KNATTRA knat3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KNATTER.
Ordformer
(knat- 1664. knatt- 1685 osv.)
Etymologi
[sv. dial. knatra, knattra, braka, knarra, knastra; småle (i sht i mellersta Sv.), skratta med ett gnäggande läte (Finl.), nor. dial. knatra, motsv. d. knatre, nt. knatteren, t. knattern; avledning av KNATTE]
1) (ngt vard.) åstadkomma l. giva ifrån sig ett upprepat, hårdt (o. regelbundet), smattrande l. smällande ljud, smattra, smälla, knastra, knäppa; med personligt l. sakligt subj.; äv. opers.; särsk. i fråga om det ljud som uppkommer då ngt torrt l. hårdt brytes l. krossas l. då eld brinner i torr ved l. torrt virke: knastra, spraka; äv. i fråga om det ljud som uppkommer vid hastig, upprepad skottlossning l. då en motor l. maskin o. d. matas för fullt l. är i full gång o. d.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i sht om ljud l. läte; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Kempe Krigzpersp. Dedic. A 6 a(1664). (Rågkornen) måste .. vara så torra, at hvart korn knattrar under tänderna när man biter af det. Nyrén Parmentier 317(1783). Hör! det knattrar, lågan slår / guldtand i tak och sparrar. Tegnér (WB) 5: 100(1825). Fröding ESkr. 2: 23(1891; bildl.). Kulsprutorna knattra. Värnlund Vandr. 127(1926). Fyra trappor upp knattrar en skrivmaskin. SvD(B) 1927, nr 191, s. 4.Moberg Rosell 262(1932).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. i Finl.) skratta (återhållsamt l. undertryckt), fnittra. Spegel GW 207(1685). Dens.(1712). Sundén(1886). Cannelin(1921).
