl] man som bedriver hor; liderlig o. otuktig man; numera bl. arkaiserande l. ss. skymford. Bolare och hoorkarla wardher gudh fördömandes. Hebr. 13: 4 (NT 1526; Bib. 1917: äktenskapsbrytare). Hoorkarlens ögha haffuer acht på skymningena. Job 24: 15 (Bib. 1541). Nordström Landsortsb. 136 (1911). särsk. (†) om dylik man i förh. till den med vilken han bedriver hor l. otukt; älskare. Hennes Hoorkarll, som och dessuthan är en gifft man, haf(ve)r iagh sändt mångh budh. VDAkt. 1674, nr 166. Sylvius Curtius 1 (1682).
-KLÄPP. (hor- 1673. hore- 15451635) [östsv. dial. horkläpp] (†) = -UNGE. (Prästerna få icke) församble rijkedommer till theris Horekläpp szom i then Landzendenn (dvs. Finland) och annerstädz mykett ske pläger. Thyselius HdlReform. 2: 266 (1545). ConsAcAboP 4: 115 (1673).
-KONA l. -KÅNA. [fsv. horkona] = HORA, sbst.; numera nästan bl. (föga br.) ss. skymford. (Är hon) medh en annan man mädhan hennes man leffuer, thå wardher hon hållen för ena hoorkona. Rom. 7: 3 (NT 1526; Bib. 1917: äktenskapsbryterska). Jöns Erson i Miälnäs hafuer giort hoor, han sleet risz 35 slagh och hoorkonen 25 slagh. ÄARäfst 193 (1596). Hör du hvad jag säger: horkona, sköka! Hildén Barn. 77 (1919). särsk. (†) i uttr. dubbel horkona, om kvinna som gjort sig skyldig till dubbelt hor. SynodA 2: 26 (1585).
-KROG. (hor- 15291814. hore- 15461700) (†) = -HUS. Somblig aff the nunnor äre kompne wdj oppenbare horkrog. G1R 6: 361 (1529). Heinrich (1814).
-KRÖGARE. (hor- 1635. hore- 15871739) (†) = HOR-VÄRD (se HORA, sbst. ssgr). Helsingius P 4 a (1587). MontLouis FrSpr. 282 (1739).
-KRÖGERI. (hor- 1652c. 1755. hore- 16401700) (†) hållande av ”horhus”; äv. konkretare: ”horhus”. Linc. (1640; under lenocinium). Schultze Ordb. 2438 (c. 1755).
-KVINNA. (hor- 15961631. hors- 1899) (numera bl. arkaiserande) = HORA, sbst.; jfr -KONA. ÄARäfst 129 (1596). Hagström Herdam. 4: 365 (cit. fr. 1631). Strindberg Folkung. 90 (1899).
-KYFFE. (hor- 16391872. hore- 1640) (†) om litet, uselt ”horhus”. Schroderus Comenius 827 (1639). Dalin (1852; angivet ss. lågt ord).
-KÄRLEK. (hor- c. 1755. hore- c. 1750. horo- 1737c. 1755) (†) om otuktig kärlek. Scherping Cober 2: 378 (1737). Schultze Ordb. 2114 (c. 1755).
-LEVERNE. (hor- 1633. hore- 1621. horo- c. 1755) (†) = -LEVNAD. Rudbeckius MemQvot. 144 a (1621). Schultze Ordb. 2746 (c. 1755).
-LEVNAD. (hor- 17901927. hore- 1764. horo- 1710) (numera föga br.) liv i äktenskapsbrott l. otukt, liderlig l. lösaktig levnad, skörlevnad. Swedberg BetSvOlycko 73 (1710). Östergren (1927).
-PACK. (hor- 15941872. hore- 1635c. 1750) (numera knappast br.) liderligt pack (som bedriver hor). SthmTb. 20/4 1594. Ahlman (1872).
-PALL. (hor- 16791702. hore- 16531696) (förr) namn på pliktpallen i kyrkan, avsedd bl. a. för dem som bedrivit hor. Murenius AV 265 (1653). Ditt ämbete är kiöra hundar af kyrckian och sättia fram horpallen när så behöfwes effter han är spögubbe. HärnösDP 1694, s. 156.
-SAK. (hor- 1638c. 1755. hors- 15471730) [fsv. horsak] (†) rättssak rörande hor. JönkTb. 157 (1547). Schultze Ordb. 3966 (c. 1755). särsk. i uttr. enkel, dubbel horsak, rättssak rörande enkelt resp. dubbelt hor. RP 7: 264 (1638). Arnell Stadsl. 81 (1730).
-SNACK. (hor- 1674. hore- c. 1750) (†) liderligt tal. När Pigan gierna hör Hoor-Snack, / Gier jag för Henne knapt Stoortack. Lucidor (SVS) 452 (1674). Murbeck CatArb. 1: 409 (c. 1750).
-SON. (hor- 17401890. hore- 1538c. 1748. horen- 15381621) [fsv. horanson, jfr mnt. horensone; jfr HÄRJANSON] (numera föga br.) son född i äktenskapsbrott l. utanför äktenskapet; oäkta son; i sht användt ss. skymford. Detta äre de Ord som bör bötas före, som är Tiuf, Förrädare, Horenson, Liugare eller annat tolket, hwar ock så är, at någre lägger detta till, som är förwunnin Horeson. Schmedeman Just. 8 (1538). Then samma Hor-Sonen och gemene Stall-Drängen, hvilken sig för Nils Sture .. falskeligen vtgaf. Rüdling Suppl. 512 (1740). Dahlgren Gl. 383 (1890).
-STYCKE. (hor- c. 1755. hore- 16001661) [jfr ä. d. horestykke, t. hurenstück] (†) handling l. handlingssätt som utgör hor l. leder till hor. SthmTb. 24/5 1600. Schultze Ordb. 5037 (c. 1755).
-SÄCK. (hor- 1681c. 1755. hore- 16521674) [jfr ä. t. hurensack] (†) skymflig benämning på sköka. Wollimhaus Ind. (1652). Schultze Ordb. 3893 (c. 1755).
-UNGE.
1) (numera nästan bl. arkaiserande l. i vulgärt spr.) barn som är födt gm äktenskapsbrott l. utanför äktenskapet; oäkta barn; ofta användt ss. skymford. jfr -BARN. Thin horunge, tig bör plat inthet ärffve opå Halqui, thy thu äst hvarken ächte eller ädele borenn. G1R 25: 77 (1555). Det var historier om .. tingsaker om horungar, fylleresor och slagsmål. Suneson GGrund 98 (1926).
2) [jfr liknande anv. av d. horeunge samt -BJÖRK] (i Skåne) om djur som anses som bastard.
a) namn på fisken Bothus rhombus (Lin.), slätvar. Nilsson Fauna 4: 640 (1855).
b) namn på fisken Pleuronectus platessa Lin. (var. baltica Nilss.), fjälltaggig rödspotta. Wahlström ExkFauna 95 (1861).
3) [jfr motsv. anv. av d. horeunge, t. hurenkind] boktr. utgångsrad av ett stycke o. d. vilken utgör översta raden av en sida l. spalt (dubbel horunge) l. begynnelserad av ett nytt stycke o. d. vilken utgör nedersta raden av en sida l. spalt (enkel horunge), vilka anordningar (i sht den första) anses strida mot reglerna för god typografi. Täubel Boktr. 2: 39 (1823). Fahlgrén Boktr. 54 (1853). 3NF (1928).
-VISA, r. l. f. (hor- 16951872. hora- 1640. hore- 17321819. horo- 1734) (numera knappast br.) liderlig visa. Linc. (1640; under fescenius). (dvs. under fylleri) hörer man .., huru en Part, stundom sittia och qwäda Horrwijsor. Fernander Theatr. 308 (1695). Atterbom Minn. 567 (1819). Östergren (1927; angivet ss. vulg.).
-VÄSENDE. (hor- 16711741. hore- 1667. horo- 1744) (†) liderligt väsen. Rudbeckius Luther Cat. 97 (1667). Lagerström Bunyan 3: 53 (1744).
B (†): HORA-HUS, se A.
-TÄVA, se C.
-VISA, se A.
C (†): HORE-BARN, -BOCK, se A.
-BREV. om kärleksbrev som hänför sig till en otillåten förbindelse. HärnösDP 1695, s. 459. VDAkt. 1766, nr 529.
-DANS. liderlig, ohövisk dans. Sylvius Mornay 322 (1674). De falska Christna dansa idel horedansar med båda könen tillhopa. Murbeck CatArb. 1: 413 (c. 1750).
-DASARE. [jfr DASA 3] = HOR-KARL. Linc. (1640; under fututor). VDAkt. 1680, nr 354.
-DJÄVUL(EN). (hore- 1734c. 1750. horo- 1737c. 1750) [jfr DJÄVUL 2 b] om djävul ss. representerande hor o. liderlighet. Hvarest Fyllediefvulen är, ther är ock hore-diefvulen, såsom thes näste camerat. Scherping Cober 1: 280 (1734). Murbeck CatArb. 6: 165 (c. 1750).
-FULL. liderlig. Fernander Theatr. 22, 182 (1695).
-GNED. lösaktig kvinna, sköka; jfr GNED, sbst.3 Dä stygga Hore-Gne, dän stygge Hwardagz-Liska. Warnmark Epigr. K 1 a (1688).
-GÅNG. om gående, promenad o. d. i sedeslöst syfte. Lind (1749; under schlich). Weise 2: 150 (1771).
-HANDEL. (hore- 1764. horo- c. 1755) hor, horeri. Schultze Ordb. 1739 (c. 1755). Ekblad 215 (1764).
-HUND, -HUS, -HÄST, -KAMP, -KARL, -KLÄPP, -KROG, -KRÖGARE, -KRÖGERI, -KYFFE, -KÄRLEK, -LEVERNE, -LEVNAD, -PACK, -PALL, se A.
-PÄNNING l. -PÄNNINGAR, pl. böter för hor. G1R 10: 212 (1535). HärnösDP 1662, s. 9.
-SKYM. mörker vari hor bedrives. Hur anstår helig man, gå in i horeskym? Kolmodin QvSp. 1: 208 (1732).
-SLID. ss. skymford. At Hustru Jngeborg .. kommit in och sagt till Britta, du sitter rätt vacker du horeslid, hora, täfva och tiufkona. VRP 2/5 1737.
-SNACK, -SON, -STYCKE, se A.
-SÅNG. = HOR-VISA. Linc. (1640; under cinædicus). Murbeck CatArb. 1: 450 (c. 1750).
-SÄCK, se A.
-TAL. liderligt tal. Sylvius Curtius 457 (1682). Murbeck CatArb. 6: 189 (c. 1750).
-TYG. koll., om personer som bedriva hor. Swedberg Dödst. 538 (1711).
-TÄVA. (hora- 1737. hore- 1737) ”horhynda”; jfr HOR-HUND; användt ss. skymford. VRP 2/5 1737.
-VINKEL. (hore- 16201640. horo- 1737) = HOR-KYFFE. Leuchowius Zader 135 (1620). Scherping Cober 2: 26 (1737).
-VISA, -VÄSENDE, se A.
D [efter t. huren-, ssgsform till hure, hora (sbst.)] (†): HOREN-SON, se A.
E (†): HORO-BARN, se A.
-DJÄVUL, -HANDEL, se C.
-HUND, -HUS, -KÄRLEK, -LEVERNE, -LEVNAD, -NÄSTE, se A.
-VINKEL, se C.
-VISA, -VÄSENDE, se A.
F (numera bl. i -BROTT): HORS-BROTT. jur. brott som består i bedrivande av hor. Olivecrona LagbGift. 92 (1851). Flodström SvFolk 522 (1918).
-KVINNA, -SAK, se A.
Avledn.: HORAKTIG, adj. (-ig 1621 osv. -ug 1526) (numera knappast br.) otuktig, lösaktig. Fosz 238 (1621). Om Barn trifvas gerna i varmt vatten, bli de horaktige. Fernow Värmel. 256 (1773). Östergren (1927). särsk. (†) till b: trolös. FörsprNT 5 b (1526).
Avledn.: horaktighet, r. l. f. (numera knappast br.) Linné Diet. 1: 148 (c. 1750). Östergren (1927).
HORISK, förr äv. HORSK, adj. (-esk 1541. -isk 1541 osv. -sk Schroderus Os. 1: 523 (1635)) [jfr t. hurisch] (numera bl. arkaiserande) = HORAKTIG. Hos. 3: 1 (Bib. 1541; i bild). Bockar .. hafwer för sin Okyskheet skull, horiske Ögon. IErici Colerus 2: 152 (c. 1645). Ett lättfärdigt, horiskt och löösachtigt lefwerne. Hamarinus Bielke D 2 b (1647). Otuktigt och horiskt gick den dansen. Koch GudVV 1: 57 (1916). Malmberg Fiskebyn 221 (1919; substantiverat). särsk. (†) till b: trolös. Thet wrånga och horeska slechtet söker effter tekn. Mat. 16: 4 (Bib. 1541; NT 1526: eebräkirska; Bib. 1917: trolöst). Hes. 6: 9 (Bib. 1541).
Spoiler title