SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÄNNETECKEN ɟän3e~tek2en, förr äv. KÄNNTECKEN, n.; best. -tecknet; pl. =.
Ordformer
(känn- (kienn-) 17461767. k(i)änne- (kenne-, kienne-, kjänne-) 1589 osv. -tecken 1639 osv. -te(c)kn 15891775. -täcken 1690c. 1696. -täckn c. 1635)
Etymologi
[jfr d. kendetegn, t. kennzeichen; av KÄNNA 6 o. TECKEN]
1) tecken varmed man utmärker ngn (sig) l. ngt för att underlätta hans (sitt) l. dess igenkännande, igenkänningstecken; äv. (i sht i fackspr.): emblem, vapen, attribut (se d. o. 2); förr äv. allmännare: tecken; jfr KÄNNEMÄRKE 1. Thetta Apostrophi Kännetekn ('). Arvidi 116 (1651). (Landtmätaren skall) hvart slags Jorde-Vall med små puncter eller kännetekn åtskilja och beskrifva. ILandtmät. 1725, s. B 1 a. Kännetekn (Attributa) kallas vissa ting, som pläga målas bredevid Gudar eller Menniskjor, til at dermed utmärka deras Personer eller Ämbeten och Göromål. Således igenkännes til ex. Neptunus på sin treuddiga Gaffel. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 264 (1775). Stockholmspolisens ingripande mot funktionärer vid politiskt möte, vilka buro den blågula armbindeln som ett kännetecken. SvD(A) 1934, nr 51, s. 4.
2) allmännare, om ngt varpå man kan igenkänna l. identifiera ngn l. ngt; särsk.: utmärkande egenskap, karakteristikon; äv.: indicium; jfr KÄNNEMÄRKE 2. Ett kännetecken på (förr äv. av) ngt. Ett säkert, osvikligt kännetecken. Berchelt PestOrs. A 4 b (1589). Plusquamperfectum hafwer til kiänneteckn thet ordet hade. Cellarius LatGr. 28 (1703). Känslan för Fäderneslandet .. utgör .. en sann Riddares yppersta kännetecken. TornSp. 1800, Utm. s. 4. De vanliga kännetecknen på sämre furuvirke äro breda safringar, ljus färg i skäret (osv.). Smith 133 (1916). — jfr ART-KÄNNETECKEN. — särsk.
a) (numera mindre br.) log. övergående i bet.: bestämning (se d. o. 7 a ζ); jfr KÄNNEMÄRKE 2 a. En föreställning, som föreställes såsom innehållen uti en annan, kallas ett kännetecken deraf. Tuderus Kiesewetter Log. 44 (1806). Borelius Log. 6 (1882).
b) (†) övergående i bet.: prov l. bevis (på ngt), yttring l. spår (av ngt); jfr KÄNNEMÄRKE 2 b. SwarDaManif. 1644, s. X 2 a (1638). När nu en Bergzman något Känneteckn af Malm har funnit, böriar han at skärpa. Hiärne Berghl. 439 (1687; rättat efter hskr.). Sedan .. (Gud) hafver gifvit oss så stora känne-teckn af hans kärlek. Lagerström Bunyan 2: 127 (1727). Humbla Landcr. 170 (1740).
Spoiler title
Spoiler content