SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KOGNAT koŋna4t l. kog- (kånngnát Dalin) m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet cog-)
Etymologi
[jfr d. kognat, t. kognat, eng. cognate, fr. cognat; av lat. cognatus, p. adj. (äv. substantiverat), besläktad på fäderne- l. mödernesidan, av com (se KON-) o. gnatus, ä. form för natus, född, p. pf. till nasci, födas (se KÖN, NATION)]
jur., i sht rättshist. blodsförvant på kvinnosidan, mödernefrände; motsatt: agnat. Nordström Samh. 2: 191 (1840). BonnierKL 1: 166 (1922).
Avledn.: KOGNATISK, adj. [jfr eng. cognatic, fr. cognatique] jur. motsatt: agnatisk. Kognatisk arvsrätt. Kognatisk succession, tronföljd. Andersson 58 (1857). Kognatiska prinsar. Malmgren Förf. 1: 135 (1929).
Spoiler title