IMPLANTERA im1plante4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr IMPLANTATION(se avledn.).
Etymologi
[jfr t. implantieren, ävensom eng. implant; av fr. implanter, av in- (se IN-, pref.1) o. planter (se PLANTERA)]
kir. o. tandläk. gm kirurgisk operation komma (ngt, ss. en ända av en tarm, en naturlig l. konstgjord tand) att fastväxa på ett ställe där det icke urspr. haft sin plats (l. stundom: från vilket det lösgjorts). Extrahera en frisk tand och implantera den i bättre ställning eller på annat ställe. LbKir. 2: 194(1922).
