IMMUNISERA im1ɯnise4ra l. -u-, l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. immunisieren, eng. immunize, fr. immuniser; avledn. av IMMUN 2]
i sht med. göra immun; i sht ss. vbalsbst. -ing. Aktiv immunisering, immunisering gm införande i organismen av ifrågavarande bakterier l. deras produkter; passiv immunisering, immunisering gm tillförande av blodserum från en förut aktivt immuniserad (djur)-individ. NF 19: 279 (1895). Från Kapstaden telegraferas .., att professor Koch upptäckt ett .. medel att immunisera kreatur mot kreaturspesten. AB 1897, nr 36, s. 2. Mot ormgift immuniserade djur äro okänsliga äfven för skorpiongift. 2NF 25: 1136 (1917). Petrén EpidSj. 78 (1926). Profylaktisk immunisering. Pettersson Bakt. 66 (1926). — jfr GIFT-, TYFUS-IMMUNISERING m. fl.
Ssgr (med.): IMMUNISERINGS-ENHET~20 l. ~02. godtyckligt valt mått på ett immunserums styrka (antitoxinhalt), i fråga om difteriserum t. ex. den mängd antitoxin som fullständigt upphäver värkan av 100 dödande doser gift för marsvin av 250 grams vikt. SFS 1901, nr 124, s. 2. Den minsta mängd serum, som förmår oskadliggöra 1 kbcm. normalgift, säges innehålla en immuniseringsenhet. 2NF 25: 193 (1916). —
-MEDEL. —
-METOD.
