SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOGER 4ger, n. ((†) r. l. m. Lucidor (SVS) 182 (1672), Lindfors (1815)); best. kogret (ss. r. l. m. kogern 2Saml. 2: 81 (c. 1700), ÖB 3 (c. 1712); kogren Swedberg Dav. § 85 (1713)); pl. = (ss. r. l. m. kograr Visb. 1: 352 (1658), Lovén Cam. 23 (1839)); pl. best. kogren (Spegel GW 231 (1685) osv.) l. kogerna (ArtillExFlott. 1882, s. 44, osv.); äv. (i bet. 2, numera bl. i bet. 2 e) KOKER 4ker, n. ((†) r. l. m. Rålamb 10: 18 (1691)); best. kokret (ss. r. l. m. kokern); pl. =; äv. (i bet. 2 e) KOKA, sbst.1, r. l. f.; pl. -or; förr äv. (i bet. 2 a) KOGERS l. KOKERS, r. l. m.; pl. =; förr äv. (i bet. 2 b) KOKAR, sbst. pl.; förr äv. (i bet. 2 b) KÖKER, sbst.; anträffat bl. i pl. = (TullbSthm 14/12 1561, Därs. 27/4 1581) l. -s (TullbSthm 7/7 1580).
Ordformer
(förr äv. skrivet co-. kog 1688 (i vers; i bet. 1). kog(h)er 1538 osv. kogers 1790 (i bet. 2 a). koka (i bet. 2 c) 1889. kocker, pl. 1543 (i bet. 2 b). ko(o)-ker 15431930. kokers c. 1695 (i bet. 2 a). kokar, pl. 1557 (i bet. 2 b). kokor, pl. (i bet. 2 e) 17431903. kiök-, köck-, kök- (i bet. 2 b) 15611592)
Etymologi
[fsv. kogher, liksom ä. d. kaager, koger (d. kogger), av mnt. koger, koker (pl. -s); jfr mnl. coker, fht. kochar, chohhāri, mht. kocher, kochære, t. köcher, feng. cocor, meng. coker, eng. cocker, mlat. cucurum, sengr. κούκουρον. Anm. Formen koka har bildats till pl. kokor, som uppstått ss. sidoform till pl. koker. — Jfr BEKOGRAD]
1) fodral, oftast av läder, för bärande av pilar, då de medföras för användning; äv. bildl. VarRerV 35 (1538). Tagh nu tijn tyygh, kogher och bogha, och gack vthi markena, och hemta migh willebrådh. 1Mos. 27: 3 (Bib. 1541). Han haar ännu en Pijl i kogret .. (dvs.) Han haar sigh ännu ett streck förbehållet. Grubb 305 (1665). (Eros') attribut är .. båge med pilar och koger. 2NF 7: 834 (1907). — jfr PIL-KOGER.
2) [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t.] i överförd l. utvidgad anv.
a) sjömil. cylindrisk behållare (numera en hermetiskt tillsluten plåtbehållare) för (förvaring o. transport av) krutladdning (”kardus”) till grövre sjöartilleri, förr äv. till grövre fästningsartilleri; jfr KOGERSKA 1. Grundell AnlArtill. 1: 35 (c. 1695). Koger af brunt läder. Gynther Förf. 4: 454 (i handl. fr. 1847). Vid gröfre fästningspjeser frambäras .. (krutladdningarna) uti s. k. koger af jernbleck. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 415 (1879). — jfr KOPPAR-KOGER.
b) om (mindre) fodral l. hölster i allm.; numera bl. (i fackspr., mindre br.) om fodral till vissa värktyg. TullbSthm 18/8 1543. Saall röör (dvs. ryttarpistol) m[ed] kök[er] och kruttflasker — 10 st. Därs. 18/7 1581. Koger för kattsvanssågar. TLev. 1915, nr 1, s. 2.
c) (numera knappast br.) sjöt. på mindre segelfartyg: på bottnen vilande, av trä l. metall förfärdigad cylinder vari masten vilar, mastspår; jfr KOGERSKA 2. Rålamb 10: 18 (1691). Tersmeden Mem. 2: 37 (1734). TIdr. 1882, s. 107. — jfr MAST-KOGER.
d) (†) om vattentät trumma genom vilken ett ankartåg l. dyl. kan uppvindas; anträffat bl. i ssgn KOGERS-LUCKA; jfr KOGERSKA 3.
e) (i formerna koker o. koka (pl. kokor)) (numera mindre br.) tekn. kassettel; nästan bl. i pl. Stråle RörstrH 36 (i handl. fr. 1731). Bæckström Rörstr. 23 (1930; i fråga om förh. 1740).
Ssgr: A (till 1): KOGER-BEHÄNGD, p. adj. [jfr lat. pharetratus, gr. φαρετροφόρος] (efter klassiskt spr.) Stagnelius (SVS) 1: 351 (c. 1815; i fråga om Diana).
-BÖSSA. (numera knappast br.) koger; jfr BÖSSA 1. Fryxell Ber. 2: 114 (1826; anfört från en gammal visa). I allmänhet skulle (under medeltiden) i .. kogerbössan på krigståg medföras .. 36 st. pilar till hvarje båge. Spak Handskjutvap. 5 (1890).
B: (2 a) KOGERS-HYLLA, r. l. f. PH 6: 4188 (1756).
(2 d) -LUCKA. (†) PH 6: 4189 (1756).
C (†): KOKA-FÄSTE. till 2 b: fäste för fastgörande av pistolhölster? ArkliR 1562: 15 (1562).
D (till 2 e; tekn.): KOKER-KAMMARE. (numera mindre br.) ugn där ler- l. porslinsvaror insatta i koker undergå bränning. Stråle RörstrH 44 (i handl. fr. 1733).
-STUGA. (†) = -KAMMARE. Stråle RörstrH 51 (i handl. fr. 1733).
Avledn.: (1) KOGRAD, p. adj. [jfr lat. pharetratus] (efter klassiskt spr.; †) försedd med koger. Adlerbeth Buc. 117 (1807). Kograd gosse. Ridderstad SDikt. 3: 357 (1862; om Amor).
Spoiler title