publicerad: 1939
KÄNNLIG l. KÄNNELIG (kä`nnelig Weste), adj. -are. adv. -EN (Schroderus Hoflefw. 111 (1629: kendtligen), Humbla Landcr. 566 (1740: kännerligen)).
Ordformer
(kendtl- 1629. kännel- (kennel-) 1641—1877. kännerl- 1740. kän(n)l- (kenl-) 1635—1814. -ligest, superl. 1641. -liget, n. 1675)
Etymologi
[fsv. känneliker, kännirlik, igenkännlig, känslig, motsv. d. kendelig, isl. kenniligr, ä. t. kennlich; avledn. av KÄNNA; med avs. på formen kendt- jfr t. kenntlich]
(†)
1) som man känner till l. (gm sinnena) kan erhålla kunskap om; märkbar; urskiljbar; uppenbar, tydlig; jfr KÄNNA 3, 7, ävensom KÄNNBAR 1. Ingen Menniskia är så obesinnat, som icke weet at wachta sigh för thet som kendtligen ondt är. Schroderus Hoflefw. 111 (1629). Men när man nu mera förspörier kenligare Grusz och Steen (i blåsan) så (osv.). Roberg Beynon 188 (1697). På .. (svärdets) Klinga ser man några Regenters Bilder med Påskrifter, som dock nu knapt äro känlige. 1Saml. 1: 108 (1773). AJourn. 1814, nr 168, s. 2.
2) igenkännlig; identifierbar; jfr KÄNNA 6, ävensom KÄNNBAR 4. (Ormbunken) är .. kännelig af sitt sätt at växa. Retzius FlOec. 481 (1806). (Cavallin o.) Lysander 344 (1877).
3) kännbar (se d. o. 9); jfr KÄNNA 8 b, 13. Gemehne Almogens så kennelige beswär. BtVLand 5: 29 (1641). Thet eländiga tilstånd hvarvti vi äre stadde, som besynnerligen mig olycksaliga menniskio på thet känneligaste träffat. Humbla Landcr. 424 (1740).
Spoiler title
Spoiler content