[jfr t. kompilieren, eng. compile, fr. compiler; ytterst av lat. compilare, plundra, av com (se KON-) o. pilare, rycka av håren, plundra, till pilus, hår]
(i sht i vetenskapligt fackspr.) i en skrift (utan självständiga synpunkter) sammanföra ställen ur andra skrifter l. hoparbeta sådana; numera bl. med obj. som betecknar den skrift som därigm åstadkommes; förr äv. med obj., betecknande den l. de skrift(er) varur utdrag göres l. gjorts o. närmande sig bet.: excerpera; äv. i vidsträcktare anv., om sammanställning av kartor l. i fråga om konstnärligt arbete o. d. OxBr. 10: 341(1632). Hvad möda som varit at compilera denna Lagen uthur förra Lagar (osv.). 2RARP 6: 486(1731). Utrikes Tidningarnes compilerande. Kellgren (SVS) 6: 171(1787). Leopardi kompilerade och skrev vid unga år en voluminös ”astronomiens historia”. Wulff Leopardi 323(1913).
Avledn. (i sht i vetenskapligt fackspr.): KOMPILATION, r. l. f. [av fr. compilation, av lat. compilatio (gen. -ōnis)] vbalsbst. till KOMPILERA;äv. konkret, om skrift o. d. som åstadkommits gm kompilation. FörarbSvLag 1: 3(1687). (Arbetet var) en tämligen osjälvständig kompilation. Schück VittA 3: 262(1933). —
KOMPILATOR, m. [av lat. compilator] person som kompilerar. Rademine Knigge 3: 74(1804). (Sahlstedt är) en registrator och kompilator snarare än en själfständig vetenskaplig forskare. Noreen VS 1: 209(1903). —
