SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INKAMMINERA, v. -ade.
Ordformer
(-caminera (-k-) 16711868. -camminera 16771691. -cominera 1705)
Etymologi
[av ä. t. incamminieren, bringa i gång, inleda, ställa till; av it. incamminare, bringa i gång, bildat med in- (se IN-, pref.1) till cammino, gång, väg, motsv. fr. chemin, sp. camino, mlat. caminus, av kelt. urspr.]
(†)
1) sätta (ngt) i gång, inleda l. åvägabringa (ngt). Herr Evert (Horn begärde), at Legaten wille således wärcket incaminera, at man ginast handelen (dvs. fredsunderhandlingarna) måtte begynna. Widekindi KrijgH 642 (1671). Ekbohrn (1868).
2) anhängiggöra l. instämma (rättssak) vid resp. till domstol. VDAkt. 1677, nr 281. Bergv. 2: 16 (1736). Hvadan ock thenna tvist i laglig ordning till Norrvidinge Härads sistledne Sommar Ting .. blifvit incaminerad. VDAkt. 1795, nr 243. Ekbohrn (1868).
3) ingiva l. inlämna (ansökan, besvärsskrivelse o. d.) till myndighet. VDAkt. 1696, nr 413. Den hos R(ikets) St(änder) .. inkaminerade ansökningen om ändring. 2RA 3: 240 (1731). At originalet emottogs af Riksdagsmän, för at incaminera det på Riksdagen. Osbeck Lah. 7 (1796).
Spoiler title
Spoiler content