(kno(o)g c. 1635—1916. knog(h)e 1538 osv. knofuar, pl. 1664)
Etymologi
[fsv. knoe (i ssgn fingra knoe), motsv. sv. dial. knoe, knoge, knoga, knog, d. kno, nor. dial. knue, isl. knúi; av germ. knūwan-, till germ. knu-, trycka samman (se KNOKA, sbst.). Med avs. på det inskjutna g i sv. jfr BOGEN, p. adj.1,LOGE, tröskgolv, MOGEN,TROGEN]
ända av led på finger, som, då handen knytes, framträder ss. en upphöjning på fingrets yttre sida; i pl. äv. övergående i bet.: fingrar l. (knuten) hand (jfr a nedan). VarRerV 6(1538). Strax effter samma ordh stötte han migh medh knofuarna 2 resor i pannan. VDAkt. 1666, nr 146(1664). Kraft och styrka i knogarna. Schultze Ordb. 2364(c. 1755). Sundevall Zool. 36(1858). En af dem knackade med knogen tre gånger på dörren. SDS 1914, nr 51, s. 9. Vi skyldrade gevär med vitnande knogar. Engström 12Bok 91(1919). DN(A) 1933, nr 304, s. 5.— jfr FINGER-, PEKFINGER-KNOGE. — särsk.
a) (numera knappast br.) i sg., övergående i bet.: hand. En Gesäll med glas i knogen. Bellman (SVS) 1: 174(c. 1775, 1790). Lugnt stod gubben kvar med knutna knogen. Jensen FjStig 30(1893).
Ssg: KNOG-ELD. (förr) i uttr. slå knogeld, benämning på en lek. Slå knogeld .. tillgick så: Den ene slog med sin knutna hand hårt mot den andres knogar. Därpå var det den slagnes tur. Det gällde att hålla ut längst. NordKult. 24: 20(1933).
SAOB
