KÄNNING ɟän3iŋ2, sbst.1, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. känning, motsv. d. kending, nor. kjenning, person som man är bekant med; avledn. av KÄNNA 5; jfr KÄNNING, sbst.2]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ävensom i språk påvärkat av danskan l. norskan) person som man är bekant med, bekant (se d. o. II); jfr BEKANTING.VDAkt. 1704, nr 163. Men som jag icke ännu tillträdt Pastoratet, .. ei heller har någon känning der å orten, som jag till ombud anmoda kan. Därs. 1792, nr 222.SLorS 6: 9(1891). Pan 1926, s. 162.
